Bokslut

Ordtrött efter långa arbetspass med mkt textproduktion inser jag att detta blir ett kort inlägg...

Så är det åter dags att ge sig iväg för att hålla detta årets nyårsbön. Ännu en i raden av nyårsaftnar - ett avstamp inför framtiden och en summering av dåtiden.

När jag blickar bakåt i årets backspegel så ser jag ett år som bjudit så mkt tårar men också en hel del skratt och glädje. Beslut har tagits, som kanske inte alltid var de bästa besluten - men de var de som jag tog och som jag får leva med. Vänner har lämnats och nya tillkommit. Relationer... Flyttning och nya omgivningar. Matnojjor och under jul/nyårshelgen det första lilla godisintaget på över två år (ja jag föll dit över jul). Ett turbulent år, som vanligt i mitt liv...

Måtte året som kommer bli lugnare!
Bjuda mer vila, trygghet och glädje.

Gott slut till er alla där ute.

Gott slut och ett välsignat Gott Nytt År!

...och var är hemma?

Slogs av det stora vemodet. Fått så många gulliga mail från gamla jobbarkompisar, bland annat min förra KH. Det blir så tydligt när jag ser deras rader att jag saknar dem och det med stort S. Inser att jag lurar mig själv om jag säger att jag har landat här uppe - för det har jag inte gjort än. Saknaden är enorm... mina gamla konfisar, min gamla UG grupp... en annan präst som ska ha "mitt" rum. Det sägs att hemma är där dina skor är... men då måste jag nog ha glömt minst ett par skor på varje plats jag passerat. Det gör ont inombords! Samtidigt så är jag här, i nuet, och kan inte vara någon annan stans. Gå dit du är kallad - Luthersk tanke - min tanke? Gör det bästa av det du står i... men det lindrar inte saknaden... de som känner mig lite mer än de här uppe. Så olika ställen!

Samtidigt en församling som välkomnar med öppna armar. Utmaningar! Ibland oförtjänt mycket beröm - för jag gör ju inget... jag är bara jag med alla mina fel och brister. Och de tar emot mig. De ler mot mig... de sitter i kyrkbänkarna och omsluter mig med kärlek. Det är nåd! Församlingen är det som får prästen att vara präst. Alla möten, alla samtal, allt liv som delas.

Idag var flexibiliteten ett faktum. Strömavbrott i början av begravningsgtj fick kantorn att ta piano (kantorer är fantastiska!)... blåst så att det ven rejält i takpannorna och vägarna yrade igen. Inser att det är så det kommer att vara när Sotalidsbacken är passerad. Ovanför den råder ett annat väglag. En annan prioritering. Men idag tog jag mig i kragen och vågade - för församlingen tror på mig... de ler mot mig och säger att det går bra... och i fickan telefonnummer till närmsta traktor.

Var är hemma?
I Skåne där mitt hjärta är... Ystad?, Lund?, Höganäs? Malmö?
I Halland i min gamla församling...
I Björketorp/Skene där jag lämnat så många?
Eller är det här, i nuet... i framtiden...

Konglomerat av känslor...

Så har snart min 41:a dopdag nått sitt slut.
En dag full av tårar, tankar, samtal, saknad, avsaknad, hosta, snuva och allt annat som man kan tänkas pressa in i en futtig liten dag.

Har inte hunnit skriva på en månad. Ekorrhjulet snurrar på allt fortare och idag tog det stopp. Insåg på eftermiddagen att jag måste få en liten stund av ro för att orka med resten av december. Har fulltecknad alma resten av veckan - men i eftermiddag och imorgon får det vara sjuktid. SKA VARA FRISK på torsdag!

Har funderat mkt på nästa års stora projekt.
Nu ska boken skrivas. Den kommer nog inte att bli helt akademiskt inriktad utan kunna fungera även för gemene man. Trivs med det vardagsnära språket, det som kanske kan beröra och förändra för någon. En del kommer vara tankar härifrån bloggen...
Funderar också på att ta lite hjälp med inputs från Maria, Karin och Cecil. Det vet de inte om ännu - men om jag får till det så är det min tanke. Det kommer finnas kapitel om kropp - själ - och ande, och dessa tre kvinnor är perfekta att komplettera mina tankar med utifrånperspektiv.
Men först måste jag då unna mig en egen lap-top. Har jag rätt att ta en avbetalning på en sådan lyxpryl när jag inte får resten att gå ihop. Vet inte... men det är tankar som ligger och gnager där inne. Det finns mkt som vill ut!

Har också funderat mkt på detta att göra val som påverkar min omgivning. Varför drivs vi till vissa val? Vad är det som får en (mig) att gå in i vissa mönster? Hur bryter man (jag) med dessa mönster? Hur kan ett brutet mönster få en vardag att fungera här och nu? Ja, det är mkt tankar som far runt. Inte undra på att kroppen säger ifrån med en rejäl förkylning och en trötthet utan dess like. Har inte varit så här trött sedan tiden i Göteborg. Det skrämmer mig! Just nu är det timme för timme som jag för min tillvaro. Vet att en massa måsten ligger där framför. Men världen fortsätter snurra även om jag inte sätter psalmer idag! Ibland har till och med tankar på att jag kanske inte ska vara präst smugit sig in... för ibland undrar jag - går det verkligen att vara präst, mamma och kvinna? Jag har inte fått det att gå ihop fullt ut - gör jag fel?!

Fick en fråga vad jag önskar mig just nu... och om jag fick drömma fritt och egoistiskt (för givetvis vill jag ha världsfred och pengar som räcker i överkant) så önskar jag mig i detta nu EN månads ENSAMHET på en VARM semesterort ALL INCLUSIVE med närhet till STRANDBAR... efter det kunde familjen komma och vi kunde ha EN månad TILLSAMMANS. Visst ska man drömma...
;)

Så...
nu är jag uppdaterad och ni vet att jag lever.
Sverige vann inte :( handbollen...

Två år sedan GBP

Tänk att det är två år sedan...

&

nästan 67kg mindre.

Tror inte att jag fattat den resa jag gjort, i mitt yttre och även i mitt inre.

Har ingen bild från idag - men hittade två ganska nya bilder...

Sommaren 2010

Augusti 2010

och för att minnas

&

som jag fortfarande tänker mig själv

(för det är som om hjärnan inte hängt med)

en bild från november 2008

Summering

På söndag är det domsöndagen och som det ser ut nu - med 3 dop på lördag - verkar det bli så här.

Kyrkoåret 2009 - 2010
Dop = 39st
Konfirmerade = 45st
Vigda = 8st
Begravda = 17st

Totalt sedan prästvigningen
Dop = 113st
Konfirmerade = 151st
Vigda = 31st
Begravda = 88st

Per kyrkoår från kyrkoåret 09-10 räknat:
Dop: 39 - 35 - 2 - 1 - 9 - 10 - 17
Konfirmerade: 45 - 29 - 0 - 0- 36 - 27 - 14
Vigda: 8 - 5 - 2 - 1 - 3 - 4- 8
Begravda: 17 - 12 - 4 - 4 - 22 - 21 - 8

Accepterad? Ja, accepterad!

Jag hade faktiskt inte tänkt att gå dit. Jag har en ganska stor och fet oplockad gås med den "himmelske allseende". Efter en veckas näst intill outhärdlig och tilltagande smärta, efter fem helgers arbete (ja ja - jag ska inte klaga, det kunde varit värre o en av dem var dessutom predikofri), efter de senaste veckornas kaotiska tillvaro och efter en ekonomi som lämnar mycket i övrigt att önska tänkte jag faktiskt inte gå dit. Satt till och med vid matbordet och sökte medhåll om att jag inte skulle gå... men så sa Hedvig att vi ändå skulle... Så vi gick/åkte in till St. Helenakyrkan i Skövde och Regnbågsmässan.

Redan innanför kyrkporten kom fröken duktighetsågren på besök. Kollektpengarna låg kvar i bilen. Ursäktande med ett leende urskuldar jag mig inför Karin (prästen) som bara helt kolungt säger något i stil med att - här tar vi inte upp kollekt; här får du bara ta emot. Redan i agendan mötte acceptansen i ordet mångfald. Det var så tydligt i hela rummet att det är ingen som bryr sig om du är Hetro, homo, bi, trans, lång, kort, tjock, smal, gammal, ung, vit, färgad, kvinna, man... ingen brydde sig om ngt annat än att just DU just JAG var där. Musiken tog mig till frihetslandet där jag hasade av mig skorna, satte fötterna på bänken framför och skönk ned. Under psaltarpsalm 139 försvann jag... och av Karins ord minns jag nog inget mer än att det är ok att vara just jag. Att jag också är en färg i regnbågen. Och att Gud vet hur min vecka, min dag, mitt liv sett ut. Jag hoppas det var det hon sa för det var det jag hörde... och någonstans där försvann jag i tanken på att jag faktiskt skulle vilja haft min sovsäck - för det var frid, det var frihet och en liten liten stund kände jag inte av den fysiska smärtan. Och mitt i allt njöt jag av att vara den jag är... och mässan... äntligen en plats där jag återigen fick möta och mötas. Alkoholfritt; glutenfritt; gående; doppande = välkomnande iaf för mig. Så på en timme hann jag se och bli sedd... av medmänniskor och (förhoppningsvis) av Gud även om jag fortfarande har en oplockad gås med dig...

På hemväg... kom monstret igen... tankarna på att jag gjort ngt otillåtet. Jag har tagit plats förlåt till alla er som kanske tagit illa upp de senaste dagarna mer än vad som är tillåtet. I torsdags en underbar väninnelunch, fredagen på egensjälavård, gårdagen på trevlig lunch o eftermiddagssamvaro med vänner - och idag denna mässa.

Jag är trött. Mer trött än vad jag mår bra av. Smärtan gör sitt till, det vet jag - o blir den inte bättre så måste jag ringa läkare om den. Få ngn starkare tablett igen (alla mina citodon är slut o det är det enda som hjälper). Förmodligen en inflammation i ett muskelfäste eller ngt med ett senfäste. Trött av anspänning och tankar på hur livet/framtiden kommer att bli. Oro för hur allt ska gå... och en enorm saknad av mamma som jag hade sett fram emot skulle kommit hit. Men hon får komma en annan gång!

Nu ska jag ut o vittja skåpen... se vad det döljer sig för kulinariska läckerheter (det ska finnas en ölkorv kvar).

Mitt egna lilla ynk... min mardröm...

Ja vad ska man ha en blogg till om att inte kunna få tillåta sig själv lite ynk och (o)sund självömkan. Förvarnar er redan här så att ni kan välja att inte läsa vidare... men kanske det istället har motsatt verkan och får er att läsa än mer ;)
Just nu fungerar inte mkt i mitt liv. Iaf inte mkt av de saker som jag skulle vilja fungerade smärtfritt.

Men om vi tar det positiva så var jag hos hudläkaren idag på KSS och hon skulle iaf skicka iväg en remiss till plastikkirurgen på KSS så att jag iaf kan få tala med dem öga mot öga. En remiss också till reumatologen för värken blir inte bättre när det är kallt. Det var det positiva. Det negativa var väl i stort att jag inte skulle påbörja solning (för att - det vet jag inte), att jag ska fundera över medicinbehandling (methodextrate vägrar jag) ngt med A-vitamin... som jag inte minns namnet på som vi ska fundera på, och att jag visst kan ansöka om fotvård o klimatvård men att jag SÄKERT kommer att få avslag... så... det som jag ska göra är att använda Betnovat flytande o dermaplattor över hela mig (kul att vara ett plastmonster)... pevisone o daivonex. JAG HATAR SALVOR!

Ja just det... fast jag glömde ju säga att jag halkade till KSS i snön o på väg över parkeringen slog jag en högst fysisk vurpa AJ!

En naturdietbar till lunch o in på Personslivs innan det var dags för mässa på äldreboendet (o min underbara personal o min underbara församling de är höjdpunkten). Mässa o kaffe o sedan hem i snön.

Kom halvvägs upp för Sotarliden när jag flippade ur totalt. Kom inte upp, kom inte ner. Fick panik, började gråta. Ringde... Till sist stannade en kille tills jag lugnat mig så att jag kunde krypa nerför backen igen med varningsblinkers på. Stannade en stund vid församlingshemmet i Timmersdala och fick ur mig en del tårar innan jag med skakande ben körde vidare över Lerdala istället. En timme tog det hem! Och sista biten bad jag ganska högt o irriterat till chefen. För nu räcker det. Det är överkurs i mitt liv just nu! Jag är inte Job...

Hemma, köttfärsås o nudlar, vilat en stund o sedan här för att spy ur mig allt...

Min spontana känsla för ett par timmar sedan: JAG VILL HEM!
Hem till ngn som bara bekräftar en liten stund att "det är inte synd om dig - men du har det tufft just nu". Hem till ngn som känner mig inifrån o ut.

Jag vet att ni underbara nya vänner här (familj, jobbarkompisar och församlingsbor mfl) finns för mig - men steget är stort som vuxen att våga ge sig hän till nya människor. Att våga tro att det finns folk som står ut med en som man är (även när man är i dalen)...

Längtans färg är lila.

I alla fall om jag får säga vad jag tycker.

Mamma skulle kommit på måndag och jag har längtat så innerligt på att få rå om henne ett par dagar och själv bli ompysslad. Hade till och med sparat stryktvätten (som hon brukar göra)... Vet inte när det var vi sågs sist - men det var för längesedan...
Men nu blev det ändrade planer. Får se när det blir nästa gång som det fungerar att komma hit - eller om jag ska åka neråt.

Så längtan är stor och i mitt inre känns den lila.
Borde ha en lila ametist i mitt halsband för att påminna mig om kärleken och längtan till en mor.

All helgona helg för dörren...

Många gudstjänster står för dörren.
Predikningarna gjorda... ligger på mognad nu.
Till minnesgtj på söndag kväll tog jag fram en av mina gamla predikningar. Kanske egentligen passar årgång 3 bättre. Men kände ändå att den, efter lite redigering, säger det jag vill säga. Så det får bli så... det får bli den.

Många tankar far runt i mitt huvud. Brottas med meningen med livet, tron på att det som sker i slutändan kommer bli till det bästa, att kraft finns att ta sig igenom även det nattsvartaste mörker.

Önskar att jag kunde stryka ut bekymmersrynkorna ur ansiktena på dem jag möter. Säga att: Du, det ordnar sig.

Men det kan jag inte. Jag kan inte ljuga. Jag hoppas och tror att allt ornar sig till det bästa och att det finns en fortsättning. Men den tron och det hoppet minskar inte på något sätt den sorg och smärta som jag känner här.

Och sorgen måste få komma ut...
i skratt och gråt
i vrede och glädje
i tystnad och skrik

Det finns inget rätt och fel i sorgen. Det är bara du som vet hur det känns bäst för dig...
Men jag hoppas att du i din sorg, i din oro och rädsla - vem du än är som läser detta... ska se att en dag lyser en liten strimma av ljus igen.

För det finns inte nog mörker i hela denna värld att kväva en liten flämtande låga.

Var rädd om dig! och var rädda om varnadra!

Vad gör jag här?

Kanske är det den största frågan inom mig... vad gör jag här!?

Visst har jag underbara konfisar (TACK för en fin lägerhelg) och visst har jag underbara föräldrar till dem, visst har jag underbara församlingsbor - men räcker det?

Räcker det att fylla det där gapet som finns inom mig?
Saknaden, tomrummen...
Räcker det, när jag ser sorgen i Emy´s ögon när hon saknar sina kompisar?
Räcker det att klara av Hedvigs ilskeutbrott över att vara långt från Skåne?

Jag saknar att sitta på din soffa C o bara prata o njuta... gråta och skratta. Jag saknar våra dagliga kaffekoppar från Sandbytiden A-G. (men jag vet att den tiden är borta)
Jag saknar att hålla om min M o mitt dop/fadderbarn o hela den familjen. JAG SAKNAR! Jag saknar teologen, Lundagård, E, och våra turer till affären M. Saknar K med familje o alla er andra. Ja, jag saknar jätten Finn och det grå lugnet i domkyrkan.

Jag saknar det som skulle varit och som aldrig blev
...jag saknar mig själv...
för just nu är det som om jag tappat min kompass.

Ibland gör allt så ont!
Snart 4månader här i en underbar prästgård, ett paradis i miniatyr om jag ser på omgivningarna. Men allt det andra då? Alla de där små pusselbitarna som ännu inte fallit på plats. Den där mentala och känslomässiga tuffa uppförsbacken som jag önskar ska plana ut till en jämn mark istället.

Kommer lugnet efter stormen?

Rosiga kinder...

...av feber...

Kapitulerade inför faktumet att jag är förkyld. Sängen på eftermiddagen innan dagens möte som jag inte kunde skjuta på. Nu på väg mot soffsittande o "tyckasyndommigande" med kanolds halstabletter o honung i hett vatten. Blä! Men hjälper!
Ställt in deltagandet i pröl imorgon o satsar på skrivbordjobb hemifrån. O på fredag är det konfaläger o JAG SKA VARA FRISK!

Den där Jesus...

Vem är egentligen den där Jesus som kom in i mitt liv på ett speciellt sätt för omkring 27år sedan?
Vem är han?
Och vad innebär det att ha honom i mitt liv?

Det är många tankar som farit genom huvudet den senaste tiden... och på söndag är predikotemat FRÄLSNINGEN. Jag är hyfsat predikofri. Dvs jag är på konfaläger! Men kanske det är än viktigare där att predika över temat...
...men jag gillar inte ordet...
FRÄLSNINGEN
...frälsas
=räddas.

Men i mina ögon och öron är ordet så ålderdomligt och så fyllt av kristna krav. Tankar från ungdomstidens troskonferenser dyker upp. Tro tillräckligt och livet blir en dans på rosor. Ja, det var nästan så det framställdes. Då måste jag tro väldigt lite - för jag kan inte i min vildaste fantasi säga att mitt liv varit en dans på rosor. Det har varit rosor med taggar i så fall - utplacerade med jämna mellanrum i branta backar. Livets ständiga berg- och dalbana.

Fast jag erkänner. Det fanns en tid där i början av ungdomstiden där jag satt tillsammans med andra unga på en fin kristen piedestad och såg ner på alla. Gissa att jag slog mig när jag ramlade ner från den!

Men fortfarande tilltalas jag av grundtanken inom metodismen och frälsis... HELGELSEN... den kan jag närma mig på ett mer tvättäkta sätt. Att jag var dag genom hela mitt liv ska sträva efter att bli lite mer lik Jesus, inte till utseende ;) utan till vad han skulle gjort. Inte bli bättre än någon annan - men jobba efter min egen förmåga att sprida det där lilla unset av godhet till de medmänniskor som jag möter på min väg i min vardag. Jag misslyckas nog ganska ofta - men jag hoppas att jag ibland gör saker som andra mår bra av. Jag tror att godhet och kärlek är det som bär våra liv framåt, och om vi kan leva i sann kärlek och av osjälvisk godhet (så långt vi förmår) ja - då kanske vi kan rädda varandra, eller iaf vara rädda om varandra.

Den sista tiden, här i min nya vardag, har jag stött på detta med att vara "präst" på ett speciellt sätt. Jag försöker genom mitt sätt att vara visa att jag är som alla andra. Om jag hade fått en peng för var gång någon säger att: du är ju nästan som vanligt folk... Ja, då hade jag varit välförsörjd! Vad tror folk? Att jag ska ha grön simhud mellan tårna? Jag vet att jag bloggat om det tidigare - men jag är så förvånad över synsättet. Jag är jag! Med min brustenhet, med mitt liv, bär jag budskapet om den man som jag fann en personlig relation till när jag gick o konfades. Jag kan inte göra något annat... Jag kan inte leva under en yta, ett välpolerat skal. Det är inte det yttre som vittnar om honom, det är det inre. Visst, jag är nog inte "guds bästa barn" och jag är definitivt inte felfri och lever inte ett smärtfritt liv - men jag har valt att leva ett liv som förkunnare och budbärare.

Genom min tro finner jag kraften att möta ännu en ny dag!

Men tro mig, det är många gånger som jag har funderat på VARFÖR jag gör det och OM han verkligen är den TREENIGE GUDEN och om han verkligen UPPSTOD och lever idag. Tro mig, tvivlen finns - men genom stunder av tvivel växer sig tron starkare. Närvaron av honom som går vid min sida är tydlig.

Och jag har redan anat honom på ungdomsgården, i blicken på den trötte sjuksköterskan eller läkaren, i kärleksrösten hos den strävsamma läraren, i kramen från de alkoholiserade, från narkomanerna, flyktingarna, de utstötta och hemlösa, jag har anat honom vid köksbordet hos den ensamma föräldern som inte får vardagen att gå ihop, jag har sett honom i busschafförens morgon hej och i socialsekreterarens stämma. Ja, jag har till och med mött honom i en tom domkyrka där jag gått omkring i mina egna tankar...

Men jag har svårt att tro att han skulle dyka upp i våra kyrkbänkar en söndagförmiddag. Nej, när han kommer tillbaka så kommer han nog till de vardagliga sammanhangen. Mitt i vimlet i stadens köpcentrum kommer han nog...

Berg- och dalbana

Livet går i brutalt tvära kast.

Jag gick på realesepartyt o det var verkligen trevligt. Tillbringade dagen igår, mestadels på soffan, med att läsa boken "den som törstar". Klart trevlig o mkt läsvärd. Mmm me like deckare!

Har en förkylning på gång o den sänker humöret o orken till under minusstrecket.

Fredagen var totalhemsk vad det gäller privatlivet. En sådan där dag som jag inte vill ha fler gånger i mitt liv. Frågan är om det denna gång kommer att fungera. Sände iväg ett mail igår till x-et, men fick långt ifrån det svar som jag önskade mig. Ibland fattar jag inte varför det ska vara så svårt att kommunicera som vuxna med varandra. Vi är ju för alltid sammanfogade eftersom vi har barnen tillsammans. Jag blir så ledsen och vet inte vad jag ska göra av all sorg.

Samtidigt så får jag så mkt tillbaka av er underbara församlingsbor. Jag hoppas ni vet vilka ni är, ni som förmedlar vad ni tycker om gtj som jag haft. Jag tycker inte jag gör så mkt
...
jag är ju bara jag...

Idag har vi haft pastoratsgtj i Vad. Klart trevligt även om Hedvig, precis som jag, tyckte att några psalmer gick på tok för långsamt. Vi är vana vid lite skånskt ös. Kyrkorådet hade gjort soppa, bröd o ungdomarna hade bakat kaka. Gott! Biskop emeritus L-G Lönnemark predikade och det som jag tog med mig därifrån var att -Det kommer välsignelse ur varje god handling vi gör. Både för mottagaren och givaren.- Så kanske jag i mitt liv har fått vara till lite välsignelse, iaf glimtvis ;)

Om ett par veckor kommer mamma hit.
Får faktiskt erkänna att jag behöver det... även om jag i mångt o mkt vill klara mig själv. Kanske blir jag lite extra bortskämd ngr dagar.

Måtte förkylningen passera hyfsat obemärkt förbi. Ska ha konfaläger nästa helg o helgen efter det är det grym "allhelgonatjänstgörning". Jag är trött... men skam den som ger sig. Jag piggnar väl till... eller vad tror ni.

Oj då...

Oj då!
Nu bubblar det i den lilla hjärnan (eller tja - den kanske är stor).

Hade en klart intensiv söndag i söndags. Högmässa (underbart fin) i Lerdala, sedan konfagänget :) för att avsluta dagen med söndagsgtj i Timmersdala. I Lerdala kom författarinnan Kristina Appelqvist fram med en invitering till releaseparty ikväll. Så nu är jag i bryderierna. Jag sa att jag inte visste om jag skulle hinna hem ifrån Vänersborg i tid - men det har jag uppenbarligen gjort. Så... ska jag då byta om och gå? Och kan jag då komma i arbetskläder eller vad har jag på mig. Jag blev ju inbjuden för att jag bor i huset där hennes huvudrollsinnehavare i boken bor. Förresten bok ett: Den svarta löparen var helt underbar (sträckläste den i somras när jag flyttat hit - o btw den kommer i pocket nu). Den nya boken heter: Den som törstar. Deckare givetvis, helt i min smak. Men kan jag gå på partyt fast jag inte tackade förbehållslöst JA på en gång? Och ska man ha något med sig... jag vet inget om bokbranchens vett o etikett. Får kanske rådfråga ngn... hilfe!

Måndagen gick åt till slappning, för jag är TRÖTT och har en förkylning på G. Iaf är jag predikofri denna veckan. Fick ta tid att skriva till konfisföräldrarna... o nu väntar jag på svar från flera... (har fått ngr).

Igår var jag på genomgång/kurs angående jourhavande präst. Det var helt underbart att komma ifrån och träffa lite folk. Att möta nya prästkollegor var upplyftande! Hoppas bara inte att jag, i min människo/kollegaabstinens, babblade på allt för mkt. Efter kursen var det konfaplanering...

...och idag...
tidigt iväg till Vänersborg där Hedvig tentade av steg 3 i teckenspråk. En underbar tsp-lärare med underbart teckenspråk. Om hon fick VG eller MVG låter jag vara osagt. Nästa steg ska hon göra via Skype. Så ska jag beställa en grammatikbok på tsp för oss att använda. Kände att jag saknar mitt andra språk enormt. Tänk om jag haft möjligheten att få använda det i arbetet igen. Men men, drömma kan man.

Vågar jag gå?
Klart jag vågar... eller...

Mod att våga vara

Idag är det en huvudvärksdag. Gick o la mig med huvudvärk o har vaknat med huvudvärk. Vet att dagen inte är slut på många timmar än. Ser fram emot kvällen i Lerdala - men det blir nog ett par pandodil innan dess.

Solen skiner. Det skiftar i guldgult o rött. Var ner i kyrkan o låste efter ett besök som varit där. Solens strålar värmer fast det biter av köld i kinderna när skuggan kommer åt.

Försöker finna mod att bara våga vara jag. Att stå upp för mig själv. Har sänt efter en egenremiss att fylla i till sömnmottagningen. Fått tid till Hud i november o ska be dem göra en ytterligare bedömning för plastik. Har hämtat Emys medicin och ska skjutsa Hedvig till scouterna. Har bokat tågbiljett till Emy för helgens begivenheter och för Hedvig då hon ska ner till Lund i november för att besöka familjen T-N.

Ska lägga mig på soffan nu o begrunda predikoresponsen. Fått fyra olika synpunkter o det är spännande. Visst håller jag med om och ser - frågan är om jag förmår göra ändringar. Iaf inte idag. Tack för att ni läst o svarat. Det är kul att få input från andra, se vad som håller o även se vad som kanske inte är det bästa o vad som jag egentligen kunnat spara till en annan gång. Ja, det tål att funderas på.

Så var det det där med bokning av själavård o massage... nej... det har inte blivit av denna veckan heller.

Jag blir tokig på känslorna...

...som väller in över mig.
Det är som om hela jag vägrar att fungera normalt!

Ena sekunden njuter jag av livet i fulla drag. Skämtar, skrattar och försöker finna min plats. Inser att jag har det ganska bra i livet, och jag borde tacka för att jag har allt det jag har.

Nästa sekund raseras allt och jag vill bara vara ifred, omhållen - tryggad, och när det inte sker så kommer den kaotiska paniken invällande som ett grått höstdis som suddar ut de klara och vackra och bara färgar allt meningslöst grått.

Idag är en sådan dag:
Jag ser bara det jag mist... och att inte ha täckning på mobilen låser in mig i ett skal. Jag saknar er så mkt att det gör fysiskt ont och allt vänder sig ut o in... och ändå - ändå förmår jag inte ta tag i telefonen och ringa er. Ändå förmår jag inte att sätta mig i bilen och köra iväg. Tröttheten är så överväldigande att jag inte ens förmår att sova ut ordentligt. Och den ende jag orkar lyfta luren till svarar inte vilket också är frustrerande.

Det är en dålig dag och hela jag skriker ett stumt skrik...
Är det förstadie till klimakterie?
Eller är det bara detta att det blivit ett miljöombyte för mycket även för mig?Att jag kanske inte var redo att ställa mig längst ner i backen igen... att bygga nya nätverk o finna nya vänner... Här finns möjligheter - men idag är jag inte kapabel att se dem. Vill inte se dem... är 5år gammal just nu o vill bara krypa upp i någons knä och sitta där och dricka en varm kopp choklad med vispgrädde. Idag vill jag verkligen inte vara vuxen - och ändå så måste jag vara det.

Trötthet...

...det gör ont att vara människa.
Jag blir trött av att det gör ont.

Hedvigs långa blogginlägg hamnade som ett knytnävsslag i magen. Samtidigt är jag glad att hon verbaliserar sina känslor och tankar. Har svarat på hennes inlägg - men inlägget och svaret väcker alla dessa förbannade känslor på nytt. Vill bara kräkas. Slå sönder något. Rymma. Lägga mig under täcket o bara slippa allt.

Ja, jag gjorde ett val. Det var mitt val för att överleva och för att, som jag ser det, "rädda" barnen. Ni som följt mig, mina närmsta... ni vet varför.
Ja, mina tankar och känslor är subjektiva - men det är så livet är.
Jag gjorde ett val - jag lever med koncekvenserna av mitt val.

Stanna världen - jag vill hoppa av!

En blogg-stafett för skojs skull.

Från en kompis bloggsida uppmanades jag att sätta in denna på min sida. Ska bli kul att se hur många av er som tar av er tid för att svara på den. Ibland behöver man dessa "onödiga" pauser som egentligen inte bidrager till att göra jorden till en bättre plats att leva - utan som bara är vad det är... en liten blogg-stafettpinne för skojs skull.

Kramen till er där ute!


1. Vem är du?
2. Är vi kompisar?
3. Hur, när och varför träffades vi?
4. Tycker du om mig?
5. Skulle du kunna pussa/krama mig?
6. Ge mig ett smeknamn och berätta varför du valde just det.
7. Beskriv mig med tre ord.
8. Vad var ditt första intryck av mig?
9. Är du fortfarande av samma åsikt?
10. Vad påminner dig om mig?
11. Hur bra känner du mig?
12. Tänker du sätta in den här listan på din blogg för att låta mig svara på den?

Kritisk GBP uppdatering

Efter att ha fått remiss-svar att jag fortfarande är fet och därför inte kan få en hudplastik kommer här några ytterst irriterade tankar om livet efter GBP.

Hälsovinsten är enorm.
Givetvis!
Har ju iaf minskat 66kg så det är ju självklart att hälsan är bättre.

Det som är rena problem är tilltagande yrsel... sockerkänslighet... kropps- känseluppfattning och akuta toabehov...

I huvudet fungerar det inte alls. Där väger jag fortfarande som mest och är fulast o fetast på denna jord. Självkänslan är i skosulenivå o det känns som om en stor del ligger just i all denna hud jag bär runt på och som jag vill ha bort. För om jag ska ha kläder som fungerar på ena kroppsdelen så passar det inte i den andra änden. All denna hud som ska vikas in i kläderna, den får inte plats! Provar kläder i affären... misslyckas o går ut. Deppar, o fundrar ibland på om jag kan ta till saxen på egen hand. Bara få bort allt flärpande.

Så vad talar vi om för vikt?
Vad är det jag har åstadkommit och vad kan jag förvänta mig att gå ner mera? Läkarna vill ha ner mig en bit under 80 för att tänka på en hudplastik. De som gjorde GBP-open är förvånade att jag gått ner som jag gjort. De hade trott det skulle stanna på ca -40kg. Visst har jag 13kg medicinsk övervikt tills jag är "normalviktig". Men ibland tycker jag att man ska se på vad utgångsvikten var o det faktum att jag nu väger mindre än jag gjorde i 8:e klass!

Dagens mått - den nakna sanningen - när jag började för två år sedan räckte inte måttbandet till men... så här ser det ut nu nästan 2år post-op (obs mätt själv så det är väl inte helt hundra rätt på millimetern):
Midja 95cm
Stuss 108cm
Byst 99cm över och 85cm under
Överarm 42cm varav ca 15cm är lös hud
Lår 65cm varav ca 19cm är lös hud
Nyckelben till bröstvårtan 29,5cm "häng"
Bröst"flerpen" - ja - det som är bröstet är från "bröstrot till bröstopp" en 14cm hängande flik enligt mig.
Huden under armarna ca 10cm lös hud.
Magen ca 23 cm enligt mig även om läkaren mätte "bara" 16cm
BMI 30.1
YMCA kroppsfetts% är 35%
Enligt BMI kroppsfett% är 40%
Vikt 82.5kg
Längd 165.5 /har minskat även där/.
För att gå ner i vikt bör jag äta 1815kalorier (men jag ska ju inte banta har dietisten sagt) för att behålla vikten 2599kalorier.

Ja, enligt BMI är jag fet.
Ja, jag är inte smal - om man inte jämför med hur jag såg ut innan...

SUCK!
Blir förtvivlad över min kropp o mina tankar kring den - när jag egentligen borde få njuta av den fullt ut. Nu som först är jag "normalare" än vad jag någonsin varit innan...

Vägskäl-några ord till dig min älskade dotter

Så har ännu ett av livets vägskäl dykt upp.

Var på din skola för samtal igår. Ett positivt möte - en skola som vill vara skola och göra sitt bästa för att ge dig möjligheten att göra sitt bästa. Skolvägen är den samma oavsett om det var Skövde eller Mariestad du går på. Visserligen ngt fler bussar från stationen 2km från oss om du hade gått i Skövde, om jag läst tabellerna rätt. Men nu är det Mariestad o bussen går 7.08 på morgonen o hitintills har det fungerat att jag eller Jonas kör - även om jag (som du vet) är hyperstressad o gärna hade kört halv sju för att hinna dit (5km nedförsbacke o raksträcka). Lärarnas tal om att år två och tre blir värre och att du har långa dagar (ja det blir 9h med bussresan från dörr till dörr som längst) - oroar mig. Det verkar som om de vill att du inte ska bo hemma med mig. Det gör ont!
Mer ont än någon kan ana. Jag vill inte släppa taget än - du är nästan vuxen men ännu ett barn/tonåring... jag vill fortfarande vara med i bilden för att coacha även om du inte tycker att det är till stöd...

Så igår eftermiddag när jag ringer o ska boka tid för dig att tenta av teckenspråket så visar det sig att de har sp med tecken där (Birger Sjöbergs gymnasiet i Vänersborg). Du skulle kunna läsa alla 7stegen, få 700p gratis (för du kan nog alla stegen redan tror ju jag). Du skulle få döva tsp-lärare, det du gillar och har drömt om. Och elevhemmet ligger nära skolan. Ja, det är tsp för hörande och många är kanske nybörjare. Men ändå... De hade erfarenhet, sa de, av dyslexi och såg de eleverna blomstra i sitt tecken. Jag visste inget om detta gymnasium - en mamma kan inte veta allt även om man hade velat. Skulle jag inte sagt det? Skulle du ha förlåtit om det framkom senare att jag hade vetat men inte sagt ngt?

Men samtidigt så trivs du där du är... vänner... fritid...

Ska jag ta beslutet?
Nej- säger du.

Vad råder jag till?
Ja hur ska jag veta...
sitter med mina + och - sidor, som jag gjort så många gånger i mitt eget liv. Jag ger dig mina tankar här... går in i duschen innan jag kör dig till skolan...
Hoppas att du läser dem... och hoppas att du ngn stans inom dig vet att jag älskar dig så enormt mkt.

+ -sidan för byte
Tecken på schemat
Döva lärare
Kskp om dyslexi
Dövskola på orten
Närmre skolan

+ -sidan för att stanna i Mariestad
Kommit in bland kompisarna
Bra lärarstöd
Kskp om dyslexi
Scouterna som finns i Väring
´
- -sidan för byte
Inte veta hur skolan/boendet är
Ännu en flytt
Nya vänner/omstart
Scouter/ vet inte om det finns eller hur den kåren är
Klara allt själv (mat, tvätt, räkningar, städning)
Mindre resor till pappa o mamma (...o kompisar)
Ännu kärvare med ekonomin

- -sidan för att stanna i Mariestad
Bussresorna
Upplevelsen av sin hemmiljö

Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer...

...och än en natt i Herrens frid till jordens sänkes ned.

Känner det som om jag befinner mig mitt i en berg- och dalbana.

Ni vet den där pirrande känslan då man är på toppen och bara väntar på det fria fallet nedåt. De där sekunderna som man hinner att undra varför man försatt sig i den situationen och man funderar på om bolaget verkligen kollat alla säkerhetsanordningar före man klev på.

Precis så tycker jag att jag kan sammanfatta mitt liv just nu. Jag vet var jag är - men jag vet inget hur framtiden blir... och hur den hade blivit om jag gjort andra val i livet.

När jag talar med er "hemifrån" så undrar jag hur det hade blivit. Är gräset grönare på er sida, eller är det en drömbild som skimrar fram?

Ibland värker det inom mig så att jag gråter... tårarna väller fram o det är ett stort hål där mitt hjärta ska sitta. Ett stort svart gapande hål som bara längtar efter att få vara Ällan med er. Prata och skratta som vi så ofta gjort. Och när jag skriver dessa rader så gör det ont. Ont för att avståndet är så stort, geografiskt, och så nära känslomässigt.

Vad gör detta yrke med oss?

Läste en boktitel idag när jag var på KSS med Hedvig. En boktitel som är mitt skrik ut i cyberrymden...

Vem ska trösta knyttet?

Vem ska tröstande bära mig när axlarna värker av duktigheten? Vem erbjuder mig ett fysiskt ok när jag drabbas av tröttheten och ordfattigheten? Vem står där beredd att omsluta med kraft och kärlek så att jag återfår styrkan att bära en dag till?

Grubblandet... funderandet där uppe på toppen av min berg- och dalbana. Det läskiga i fallet utför. Kommer banan hålla, kommer jag kunna stiga av helskinnad för att ställa mig i kön igen och kliva på nästa tur?

Liv är att våga!

Liv är att våga igen!

Liv är att våga om igen!

Varje dag!

Varje andetag är att våga! Att satsa utan garantier för vad framtiden bär med sig...

nu är en framtid

som nu är en nutid

som nu är en dåtid

... ständigt...

kretsloppet som vi lever, andas och rör oss i...

Ledig!

En ledig dag o en helt ny bok av Camilla Läckberg inhandlad igår. Egentligen vill jag inte göra ngt annat än att ligga i sängen med henne hela dagen. Men inser nu att det är dags att handla och att hämta bilen från servicen. Suck! Det kommer bli dyrt... bromsbeläggen var kassa o det är ganska viktigt att kunna bromsa :O så - med 4 månaders avbetalning kommer det vara ca 1500kr i månaden. Ja, det var stor service också!

Helgens gudstjänster förlöpte väl. Fick en vacker höstbucket från ena kyrkans representanter. Känner att jag är välkomnad som jag är - med hela familjen... hunden, katten, kaninen, Hedvig, Emy & Jonas/Elsa. Det finns en sådan värme i mötena med församlingsborna. Genuin kärlek? Jag hoppas det! Ser fram emot onsdagen och torsdagens symöten (trodde aldrig jag skulle säga en sådan sak)... och kanske än mer ser jag fram emot konfainskrivningen. Jag är ½ utan mina konfisar o ungdomar.

Tjejerna kom hem igår efter en vecka på Östervång. Blir lika förvånad varje gång att vi har fått så vackra barn. För de är verkligen vackra!

Om det är ngn som vet ett ledigt jobb (finsnickare, fastighetsskötare ...) i denna delen av landet så säg till! Ca 5mils radie från Skövde är realistiskt pendlingsmässigt när vi bor på landet o är bil/bensinberoende.

Funderar mkt på det där med relationer. Vi behöver alla relatera till en annan persons DU. Vi behöver närheten och kroppsberöringen. Vi dör som människor när vi inte blir sedda, inte tagna på allvar, inte berörda... kanske det vore den viktigaste frågan i valrörelsen veckan som är kvar. Vem ser och berör inom äldrevården, ungdoms sidan, barnomsorgen och för all del även i den blomstrande arbetsföra åldern. Jag tror att samhällets stora dilemma är just detta att vi inte SER varandra. Väljer bort att se att andra människor har behov av mig.

Å andra sidan så inser jag också att jag själv gör fel. Väljer bort - för att jag inte orkar, inte förmår, inte räcker till. Jag sträcker ut min hand och min famn så långt jag förmår - men jag hade behövt räcka till mer... det är svårt att vara otillräcklig.

Utan känsla...

Har en dag av frihet och förmår inte känna.

Sårbart o naket skriver jag igen. Ta det för vad det är... en paus och ett utlopp för mina tankar... Kanske jag borde säga strunta i att läs. Kanske är det för personligt denna gång - eller kanske är det just det som behövs. Se att en GBP inte är vägen till evig lycka och att hjärnan spelar en spratt och får humöret att bli lägre än skosulorna.

Hade det varit förr om åren hade jag välkomnat att lägga mig på soffan och knösa och inte göra ett enda dugg... Men nu kryper det... Vet att alman är full och att jag istället hade kunnat arbeta... men jag vet att min kropp behöver vilan. Så jag tvingar mig till någon form av vila fast det kryper.

Det kryper av rastlöshet (trots två Topsyrundor och en tur till Skara)... jag vill känna! Jag vill leva och känna att jag lever! Och just nu känner jag ingenting. Förr om åren hade lösningen varit just att sova bort tiden framför TV:n förmodligen med en 4hg godis i magen.
Nu kryper det bara i mig och jag behöver få hjälp att landa och varva ner. Jag känner att jag går i spinn. Hela jag är som en fiolsträng; spänd till bristning, som vill att någon spelar på mig samtidigt som strängen är så spänd att den riskerar att gå av.

Kan rastlösheten ha sin grund i rotlöshet?

Ja, delvis. Men också i att jag inte längre kan ta till de enkla knepen för att fly. Mitt tidigare missbruk av godis/mat kan jag inte ta till (det var så mkt enklare än att behöva leva igenom den här smärtan). Jag förstår de som missbrukar droger, mat, alkohol, arbete ja - till och med sex & självskadebeteende... jag förstår men säger inte att det är rätt mekanismen bakom. Oron som kryper och den enda utvägen som man ser är genom att få något annat att skapa en känsla; en flykt från sig själv, en flykt från myrstacken på insidan, en flykt från tankar av otillräcklighet.

Men jag kan inte längre fly genom maten...
Jag kan inte fly genom droger eller alkohol...
Jag kan inte fly genom sex eller självskadebeteende
och (banne mig)
jag ska inte fly genom arbetet.

Så här sitter jag - med mitt dåliga humör och tårarna som rinner... vet att det är ångesten som smyger sig in på. Otillräcklighetens ångest.

Och vad var starten denna gången? Dum fråga... läkaren/läkarbytet (o om alla kunde vara som Dr K och Dr P). De krassa cm - kännandet, bedömandet. Kvarlämnandes med känslan av att jag inte duger.

Jag vet, intellektuellt vet jag, att jag ser relativt bra ut. Jag såg bra ut även när jag var som störst. Men att nu efter -66kg känna mig ful och otillräcklig, misslyckad, äcklig och allt annat. Det är inte ok. Och ändå: det räcker inte med väninnornas pepping och mina egna försök till bekräftelse.

Jag vill bara få ron inom mig att känna - det som andra känner - det normala. Om det finns något som är normalt. Varför lär vi oss från barnsben att vi ska vara någon och se bra ut för att duga. Varför driver samhället en hets mot det som är olikt...

Herregud! Give me a break. Jag vill inte veta att jag fortfarande enligt BMI är fet. Jag vill känna att jag är den vackraste kvinnan på jorden... (vilken kvinna vill inte det)... jag vill få cred för att jag står på benen. Inte tycka synd om... men cred...

Snälla låt mig känna! Eller låt mig åtminstone finna en väg ut ur otillräcklighetsspiralen!

Kära vänner...

...så kan man börja ett inlägg som egentligen inte har något tema utan som bara är en uttömmande lägesrapport.

Sitter och blickar ut över bergen (förmodar att det är Billingen, men helt säker är jag inte för jag suger på geografi). Det är fortfarande grönt ute, men i topparna börjar det skifta och det märks i luften att hösten har kommit för att stanna och ta över naturen än en gång. Jag försöker kämpa emot för jag vill inte. Jag är inte färdig med sommaren, jag vet inte var den tog vägen! Jag hann inte med!

Barnen är på teckenkurs denna veckan. Även om det för mig innebär mindre av vardagsbestyr så var tvättkorgen full när de for... så sysslolös är jag inte.

Har varit på affären o träffade där en "brud", dvs en som jag fått förmånen av att viga. Kul! O mitt lilla dopbarn hade växt... mysko vad tiden går... Och mysko när jag får kommentaren att jag minskat i omfång fastän jag äter som en häst och vågen står på samma som sist.
Niobe katten smyger omkring o påminner om att hon inte vått sin goda mat idag...
Konstigt och mysko eftersom jag inte alls känner mig så "smal o fin" som jag borde; känner mig istället som en fet ångvält med dålig kondis. Ja ja, jag vet rent intellektuellt att det inte är så - men vad hjälper det. Har tid på VC imorgon o hoppas få läkaren där att skriva den bästa remissen ever så att jag får bort så mkt som möjligt av det som hoppar och far.

Jag mår egentligen ganska bra!

Men jag har ett ständigt dåligt samvete gentemot alla er. Speciellt er hemma i Karlskrona och Lund/Malmö. Jag hinner inte (där ljög jag), jag orkar inte (det är sanningen) att tala i telefon. Jag mår bra... men orken att tala i telefon finns inte. Lättare innan då jag hade mobiltäckning och kunde göra det samtidigt som jag gjorde annat. Nu är det total mörker vad det gäller mobilnätet... suck... och när jag väl är hemma då orkar jag inte lyfta luren. Jag är så där trött i huvudet som jag var för ett par år sedan. Allt går i ett rasande tempo och all kraft går till att driva runt företaget (läs familjen) och att arbeta. När sedan tiden för mig kommer så vill jag vara tyst... jag promenerar och njuter av tystnaden (syrsor och råmande kossor o en del mysko fåglar). Just nu, när barnen inte är hemma, blir det en 6-8km om dagen. Det är skönt att rensa huvudet när jag går. I tystnaden möter jag mig själv (och Gud). Alla mina känslor kommer till ytan och jag inser att jag är ett paket känslor. Så förlåt att jag inte orkar! Men jag tänker på er allesammans. L, E med familj, C&V (A), M med familj, E & F, A-G, Å & P, J med familj, K med familj, K & E med familj, K, T, S & barnen, E & A med familj, S & R med familj, G & L och deras barn o barnbarn (mest dåligt samvete!)... ja er allesammans...

Det har varit känslosamt att byta jobb - och jag vet fortfarande inte var jag landar i de känslorna. Tryggheten hos teamet innan - de kände mig... visste vem jag var. Församlingen som jag saknar. Men samtidigt en befrielse att inte köra dessa sträckor varje dag, att tanka mindre, att ha ett fungerande hem. Och här är också en underbar församling som välkomnar mig med öppna famnen. Men det tar tid att bygga relationer. Och jag saknar det naturliga skyddsnätet... att våga mig ut i nya kontexter... det sitter långt inne.

Och samvetet gentemot barnen. Får allt som oftast veta att det är JAG som VALT. Och "ja" det är det. Men jag hoppas och ber att jag valt rätt - och om inte... att vi landar mjukt.

Jag är rädd.

Rädd för vinterväglag och av att inte prestera som jag förväntas göra. Gör mitt bästa hela tiden men är aldrig nöjd med mig själv. Ja, det är mitt problem och jag vet det.

Kära vänner...
naknare än så här blir det inte.

En berg- och dalbana känslomässigt utan dess like. Jag älskar er och önskar mig en lång lång lång ledighet där jag bara kunde vara hemma hos er var och en o få njuta det kravlösa.

Men nu är jag här...
i mitt liv...
denna stund.

Puss!

Inte farligt!

Det är definitivt ingen fara att gå på mammografi om man ser till själva undersökningen. Fick först lite info samt svara på frågor bland annat om preventivmedel med hormoner i samt om jag gjort en bystoperation mm. Sedan fick jag klä av mig på överkroppen o lyfta armarna medan sköterskan tittade vände o vred på de stackars flikarna. Sedan till kläm o press apparaten. Det enda som gjorde "lite" ont var sträckningen i nacken när man skulle vrida huvudet. I bröstet kändes ingenting. 4 bilder togs och jag fick efter direktiv stå på olika sätt i kläm o press grejjen. Fick beröm för att jag var avslappnad (syntes på bröstmuskeln på bilden) :)

Nu är det nog det värsta. Om två-tre veckor dyker ett brev upp. Det kan vara helt ok, det kan vara att de vill komplettera bilder med ultraljud o annat för att det var första gången jag var där och det kan vara det som alla vi kvinnor tänker på innan brevet dimper ner. Men förhoppningsvis behöver jag inte dit på 2år och under tiden ska jag klämma och känna en gång i månaden (en liten laminerad lapp med hem som ska hänga i duschen).

Men hörru du du!

Det var inte farligt!

Tacksamhet och åldersrelaterat.

Just nu känner jag en enorm tacksamhet över att vara den jag är och få dela livet med andra människor. Inte för att livet är lätt varje dag, men för att jag faktiskt har förmånen av att vara här och nu i varandet.

När jag i söndags predikade över temat: Medmänniska, så var det med insikten om att vi alla oavsett vilka vi är och vilka roller vi har, interagerar med varandra. Vi kan inte leva som små enskilda pölar och tro att våra liv inte påverkar de som vi har runt omkring oss. Vi påverkar varandra så enormt mkt. Om det så bara är med en smekning, ett telefonsamtal, ett mail eller en blick på jobbet/gatan - ja - what so ever!

Och när solen än en dag sprider sitt höstliga sken över prästgårdsparken kan jag inte låta bli att le. Jag kan inte göra ngt åt gårdagen, behöver inte oroa mig för morgondagen - mitt ansvar är bara att leva här och nu (även om alman är fulltecknad).
Jag ler när jag tänker på Svenska Kyrkan - även om jag ibland kan irritera mig på handbokslagiskhet, och fyrkantighet, så är hon mitt alma mater.
Och mina församlingsbor...
tänk om jag kunde krama om er och tala om för er vad ni betyder. När man som jag är ny så betyder de där varma välkomnandena så mycket. Delade skratt och levnadshistorier... möten människor emellan... Vad vore kyrkan utan er? Vad vore prästen utan er? (...tack gode Gud för församlingsbor och kanske lite speciellt tack för syföreningsdamer...).

Dock rent privat kan jag ibland förundras över att vi skadar varandra i våra relationer. Våra liv är så bräckliga och vi borde inse att det inte är värt att strida... och likväl... i denna specifika situation (rent privat) är jag en lika god kålsupare som någon ann´och jag brottas med det - tro mig... jag brottas!

Så...

Det rent åldersrelaterade... Nu är det dags! Mitt livs första mammografi. Rapport kommer senare. Jag har ju sett hur det går till på TV och är lagom uppskrämd över att de ska "dra o rycka" i de små flikar som finns kvar efter op:en. Jag ska försöka se objektivt på det och ge en redogörelse för det sedan ;)

Vikten står kvar på samma. Pendlar på 2.5kg upp och ner. Nästa vecka till VC för att prata med en ny läkare om komplettering av remiss till plastik. Egentligen är jag emot plastikkirurgi - skönthetsrelaterad sådan -, men i medicinskt syfte får jag erkänna att det är fantasktiska jobb de gör. Och jag hoppas att de kan och vill lägga lite på mig också. Magen, allt detta lösa som hänger, mina överarmar som gör att tröj/blusärmar inte passar om de passar resten av kroppen, lår som inte får plats i byxben pga löshud, skinkor som (onämbart) irriterar, och mina små skinnflikar (där jag har mer hud under armarna än vad som finns framtill) som med puffande o gruffande ändå inte fungerar med BHstorlekarna. Det behöver inte förstoras, förskönas eller så - bara rättas till så att det överrensstämmer med vikt och ålder. Håller tummen!

Tänker & grubblar igen...

Tänker mycket över detta att vara här som bloggare; vara privat och dela med mig av mina innersta tankar och samtidigt ha det arbete som jag har... Tycker inte själv att det är ett problem, men andras tankar kring prästyrket gör att jag då och då stannar upp och funderar ett varv till... ett samtal väckte tankarna denna gång, kommentaren löd ungefär:

En präst är en vanlig människa men man förväntar sig ändå att prästen ska vara lite mer...

Mer vad undrar jag då? Kan jag vara något annat än mig själv? Kan jag vara något annat än en vanlig människa? Vad är det folk efterfrågar? Vad är lite mer? Ja, man kan nog och bör nog förvänta sig att en präst har en genomtänkt etisk hållning (dock inte lika - utan högst personlig) och -ja- man kan och bör verkligen kunna förvänta sig att prästen tror på det den predikar och förespråkar (men tron har sina stunder av tvivel som för alla). Utöver det så är en präst en människa som upplevt sig kallad av Gud att ha detta jobb/ämbete eller vad man nu väljer att säga.

En präst är en människa som likt andra drabbas av glädje och sorg, som älskar och som hatar (men som kanske hanterar sina hatkänslor konstruktivt för att vända dem)... där finns ilska och vrede, ömhet och värme, åtrå och avhållsamhet, politiskt engagemang eller ej, blå eller röd, nyttjande tobak eller ej, nyttjande alkohol eller ej... allt utifrån vad den enskilde prästen valt. Men... det viktigaste... prästen är en vanlig människa med vanliga känslor och vanliga vardagsbestyr. Vi är inga übermänniskor som är extra heliga (i så fall måste min gloria hamnat någon annan stans).

Det enda jag hoppas är att jag som präst lever evangelium äkta. Äkta mot mig själv, de jag har omkring mig och mot min "chef där uppe". ...och min förhoppning är att någon genom mig kan se en glimt av den evighet som finns hos Gud. Att mitt liv och leverne inte ställer sig ivägen för deras Gudsupplevelse. Jag är ett brustet käril som Gud valt att använda och jag har svarat, "här är jag, använd mig".

Så, min fråga till dig som läst dessa rader. Vad tycker du? Kan en präst vara offentlig person och ändå vara privat i sin blogg och dela livet med er där på andra sidan skärmen?

Så mkt tankar...

...och så mkt borden som skulle gjorts.

Boka tid till hudläkaren (ev konsultation till reumatologen för nu börjar psoriasisartriten att ge sig till känna igen - fuktigt o dan´t som det är), till vårdcentralen för konsultation ang plastikremiss, bokning av tid till att serva bilen, bokning av fotterapeut för min PPP och så borde jag kolla upp en massör eftersom ryggen/axlarna inte vill som jag.

Men orken finns inte där. Så mkt energi läggs på att ta mig upp på morgonen, veckla ut mig och se att dagen är fulltecknad. Så mkt oro över att inte veta vad jag ska ha för grupper och vad som förväntas av mig och vem som egentligen ansvarar för att äldreboendegtj kommer igång. Diakoniassistenten börjar på måndag så då kanske den biten klarnar. Det är så mkt nytt , nya traditioner och nya relationer. Det tar tid och det stjäl ork. Skjutsning till buss för Hedvig (jag lider med henne att gå upp tidigt, jag är ju inte heller morgonpigg... men jag måste se till att det blir gjort) och Emy har tack o lov bussen utanför dörren till o från skolan - men missar hon den finns det inget alternativ 2.

Oron finns också hur jag ska få ork, tid och pengar att gå ihop. Men skam den som ger sig - det tar tid att växa in i det nya och det är det som jag måste besinna.

Imorgon - 1år sedan jag var hemma i Skåne. Hoppas få sova imorgonbittida. Ligga o dra mig o bara njuta. Snälla- ge mig en dag av ro... Sedan på söndag "good-will" gtj i Hyssna, Korsås Augustas ryggåsstuga kl 15. Emy ska till kompisarna i Skene under tiden.

Nä, nu måste jag ta itu med dagen. Undrar om Jonas kan ta axlarna innan jag måste iväg. Denna fukt och begynnande kyla - o när man är van vid att ha ont så är det först när det gör ontontont som man inser att "ja ja, det som inte dödar det härdar".

Men vad hjälper det klämkäcka när kroppen inte vill, och jag inser att man faktiskt använder sitt lillfinger mer än man tror.

Ständigt...

...detta dåliga samvete!

Hedvig kom hem igår och redan efter ngn timme var gråten ett faktum. Varför är det så svårt att lyssna? Varför är det så lätt att missförstå? Varför är det så mkt irritation bara jag öppnar min mun?

Jag förstår att nervositet inför skoldagen finns. Nervositet och sorg för att jag inte är med. Men jag står på språng till ett möte. Fick veta förra onsdagen att det är heldag med konfaplanering (så är det när man inte har planering i förväg)... O samma blir det för Emy imorgon.

Humöret smittar av sig.

Emy blir ledsen o irriterad.
Jonas blir irriterad över "klimatet".

Suck...
en av de grå morgnarna.

Det låter som barndomens vandringar över stortorget...

... i Karlskrona. Det där höstliga ljudet av kajor som drar iväg från Fredrikskyrkans torn för att ta sig en tur bort till rådhuset och tillbaka. Tänk vad ljud kan få en att minnas upplevelser och känslor (en öm tanke till alla mina döva vänner - som förmodligen har samma känsla men genom synupplevelsen).

Vaknar tidigt till lätet av råmande kossor, bonden som ryar något och kajornas flykt. Märkligt, det är helt plötsligt höst. Jag måste acceptera det fast jag inte vill. 12grader ute, fuktigt och rått men ändå med solen sipprandes in bak rullgardinen. Det blir lakanstvätt idag! Sedan måste jag ta upp med fastighetschefen igen om att jag kommer behöva en torktumlare. Stort hus men ändå ingen riktigt bra plats att hänga kläder på tork. Det var väl det enda som var bättre på förra stället ;)

Idag ryms det mkt känslor och tankar inom mig och jag vet inte riktigt i vilken ordning de ska ut. Kanske ska de hållas inom mig - eller är det meningen att dela dem för att visa på att även detta är livet. Tvära kast, som en ständig berg- och dalbana genom livet. Men grundkänslan är trygghet. Ett märkbart lugn, nyvaket tröttlugn ännu ej bortspolat av kaffet, ja det må så vara... men jag njuter av känslan och hoppas att jag ska ha förmågan att leva på den länge!

Vardagen som står och knackar på dörren. Jonas lilla Elsa som börjar 0-an idag, min stora gumma som börjar gymnasiet i morgon och lillOlliboll som börjar 8-an på onsdag. OK! Jag vet att jag redan nästa vecka kommer vara hysterisk över ej bortplockade frukostskålar och stressen att köra till bussen mm mm. Men idag, idag vill jag njuta av trygghetslugnet som jag bär inom mig. Kanske påta i någon av Jonas kartonger så att det blir mindre av dem framme (ja ja... det är bara 7 kartonger kvar, men ändå...).

Gårdagen gick bra! Vad vore vår kyrka utan alla dessa underbara församlingsbor, som med jämnmod och kärleksfulla blickar välkomnar en in i det nya. Visst... jag var grymt orolig innan... och är till viss del det ännu. För allt är nytt och ovant. Men det gäller för mig att träna på att fokusera på de små bitarna av trygghet även här. Det jag kan... det jag är kallad till... och vila i att det är ngn annan som bär i allt det nya. Visst sjöng jag fel (suck, förvalda liturgiska partier som jag inte använt tidigare... men det går att förändra ;) , men i övrigt tror jag att det satt och att det iaf var ngt som gick hem. På kvällen musikgtj. Karidnalfel av mig att inte göra soundcheck (hörrni Tölövaktmästare ni har skämt bort mig) ljudet i myggan fungerade inte alls och i handmicken fungerade inte T-slingan. Jag borde veta bättre än att missa detta, men har varit så van vid att vktm kollat detta i förväg åt mig (de har ju haft min röstinställning inlagd o bara behövt kolla utrustningen). Mockingbirds sjöng och väckte tankar på att ta in den profana musiken allt mer i konfaundervisningen. Kanske ha det som tema? Vem vet... smakar på det.

Samtal med EmL i telefonen. Väcker lusten inom mig att bli aktiv inom kyrkopolitik på allvar. Det finns så mkt som skulle behövas förändras och förnyas, ses över... revideras, kasseras och behållas. Men hur gör man? Har jag orken? Och jag som inte är så partipolitisk av mig utan egentligen mest vill plocka russinen ur kakan från diverse strömningar. Sedan kommer mindervärdes komplexet. Inte kan väl jag påverka och förändra? Inte kan det vara så att mina åsikter är ngt att ha... Varför är jag van att se ner på mig på det sättet? Jag borde istället rakryggad säga JAJJEMÄN jag har vettiga idéer som jag vill "slåss" för. Min erfarenhet inom många områden, det jag har packat ner i mitt bagage... det färgar mig och mina tankar.

Partipolitik. Ja, snart är det val igen. Ja jag ska givetvis gå och rösta för det är min medborgarrätt och enligt mig min skyldighet. Men jag vet inte på vad. Min röst är inte lika klar i detta val som tidigare. Kanske till och med blir en blank sedel i kuvertet. Tycker att de pratas mest en massa gojja, en massa löften som man sedan inte lever upp till. Vill även här plocka lite här och lite där. Vill ha politiker som jobbar på golvet, som är knutna till vardagen, som ser MIG (ja alltså inte bara mig utan oss som medborgare) på ett mer konkret sätt. Vill att de ska gå i mina skor ett tag... eller även i ngn annans skor. En sak är säker, Maud Olofsson har missat sin chans (hon kanske har gjort en pudel men isf har jag missat att höra den)... att pensionärer behöver mindre pengar än förvärsarbetande för att de inte gör av med lika mkt på kläder som de som jobbar (och det kommer från en som har designade svenska kläder - tämligen dyra vad jag kan se). Ska man inte ha rätt att vara lite piffig i klädseln även som äldre. Är det inte ett "jobb" att få vara på SPF eller PRO eller någon annan aktivitet. Ska man inte kunna njuta livets goda även om man sitter på hemmet? Suck... nej du...

På tal om det... när har man som ensamstående eller som familj med en inkomst råd med kläder och annat till sig själv. När barnen är rustade något så när... och när CSN, TELIA, FORTUM, HYRAN, BILLÅNET, NATIONALGEOGRAPHICS, SLA, KYRK-A, LÄNSFÖRSÄKRINGAR, FOLKSAM, IKANO, och TRE fått sitt så återstår bara bensin- och matpengar... (usch ja, sedan är det dags för fritidsbusskortsladdning, tandläkare, mammografi och gyn) och då har jag det ändå bra i jämförelse med andra.

Så välkommen ner på golvet och se hur det är att få det att gå runt. Inte ens avdragsgillt med arbetskläder (kanske ska införa stålhätta i prästkragen för att få det till stånd) och skjortorna slits - men det får gå med de gamla ett tag till.

Nä... undrar om tvätten är klar nu. Eller om jag ska ta duschen först... eller... eller... eller.

Nä humöret vill sig inte...

... det är lika grått som vädret utanför fönstret.

Det är svårt att komma till en ny ort när ens vänner är långt på avstånd. Saknaden efter de där vardagliga samtalen känns. Vetskapen att jag inte längre kan ta bilen o sätta mig och på mindre än 40min vara hos en vän - den känns. Inte för att jag gjorde det så ofta förut heller, men då kunde jag iaf. Vetskapen att dessutom ha skapat samma känsla för mina barn gör ont. Om jag saknar mina vänner och arbetskamrater så vet jag att de saknar sina och sina skolkamrater än mer. Det här är nog den svåraste flytt jag gjort känslomässigt. Jag vet att det tar tid att komma in i det nya, skapa sig det nya sociala kontaktnätet... bygga upp nya relationer och finna nya vägar att gå och köra... men vetskapen om det lindrar inte där man är just nu. Och vad jag än inbillar mig så är jag skåning i själ och hjärta och området här är inte Skåne. Även om det är hur vackert som helst och naturen är ljuvlig så är det ortsnamn och skogar som jag inte känner.

Första dagarna på jobbet är avklarade. På söndag är det välkomstgtj men även det ger magont. Jag vet att jag inte ska oroa mig för att bli bedömd och granskad - jag är den jag är och det kan inget ändra på... men ändå så sitter ontet där i maggropen och jag vill helst bara gå och gömma mig långt ner under täcket. De jag har mött omsluter med värme och kärlek - men då det är korta möten har jag svårt att ta till mig deras omsorg.

Alla mina känslor sitter på ytan och jag behöver hjälp att känna trygghet och lugn. Så du som läser... om du delar tron ber jag dig att sända en tanke till "chefen" för jag behöver den förbönen så väl. Om du inte dela tron så tänk goda tankar till min förmån och håll tummarna att humöret vänder, att skolstarten ska fungera för tjejerna och att jag ror i land allt det nya.

Rädslan är ett stort gnagande gråsvart monster...

...som understundom vill sluka min själ.

Ja, man kan vara rädd även om man är vuxen.

Det är okej... det är inte skämmigt att erkänna det.

Jag tror att vi alla bär våra rädslor inom oss, och för att dölja dem (för vi är av omgivningen upplärda att man inte ska vara rädd eller visa rädsla) tar vi på oss en mask av säkerhet. En mask som kan vara gjord av arrogans, stöddighet, spydighet, ironi och alla andra (enligt mig) sämre egenskaper.

En del rädslor är rationella. Har sin tydliga orsak och är lätta för andra att förstå när man tar sig tid att tala om dem. Andra är orationella... Ja, jag erkänner att jag i Sverige inte har en rationell grund till att vara rädd för spindlar ;) men likväl är jag det. Andra rädslor är grundade i okunskap och otrygghet.

Sedan finns det den där rädslan som är den värsta... den som ingen annan kan förstå...(hur mycket jag än försöker tala om min ryggsäck, min förförståelse, mina själsliga sår) den som gnager sig inåt, så djupt, och som får hela min själ att bli en enda grå-svart sörja av känslor som bara väller upp trögflytande som en ständig lavaflod... Demoner som talar negativismer i mina öron. Som vill peka på misslyckanden. Som vill visa att jag har fel - att jag inte ska komma och tro att jag är något.

Rädslan att inte duga.

Rädslan att inte klara av det jag måste.

Rädslan att göra någon annan arg.

Rädslan att förlora dem man älskar.

Rädslan att förlora sig själv - sitt egna fotfäste.

Så kommer jag till sans.
Vet av erfarenhet att det är lättare att råda och peppa andra än att ta till mig det själv. Men ändå... sätter ner min inre fot och säger att det får vara nog. Blickar ut mot de gröna hagarna och säger: Ellinor, njut av livet. Ta dagen som den kommer. Se på vad du faktiskt har gjort med ditt liv.

Jag duger, ja - jag är värdefull.

Jag klarar det jag måste. Men jag måste inte vara mer presterande än andra.

Det är inte farligt om någon blir arg... det går att lösa.

Ja, det gör ont att förlora dem man älskar - men just nu har jag dem - så njut av stunden.

Du kan halka och ramla, få blåmärken på insidan - men jag har kraften inom mig att resa mig.

Ja, man kan vara rädd fast man är vuxen. Och det är bara dumt att skämmas för sina rädslor. Det är bara dumt att tillåta det gnagande gråsvarta monstret att ta över. Så ta tag i livet. Tillåt att älska och att älskas. Se med förlåtande ögon på dig själv när du misslyckas med saker. Det gör inte så mkt om inte kakan gräddas jämt, om köttfärsåsen inte är lagom kryddad eller om predikan inte är den bästa.

Jag är jag!

Och jag är faktiskt den enda som är bäst på att vara just jag!

Jag har två underbara döttrar.

En livskamrat.

En tokig katt, en tokig hund och en gammal kanin.

Jag har ett underbart tak över huvudet.

Och jag har ett hjärta som rymmer skaparens egna andetag.

Ja, jag får vara rädd!

Men jag får inte låta rädslan segra!

Ett år...

...har gått sedan vi träffades första gången.

C var vidtalad på telefon så hon kunde ha koll på att jag mådde bra. M var lite backup också om det skulle fungera dåligt. Hämtade J på stationen. Åkte till MM och handlade mat. Satt ute i det strålande solskenet (som lyser med sin frånvaro idag) och åt, pratade o inledde en bekantskap. På kvällen såg vi "så som i himlen"... pratade lite till för att sedan sova... och på den vägen är det. Två veckor innan jag började mitt nya jobb i Tölö kom han in och vände upp o ner på mitt liv. En berg- och dalbanetur inleddes. En tur som fört oss fram till ännu ett nytt jobb för mig och ett liv tillsammans. 365dagar.

Ja, jag är en urbota romantiker som tycker att dessa dagar är värda att firas - så idag fick han en liten ask med minttabletter och ett örngott o ett kort. Grillat kött o potatis till middag och om en stund ska Emy o Mickis göra skorptårta.

...

...

...

Orosmoln...

...sovit dåligt...

Trött och fundersam. Tiden tickar iväg o jag är inte klar med allt det som borde ha hunnits med innan jobbstarten. J´s möbler är ännu inte på plats vilket stressar mig inombords ngt oerhört. Barnens skolgång likaså - inga klara besked om var när och hur det ska bli.

Det är jobbigt att komma till nya platser där allt är nytt. Uppfriskande, ja, men uttömmande. Allt kräver att du tänker. Minsta lilla sak du ska göra kräver att du tänker. Just nu så mkt irritation över telefonabbonemang som inte vill sig. (Jobbets nummer ska flyttas och in ska mitt nummer i tre jack som egentligen inte finns fast jag ser dem med blotta ögat - vi kan landa på månen men inte lösa sådana här saker på ett smidigt sätt... suck... telia blir snart en svordom i mitt irritationsgalleri)... Så på måndag kommer troligen en tekniker och då faller mina måndagsplaner.
...och mobilen ska vi inte tala om. Det finns tydligen två 3 master 4km öster och 4km väster ut... men ändå saknar vi täckning. Så snart blir "3" också medlem av irritationsgalleriet (där finns redan CSN och Försäkringskassan).

Allt är tungrott o ett grått tungt äckligt orosmoln sänker sig över mig. Svårt att dra fram mitt positiva jag.

Är bara inte...

...på humör.

Det är en av de där regntunga dagarna idag. Både i verkligheten utanför mitt fönster och innanför i min själ. Ibland vill sig humöret inte. Vad jag än tar mig för så hjälper det inte. Vill allra helst krypa nära någon, bli omhållen och kliad i håret tills jag somnar, eller masserad till spänningarna i axlarna släpper. Jag kan inte sätta fingret på varför det är så just nu. Kanske är det min oförmåga att slappna av och njuta. Kanske är det för att jag oroar mig över att hemmet inte är färdigiordningställt. Eller är det för att jag vet att det kommer dröja innan jag är ledig igen! Vet att jag borde "chilla" som barnen säger - men vad gör man när det helt enkelt inte vill sig.

Tja, en hel del kaffe löser en massa + korsord i parti och minut. Promenader; ja jag borde... men - så drar jag mig för jag gillar inte regnet. Ska se om jag kommer iväg till gudstjänst idag. Borde! Men inte heller det lockar när regnet öser ner och allt är grått (förutom gräsmattan som är frodigt grön).

Emy fyllde 14år igår och jag fattar inte vart åren tagit vägen. Jag blir väl inte äldre - eller, jo, det blir jag. Jag vet det och jag kände det igår när vi var på bion. Inception kl 21 föreställningen. Var inte slut förrän 23.30 och då inser jag att tanten börjar bli gammal. Har lagt av mig tekniken där man körde hela nätter med TP o sedan var uppe dagen efter. Fast uppe - ja kl 08.00 var jag klarvaken och låg o läste, fast jag steg inte upp förrän vid 10 tiden.

Dagarna fylls med massa plock... E som hämtas idag för ännu en vecka och på tisdag kommer M. Hedvig kvar hos C i Lund... och igår EmL o S på visit... o snart kommer DAMP för ngr dagar. Härligt! Men samtidigt mer disk, mer tvätt o mer matlagning... Always look of the bright side of life... älskar mina närmsta hos mig!

Borde ta itu med nästa hög... mina väskor... får se när Emy kommer in med Topsy - om vi hjälps åt så går det fortare.

Ja ja... ny året runt i morgon ;)

På insidan...

...promenerar myrorna omkring i myrstacken. Jag behöver vara ledig men är så dålig på att ta till vara min ledighet. Känns det igen? Är det egenskaper som är nedärvda inom oss. Önskar så att jag bara kunde lägga mig o koppla av och njuta av det. Inte få dåligt samvete över stryktvätt och ouppackade saker. Har en benägenhet till att stressa runt för mkt och inser att jag gör en del jobb även när jag är ledig. På det sättet blir ledigheten inte ledighet utan bara en färdväg mellan nya måsten.
Funderar mkt på hur det kommer att bli. Oron finns där, kommer det att fungera? Kommer det att bli bra? Eller kommer det att hamna i en återvändsgränd där jag inte får det jag behöver och inte hinner med det som jag borde. Kommer skoltiderna fungera med lämning till bussar, kommer barnen få kompisar? Alla frågor... alla känslor som jag inte får styr på. Allt som jag vill och allt som jag inte vill. Min tvekan och min sorg. Min oro... Pausen vid datorn som iaf ger en stunds avkoppling om än med huvudet på språng in i nästa uppgift... Får iaf låna ett skrivbord från jobbet o det kommer troligen idag så- då får jag ordning på kontoret. Mitt kryp in... mitt rum... Där bland min kitch, bland mina änglar och mina gamla "huskors" (farmors gamla), bland ikoner o annat. Där ska jag skapa min oas... min vrå för min själ. Dit får ingen oro komma! Där är mitt nya Prästgårdsfönster. För vi behöver alla en plats där vi kan dra oss undan. En plats där vi är säkra - med tydlig avgränsning - där tankarna får vandra fritt och där ingen annan än JAG bestämmer.

Imorgon är det Emys 14års dag... Emy min minsting. Min Ollebolle... med sina känsliga knän.

Vad vore jag utan min Hedvig och min Emy - ingenting. De är de två som får mitt liv att gå en dag till. Jag älskar dem mer än något annat på denna jord. Tänk att just jag fick förmånen att bli deras mamma. Tänk att de valde att komma till mig ;)

Från ett annat prästgårdsfönster...

...om än ej mitt arbetsrum...

...blickar jag ut mot vegetationen utanför. Här är grönt! Här är gräs och kossor, koskit och flugor. Och någon stans inom mig finns en lycka. Visst är jag rädd för vintern då de nu krokiga vägarna kommer bli hala och svårkörda (dubbdäck ska köpas). Visst är jag rädd för alla de okända vägarna där jag kör vilse, där jag inte känner igen mig och där den enklaste tur går mot okända mål.

På drygt en vecka har jag/vi hunnit få iordning ganska mkt. Min möbler är på plats och jag väntar med spänning på när J väljer att ta hit sina saker. Jag vet att jag stressar och vill få färdigt. För för mig finns avkopplingen på andra sidan arbetet. Idag blir det dock lugnare med en del tavelspikning på schemat. Imorgon kommer E för att ha pappa tid i tvåveckor så jag ska mysbädda hennes säng idag så den är färdig. Lego och Barbie för lån här är redan uppsatta. Och en liten ny servis att bjuda kompisen i huset nedanför på saftkalas är inköpt. Sedan under morgondagens kväll kommer 007 och Lena. Så det blir att träna på min engelska (huuuuu). Undrar jag om Lage får följa med...

Vad det gäller vikten och tankarna kring den så är jag irriterad på min usla självbild. Den blir bara värre hela tiden. Jag känner mig så fet och ful. Värre än när jag vägde 150kg. För då, då var det liksom andra saker som upptog min hjärna och när du inte får på dig kläder så handlar allt om att skyla dig bäst det går och försöka få din kropp att orka gå fram till toan och tillbaka. Nu, när det finns kläder, känns det som om jag aldrig har ngt att sätta på mig. Nu, när orken att gå finns blir jag osäker på hur långt jag ska fixa att gå och då lägger jag av i förväg. Jag trodde inte att hjärnan skulle spela mig ett sådant spratt, jag trodde att lyckan automatiskt kom där efter nästan 67kg tappade. Men det gör den inte. Varje dag är en ny kamp emot mina demoner! Mot min inomboende osäkerhet och min längtan att hela tiden bli bekräftad genom att tas på. Känna att ngn håller i mig och bekräftar att jag verkligen existerar, att det är JAG och att JAG kan känna.

Förut löste jag all oro genom mat, godis, chips, pizza o annat. Nu, nu måste jag hantera mina känslor och nu om jag blir akut sugen; nu köper jag en låda jordgubbar eller en påse naturgodis.

Visst är livet mer kvalitétsrikt nu. Men inom mig är jag densamma. Liten osäker o rädd att misslyckas.

En vecka...

...och flyttågren är här.



Det kryper innanför skinnet och jag vill bara få det färdigt. Få allt på plats. Kunna andas och leva lugnt. Känns just nu som dagarna går i ett evigt plockande. Diskmaskin som ska tömmas, tvätt som ska vikas, rum som ska städas.



Har iaf idag tagit det lite lugnare. Varit yr och trött så det har bara blivit besök på nya jobbet, besök där jag ska ha mitt tjänsterum vid Bergs kyrka, besök på Ica i Stöpen och på Ica i Timmersdala, tvättat och hängt 2maskiner tvätt varav en är invikt och instoppad, plockat i ordning Elsas rum förutom en hög med leksakssmycken, gått med hunden, druckit en hel massa kaffe, plockat ur diskmaskinen, diskat kastruller för hand efter att ha lagat middag till oss (spaghetti och köttfärssås)...



Imorgon till Björketorp och städa ur huset. Fattar inte hur jag ska orka! Myrstackskänslan i själen gör att mitt humör har sett bättre dagar... orolig... Hedvig klagar på att det inte finns ngt att göra och ändå låter jag M komma hit på onsdag och L+J kommer på fredag och stannar två dagar. Suck! Vad gör jag åt myrstacken denna gång?

Dreggelsovit!

Fick total vällingsvimma efter maten. Inte konstigt efter ett par tajta dagar med uppackning av låda efter låda efter låda. Fortfarande en hel massa kvar, men ändå, konturerna av ett hem i vardande finns där. Jämkning och knorr... inte alltid samma tycke. Men så är väl livet. Lyckades få en gardinstång i huvudet igår och har nu ett fint blåmärke där.

Har iaf idag lyckats ta mig igenom alla kyrkorna som är "mitt ansvar". Lerdala, Timmersdala, Böja och Berg. Fina kyrkor! Bäst färgmässigt var Timmersdala och sötast är helt klart lilla mini Böja.

Tar en lugn kväll och "ja" det finns risk att jag äter lite nötter o sippar en whiskey. Tycker nog att jag är väl värd den efter denna veckan.

Puss o kram - lejongam!

Hedvigs dopdag...

...och det som skulle varit vår 16:de bröllopsdag.

Det är nog det enda som jag ångrar i livet riktigt mycket - att vi inte gav Hedvig en egen dopdag, för var gång jag grattar henne (mindre firande i år pga flytt men hon har iaf fått beställa gardiner till rummet, svarta!) så minns jag den där varma sommardagen 1994. Ja, ja... lätt och vara efterklok. Likaså Emys dopdag som är farbror Tobbes födelsedag. Men när man gör det så gör man det med drömmen och siktet inställt på att leva i en livslång relation.

Hur som, har idag varit o hämtat tjejerna från teckenlägret och sedan en vända ner till x-et för att hämta grejjor som de inte packat med sig. Nu hemkomna och ätna och tvätten ligger i maskinen och de har börjat packa sina rum. Duktiga barn! Hedvig har rensat ur garderoben och det blir en hel del till loppis (en sopsäck) och en hög till mig. Bland annat barnens gamla batikklänningar som jag kan ha där hemma. Suspekt känsla att komma i barnens kläder. Den ena blusen var bara st 38, visst är den lite trång - men jag spar den iaf.

Annars har jag ätit som en häst på det sista. Känns inte bra. Ska väl ta mig i kragen igen och skärpa till mig. Kan var pms-ätning antar jag... eller stressätning. För jag är stressad inombords. Har inte koll på om jag ror det i land med flytten. Vill bara lägga mig ner och glömma allt, bara få upp grejjorna och sedan ta mig ner och städa ur här nere. Vill bara komma på plats i det nya. Starta mitt nya liv, vårt nya liv.

Har varit hos Cecils föräldrar med två kartonger porslin. Skönt att rensa ur och jag hoppas att hon blir glad o nöjd med det o att det kommer till använding. Hennes föräldrar är mysiga o bjöd på pratstund med kaffe o mackor.

När jag kom hem hade min allra finaste man plockat en bukett blommor. Är inte bortskämd med det... hoppas han inser vad glad han gör mig även om jag är trött och sur pga min osäkerhet inför flyttkaoset.

Det är fint att kunna få känna kärlek igen - konstigt, spännande & fint.

Ett varande sår...

...trodde det var över. Trodde att alla känslor från mitt tidigare äktenskap var över. Ja, givetvis är de känslor som handlar om kärlek över. Men jag trodde det andra försvunnit genom likgiltigheten i skilsmässans inledning och ilskan under den... men jag inser att kvar finns djupa äckliga spår av bitterhet. Den mest förhatliga känslan av alla. Den som bara för ner än djupare i det tomma svarta hålet av brustna drömmar. På fredag är det återigen Hedvig gummans dopdag - och vår forna bröllopsdag... Och idag kom allt. Redan från starten fanns oron där inför att gå ner i källaren och plocka iordning kartonger. Ex-et har sänt hem saker under våren... barnens saker som inte fick vara kvar hos han då han flyttade tillsammans med sin nya. Saker som nu är mitt ansvar. Dumpade... liksom rester av vårt äktenskap. Jag tror det värsta var att han inte ens bemödat sig att stoppa sakerna i en hel kartong utan där stod en trasig kartong i en trasig sopsäck. Till en början helt ofarligt innehåll... Barnkläder, nappar, papper och journaler... sedan i mitten - en röd anteckningsbok; från Emys första tid av matning... en lapp från BB där han skrivit "Hej älskling, om jag inte är här när du vaknar så är jag på toaletten" eller iaf ngt liknande. Det brast. Störtfloden av brustna illussioner och svikna drömmar kom åter. Alla varför, alla hur... För jag kan inte förstå att han som är pappa till mina underbara barn frivilligt kan lämna ifrån sig det sista som påminner om dem som små. Jag har redan alla fotoalbum, alla deras saker, alla deras teckningar etc etc... allt som bara dumpats hos mig, utan samtal och diskussion. Jag är så förbryllad och så besviken. Så står jag med en ny man vid min sida som är motsatsen. Som vill vara med sitt barn så mkt som det går. Som sparar hennes saker. Som samtalar med barnets mamma. Som aktivt delar föräldraransvaret. Det gör ont, för det ville jag att mina barn också skulle ha fått uppleva.

Så gick resten av dagen i trötthetens och ilskans och orons tecken - och jag fasar för nattens timmar och de demoner som kommer att dyka upp där.

Sista rycket...

Sista vardagen på jobbet i Tölö. Vemodet sänker sig över mig och jag tar en paus med en kaffe bredvid mig. Imorgon konfirmationshögmässa och sedan två dopsamtal så det blir en lång dag imorgon. Bäst att komma iväg tidigt idag då så att jag kan packa.

Jonas talar om flytten och har hämtat nyckeln. Det gör mig varm och glad men samtidigt lite panikslagen när jag inser att mitt vuxenliv är på väg att börja om. Att jag står inför en nystart som kvinna och som arbetstagare. Det är en okänd mark som ligger framför. En tid av växande... anpassning o allt. På ett sätt är det nog värst för tjejerna och för Jonas. Jag älskar dem alla men på så olika sätt - givetvis!

Vemodet...

Ja, jag vet vad jag lämar bakom mig. Vet vilken röst som ska svara i telefonen när jag ringer kontoret o allt sådant. Små saker som man tar för givet när man är mitt i det, men som nu blir så tydligt att jag kommer att sakna.

Näpp...

Pausen är slut!

Hat!

Ja, ibland använder jag ord som hat...

Det är inte lätt att begripa alla dessa regler som gäller när man ska flytta och har ett barn som ska börja gymnasieskolan. När jag sökte jobbet så kollade jag direkt med skolan. Fick då tre alternativ.
1. Skriva mig före den 25juni och låta henne söka som alla andra.
Resultat: Detta går inte för jag bor inte där än. Dessutom hade de XX i antagningspoäng och det skulle inte fungera då H har X i poäng.

2. Skriva mig den 1augusti och se om det fanns platser över.
Resultat: Går inte då utbildningen är full och det är 30 i reserv.

3. "Ljuga" och vara skriven här tills hon börjat skolan här och sedan skulle de vara skyldiga att ge henne en plats. Låter bra tänkte jag... tills jag idag får veta att "skyldig ge henne en plats" inte avsåg det gymnsium i Skövde som jag talat med. Att bereda henne en plats innebär att de kan ge henne en plats i en annan kommun som de har samarbetsavtal med.
Resultat: Ringer upp H och frågar om Skara eller Mariestad är ett alternativ. Hon blir förtvivlad eftersom de "lovat" och jag "lovat" Västerhöjdsgymnasiet i Skövde. Men hur skulle jag veta efter mailkontakt och ett samtal - där inget nämnts om detta - att detta är deras system o regler.

Så nu är jag på + - 0 igen och mår skit över detta.

Så reslutatet blir att jag får skriva oss där nu, för ljuga om folkbokföringsort existerar inte (det gick inte bara att skriva H här vilket de förespeglat mig). Det finns 13 platser i Skara och 14 i Mariestad... o Mariestad är väl bäst bussar som jag ser det. Men motivera H till att det är lika bra. Samtidigt vet jag att hon vill bo i Lund men där krävs XXXpoäng och eftersom hon inte får vara skriven hos annan än vårdnadshavaren så fungerar det inte att skriva henne där.

Moment 22 och jag känner det som att jag klyvs på mitten.


Men i allt så finns ljusglimtar. Fick rolig tänkvärd present av arbetskamraterna (vattenkanna, hink, kultivator, sekatör, spade, bok, ljus, falska prästkrageblommor och bondbönor + en vattenspruta). Nu på kvällen fika med Sven-Olof och Kerstin. Fick en åsna av S-O, en som Eva Spångberg gjort.

Konstigt att vara på väg...

...det kan nog bara sägas att det känns konstigt.

Bra - men konstigt. O visst bär jag inom mig både tillförsikt och oro. Oro över att andra ska döma mig och se ner på mig för att jag flyttar efter så kort tid. Men uppbrott kan också vara av godo, och det är inte alltid som livet har en tajming som passar allas tycke.

Det är också konstigt att idag ta fram den första kartongen o börja ta ut ur lådorna på kontoret. Det blir liksom mer "dax" för flytt och jag inser med fasa att jag ska flytta om bara några veckor. Som det ser ut nu så går lasset den 12juli. Emy är jättearg på mig för att jag gör detta... men vad har jag för val när det nu är mitt i semestermånaden som flytten ska ske. Och jag vill komma på plats - få lite tid att komma på plats - komma till ro.

Just nu är det iaf jätteskönt att bara få vara med konfisarna. Det ger en möjlighet att få tillbaka lite kraft och till helgen är det dags för läger vilket gör att jag bara kan vara i varandet.

Idag talade vi om att vara JAG och jag erkände att det är något som är mkt lättare att tala om än att göra själv. Det är svårt att vara rädd om sig själv och ta till vara på sig själv... och det är ngt som jag varje dag får träna på och förhoppningsvis bli bättre på.

Amor vincit omnia!

In i det nya...

...så kom det efterlängtade beskedet...

Efterlängtat för att det är jobbigt att gå och vänta. Samtidigt väckte det både sorg och glädje. Glädje över möjligheten att skapa en ny familjebildning. Kunna få ihop ett yrkesliv, föräldraliv och kärleksliv...vilket jag hoppas ska bli resultatet.
Sorg över att lämna alla goda människor som jag kommer att sakna så mycket, de som jag fäst mig vid och som burit mig i tankar och böner. Men uppbrott är också positivt för förändring - och ett avsked för här och nu kan ge en ny framtid med nya möten och möjligheter.

Rädsla inför det nya - JA den har jag...- hur vet man om man gör det rätta valet?

Samtidigt en enorm tillförsikt över att detta är att leva. Att våga kasta sig ut för att se om det finns en framtid. Att chansa... att ta steget. För om jag inte gör det så känns det som om jag kommer att dö en smula på insidan. Och ändå är kluvenheten stor - för barnen vill egentligen inte. Men de har inget val. Och det är hemskt att vara vuxen och ta beslut som man inte vet om det kommer att bli bra eller inte. Att inte bara riskera ens eget utan även sina barns. Och samtidigt så inser jag att de inte kommer flytta när de blir stora... precis som min mamma inte möblerar om... men det kommer kanske i nästa led.

Osammanhängande?

Ja, precis som jag känner mig.


Så om ett par veckor (så där 5-6veckor) kommer jag titta ut från prästgårdsfönstret igen. Från en annan prästgård, ett annat fönster.

Nationaldag...

...och fullt med jobb...

Nu är jag riktigt trött. Flera helger med både lördag/söndagtjänstgöring har satt sina spår - och idag drog vi igång sommartiden. Gtj 9.30 och HM 11.00. Ingen optimal tid för min mage. Tja, hela denna veckan har varit dålig ur magsynpunkt. Har nu mega ont!

Dålig matdag:
*Morgonen två knäcke med bregott o en kopp välling o ett äpple i bilen (lite kvarbliven vitamindricka)
*Mellan gtj hann jag ta en WASAfärdigknäcke, lite vatten o ett äpple.
*Lunch två knäcke med bregott o mjukost o en kopp kaffe.
*Sorgesamtal kaffe och en lingongrova med ost, sallad och gurka
*Vatten i bilen hem
*Köttfärsröra o glutenfria pastaskruvar till middag (här börjar magen slå bak ut på allvar)
...funderar nu på lite långfil (för den sockerfria rulltårtan ser god ut men jag vågar inte)... kanske en skorpa. Ialla fall lite te!

Nu är det lite mindre i en dag ialla fall. Visst måste skolavslutningstalen skrivas och begravningstals göras... men ikväll ska det vilas, och datorn ska stängas av. Lugn o ro för ögon och händer... ;)

Annars snurrar tankarna runt i huvudet men det kommer att klarna i veckan som kommer. Tack och lov - efterlängtat!

Hur?

Hur kommer det att bli?

Varit o kollat på prästgården. Den ligger på landet o ganska avsides, men den kan ge möjlighet till ett liv. 1½km till närmsta kyrkan. Frivilligkrafter. Grönområden. Natur. Badkar. Massor positivt - det negativa att se att barnen egentligen inte vill. Men jag måste hitta ett sätt att få mitt livspussel att gå ihop. Och nästa vecka får jag veta. Jag hoppas o väntar o längtar efter svar.

Vad ska man säga... håller för en gångs skull med Carl Bildt: Detta är allvarligt och oacceptabelt.

Jag förstår det inte. De var på internationellt vatten... de kom av humanitära skäl... och vad jag förstått obeväpnade. Ändå går man till motangrepp med vapen. Jag förstår inte varför och detta, enligt mig, meningslösa våld måste ta slut nu.

Nu kommer alla känslorna på en o samma gång...

...kanske borde vara mer innehåll av stor vikt här än vad det är just nu... Fast, å andra sidan... Vad är av större vikt än livet självt. Delade lite erfarenhet med en förälder jag träffade, och det värmde när föräldern fann "tröst" i att samma saker även skedde hos mig i min relation till mina barn. För det är lättare att ta hand om andras barn än mina egna - därför andras barn har jag inte den djupa känslomässiga relationen till.

Annars så är jag för tillfället en enda stor maggrop av känslor. Av glädje och vemod... av tankar och funderingar. Hur blir det? Blir det? Vad blir det? Att befinna sig i känslostormens öga utan att egentligen kunna göra något. Bara vänta... vänta på att beslut fattas så att planering och aktion kan ske. Oavsett vad det blir så är det väntan på beslutet som är det tuffa. Drömmar, tankar och funderingar. Att vilja och inte vilja. Att veta vad som är men inte vad som kommer.

Och mitt i allt detta alla känslor kring vem jag är... vem jag är i den kropp jag har... nyttjar jag min kropp som jag ska eller borde jag göra mer...
Bara tanken på att jag nu väger mindre än när jag var 14år svindlar för mig. Och inbyggt i mig är mönstren från år av fetma. Lathet... kontra att inte vila alls.

Hur som, nu ska jag upp o ta ett tag i tvätten. Stryka lite. Planera maten till de dagar jag är iväg. Hänga tvätt. Bädda rent i sängen... och längta.
- Längta efter barnen och längta efter J och längta efter framtiden.

Känslor är bara farliga ifall man inte släpper fram dem. Att stänga tankar och känslor inom sig är att sitta på en krutdurk som när som helst kan brisera. Så släpp känslorna loss det är vår (sommar)... ;)

Mors dag... en kärleksförklaring...

...trött utan dess like...

Så där trött att jag får anstränga mig för att andas. Trött på insidan och hela vägen ut till minsta cell i mina hårstrån. Senaste veckornas tankar och tjafs har tagit styggt på mig, samtidigt som att arbetsinsatsen krävt 100%+ så att säga. Ser fram emot ledighet i juli. Tror också att penicillinkuren gör sitt till till tröttheten.

Var ganska tom när jag åkte i morse, men mötet med alla underbara församlingsbor och dopbarn gör att leendet finns där, äkta om än trött. Vad skulle jag göra utan er!? Körens avslutning och "gosch" vad de sjunger bra!

När jag kom hem stod ett litet morsdagspaket på bordet - och ett brev - och Hedvig kom med en kram och ett förlåt för gårdagkvällen. Jag kramade henne hårt, som jag helst skulle vilja göra mest hela tiden. Jag älskar mina barn, fast jag ibland inte förmår att visa det. Jag blev glad och Emy och jag for till Willys och köpte tårta till dem o kardemummaskorpor till mig. Vid fikat läste jag brevet, älskade Emy tack... och öppnade paketet. Tack Hedvig för den fina ljusstaken.

Pratat med min kärlek flera gånger under dagen, och jag inser för var dag som går att han betyder så mycket för mig. Vi är nog rädda båda två för att "skapa en ny familjebildning"... för det är svårt... känslomässigt och praktiskt. Vi vet ju vad vi har men inte vad som kommer... och hur vet man? Det ständigt återkommande; hur vet man om man gör rätt. Men jag inser att mina känslor är kärlek. Inte den där nyförälskade himlastormande passionerade... mer den där lugna trygga som längtar efter närvaron, närheten...

Mina älskade fina barn: Jag älskar er, först o mest av allt i livet!
Min fina "man": Jag älskar dig, även om du alltid kommer vara nummer "2" efter mina barn.