Vägskäl-några ord till dig min älskade dotter

Så har ännu ett av livets vägskäl dykt upp.

Var på din skola för samtal igår. Ett positivt möte - en skola som vill vara skola och göra sitt bästa för att ge dig möjligheten att göra sitt bästa. Skolvägen är den samma oavsett om det var Skövde eller Mariestad du går på. Visserligen ngt fler bussar från stationen 2km från oss om du hade gått i Skövde, om jag läst tabellerna rätt. Men nu är det Mariestad o bussen går 7.08 på morgonen o hitintills har det fungerat att jag eller Jonas kör - även om jag (som du vet) är hyperstressad o gärna hade kört halv sju för att hinna dit (5km nedförsbacke o raksträcka). Lärarnas tal om att år två och tre blir värre och att du har långa dagar (ja det blir 9h med bussresan från dörr till dörr som längst) - oroar mig. Det verkar som om de vill att du inte ska bo hemma med mig. Det gör ont!
Mer ont än någon kan ana. Jag vill inte släppa taget än - du är nästan vuxen men ännu ett barn/tonåring... jag vill fortfarande vara med i bilden för att coacha även om du inte tycker att det är till stöd...

Så igår eftermiddag när jag ringer o ska boka tid för dig att tenta av teckenspråket så visar det sig att de har sp med tecken där (Birger Sjöbergs gymnasiet i Vänersborg). Du skulle kunna läsa alla 7stegen, få 700p gratis (för du kan nog alla stegen redan tror ju jag). Du skulle få döva tsp-lärare, det du gillar och har drömt om. Och elevhemmet ligger nära skolan. Ja, det är tsp för hörande och många är kanske nybörjare. Men ändå... De hade erfarenhet, sa de, av dyslexi och såg de eleverna blomstra i sitt tecken. Jag visste inget om detta gymnasium - en mamma kan inte veta allt även om man hade velat. Skulle jag inte sagt det? Skulle du ha förlåtit om det framkom senare att jag hade vetat men inte sagt ngt?

Men samtidigt så trivs du där du är... vänner... fritid...

Ska jag ta beslutet?
Nej- säger du.

Vad råder jag till?
Ja hur ska jag veta...
sitter med mina + och - sidor, som jag gjort så många gånger i mitt eget liv. Jag ger dig mina tankar här... går in i duschen innan jag kör dig till skolan...
Hoppas att du läser dem... och hoppas att du ngn stans inom dig vet att jag älskar dig så enormt mkt.

+ -sidan för byte
Tecken på schemat
Döva lärare
Kskp om dyslexi
Dövskola på orten
Närmre skolan

+ -sidan för att stanna i Mariestad
Kommit in bland kompisarna
Bra lärarstöd
Kskp om dyslexi
Scouterna som finns i Väring
´
- -sidan för byte
Inte veta hur skolan/boendet är
Ännu en flytt
Nya vänner/omstart
Scouter/ vet inte om det finns eller hur den kåren är
Klara allt själv (mat, tvätt, räkningar, städning)
Mindre resor till pappa o mamma (...o kompisar)
Ännu kärvare med ekonomin

- -sidan för att stanna i Mariestad
Bussresorna
Upplevelsen av sin hemmiljö

Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer...

...och än en natt i Herrens frid till jordens sänkes ned.

Känner det som om jag befinner mig mitt i en berg- och dalbana.

Ni vet den där pirrande känslan då man är på toppen och bara väntar på det fria fallet nedåt. De där sekunderna som man hinner att undra varför man försatt sig i den situationen och man funderar på om bolaget verkligen kollat alla säkerhetsanordningar före man klev på.

Precis så tycker jag att jag kan sammanfatta mitt liv just nu. Jag vet var jag är - men jag vet inget hur framtiden blir... och hur den hade blivit om jag gjort andra val i livet.

När jag talar med er "hemifrån" så undrar jag hur det hade blivit. Är gräset grönare på er sida, eller är det en drömbild som skimrar fram?

Ibland värker det inom mig så att jag gråter... tårarna väller fram o det är ett stort hål där mitt hjärta ska sitta. Ett stort svart gapande hål som bara längtar efter att få vara Ällan med er. Prata och skratta som vi så ofta gjort. Och när jag skriver dessa rader så gör det ont. Ont för att avståndet är så stort, geografiskt, och så nära känslomässigt.

Vad gör detta yrke med oss?

Läste en boktitel idag när jag var på KSS med Hedvig. En boktitel som är mitt skrik ut i cyberrymden...

Vem ska trösta knyttet?

Vem ska tröstande bära mig när axlarna värker av duktigheten? Vem erbjuder mig ett fysiskt ok när jag drabbas av tröttheten och ordfattigheten? Vem står där beredd att omsluta med kraft och kärlek så att jag återfår styrkan att bära en dag till?

Grubblandet... funderandet där uppe på toppen av min berg- och dalbana. Det läskiga i fallet utför. Kommer banan hålla, kommer jag kunna stiga av helskinnad för att ställa mig i kön igen och kliva på nästa tur?

Liv är att våga!

Liv är att våga igen!

Liv är att våga om igen!

Varje dag!

Varje andetag är att våga! Att satsa utan garantier för vad framtiden bär med sig...

nu är en framtid

som nu är en nutid

som nu är en dåtid

... ständigt...

kretsloppet som vi lever, andas och rör oss i...

Ledig!

En ledig dag o en helt ny bok av Camilla Läckberg inhandlad igår. Egentligen vill jag inte göra ngt annat än att ligga i sängen med henne hela dagen. Men inser nu att det är dags att handla och att hämta bilen från servicen. Suck! Det kommer bli dyrt... bromsbeläggen var kassa o det är ganska viktigt att kunna bromsa :O så - med 4 månaders avbetalning kommer det vara ca 1500kr i månaden. Ja, det var stor service också!

Helgens gudstjänster förlöpte väl. Fick en vacker höstbucket från ena kyrkans representanter. Känner att jag är välkomnad som jag är - med hela familjen... hunden, katten, kaninen, Hedvig, Emy & Jonas/Elsa. Det finns en sådan värme i mötena med församlingsborna. Genuin kärlek? Jag hoppas det! Ser fram emot onsdagen och torsdagens symöten (trodde aldrig jag skulle säga en sådan sak)... och kanske än mer ser jag fram emot konfainskrivningen. Jag är ½ utan mina konfisar o ungdomar.

Tjejerna kom hem igår efter en vecka på Östervång. Blir lika förvånad varje gång att vi har fått så vackra barn. För de är verkligen vackra!

Om det är ngn som vet ett ledigt jobb (finsnickare, fastighetsskötare ...) i denna delen av landet så säg till! Ca 5mils radie från Skövde är realistiskt pendlingsmässigt när vi bor på landet o är bil/bensinberoende.

Funderar mkt på det där med relationer. Vi behöver alla relatera till en annan persons DU. Vi behöver närheten och kroppsberöringen. Vi dör som människor när vi inte blir sedda, inte tagna på allvar, inte berörda... kanske det vore den viktigaste frågan i valrörelsen veckan som är kvar. Vem ser och berör inom äldrevården, ungdoms sidan, barnomsorgen och för all del även i den blomstrande arbetsföra åldern. Jag tror att samhällets stora dilemma är just detta att vi inte SER varandra. Väljer bort att se att andra människor har behov av mig.

Å andra sidan så inser jag också att jag själv gör fel. Väljer bort - för att jag inte orkar, inte förmår, inte räcker till. Jag sträcker ut min hand och min famn så långt jag förmår - men jag hade behövt räcka till mer... det är svårt att vara otillräcklig.

Utan känsla...

Har en dag av frihet och förmår inte känna.

Sårbart o naket skriver jag igen. Ta det för vad det är... en paus och ett utlopp för mina tankar... Kanske jag borde säga strunta i att läs. Kanske är det för personligt denna gång - eller kanske är det just det som behövs. Se att en GBP inte är vägen till evig lycka och att hjärnan spelar en spratt och får humöret att bli lägre än skosulorna.

Hade det varit förr om åren hade jag välkomnat att lägga mig på soffan och knösa och inte göra ett enda dugg... Men nu kryper det... Vet att alman är full och att jag istället hade kunnat arbeta... men jag vet att min kropp behöver vilan. Så jag tvingar mig till någon form av vila fast det kryper.

Det kryper av rastlöshet (trots två Topsyrundor och en tur till Skara)... jag vill känna! Jag vill leva och känna att jag lever! Och just nu känner jag ingenting. Förr om åren hade lösningen varit just att sova bort tiden framför TV:n förmodligen med en 4hg godis i magen.
Nu kryper det bara i mig och jag behöver få hjälp att landa och varva ner. Jag känner att jag går i spinn. Hela jag är som en fiolsträng; spänd till bristning, som vill att någon spelar på mig samtidigt som strängen är så spänd att den riskerar att gå av.

Kan rastlösheten ha sin grund i rotlöshet?

Ja, delvis. Men också i att jag inte längre kan ta till de enkla knepen för att fly. Mitt tidigare missbruk av godis/mat kan jag inte ta till (det var så mkt enklare än att behöva leva igenom den här smärtan). Jag förstår de som missbrukar droger, mat, alkohol, arbete ja - till och med sex & självskadebeteende... jag förstår men säger inte att det är rätt mekanismen bakom. Oron som kryper och den enda utvägen som man ser är genom att få något annat att skapa en känsla; en flykt från sig själv, en flykt från myrstacken på insidan, en flykt från tankar av otillräcklighet.

Men jag kan inte längre fly genom maten...
Jag kan inte fly genom droger eller alkohol...
Jag kan inte fly genom sex eller självskadebeteende
och (banne mig)
jag ska inte fly genom arbetet.

Så här sitter jag - med mitt dåliga humör och tårarna som rinner... vet att det är ångesten som smyger sig in på. Otillräcklighetens ångest.

Och vad var starten denna gången? Dum fråga... läkaren/läkarbytet (o om alla kunde vara som Dr K och Dr P). De krassa cm - kännandet, bedömandet. Kvarlämnandes med känslan av att jag inte duger.

Jag vet, intellektuellt vet jag, att jag ser relativt bra ut. Jag såg bra ut även när jag var som störst. Men att nu efter -66kg känna mig ful och otillräcklig, misslyckad, äcklig och allt annat. Det är inte ok. Och ändå: det räcker inte med väninnornas pepping och mina egna försök till bekräftelse.

Jag vill bara få ron inom mig att känna - det som andra känner - det normala. Om det finns något som är normalt. Varför lär vi oss från barnsben att vi ska vara någon och se bra ut för att duga. Varför driver samhället en hets mot det som är olikt...

Herregud! Give me a break. Jag vill inte veta att jag fortfarande enligt BMI är fet. Jag vill känna att jag är den vackraste kvinnan på jorden... (vilken kvinna vill inte det)... jag vill få cred för att jag står på benen. Inte tycka synd om... men cred...

Snälla låt mig känna! Eller låt mig åtminstone finna en väg ut ur otillräcklighetsspiralen!

Kära vänner...

...så kan man börja ett inlägg som egentligen inte har något tema utan som bara är en uttömmande lägesrapport.

Sitter och blickar ut över bergen (förmodar att det är Billingen, men helt säker är jag inte för jag suger på geografi). Det är fortfarande grönt ute, men i topparna börjar det skifta och det märks i luften att hösten har kommit för att stanna och ta över naturen än en gång. Jag försöker kämpa emot för jag vill inte. Jag är inte färdig med sommaren, jag vet inte var den tog vägen! Jag hann inte med!

Barnen är på teckenkurs denna veckan. Även om det för mig innebär mindre av vardagsbestyr så var tvättkorgen full när de for... så sysslolös är jag inte.

Har varit på affären o träffade där en "brud", dvs en som jag fått förmånen av att viga. Kul! O mitt lilla dopbarn hade växt... mysko vad tiden går... Och mysko när jag får kommentaren att jag minskat i omfång fastän jag äter som en häst och vågen står på samma som sist.
Niobe katten smyger omkring o påminner om att hon inte vått sin goda mat idag...
Konstigt och mysko eftersom jag inte alls känner mig så "smal o fin" som jag borde; känner mig istället som en fet ångvält med dålig kondis. Ja ja, jag vet rent intellektuellt att det inte är så - men vad hjälper det. Har tid på VC imorgon o hoppas få läkaren där att skriva den bästa remissen ever så att jag får bort så mkt som möjligt av det som hoppar och far.

Jag mår egentligen ganska bra!

Men jag har ett ständigt dåligt samvete gentemot alla er. Speciellt er hemma i Karlskrona och Lund/Malmö. Jag hinner inte (där ljög jag), jag orkar inte (det är sanningen) att tala i telefon. Jag mår bra... men orken att tala i telefon finns inte. Lättare innan då jag hade mobiltäckning och kunde göra det samtidigt som jag gjorde annat. Nu är det total mörker vad det gäller mobilnätet... suck... och när jag väl är hemma då orkar jag inte lyfta luren. Jag är så där trött i huvudet som jag var för ett par år sedan. Allt går i ett rasande tempo och all kraft går till att driva runt företaget (läs familjen) och att arbeta. När sedan tiden för mig kommer så vill jag vara tyst... jag promenerar och njuter av tystnaden (syrsor och råmande kossor o en del mysko fåglar). Just nu, när barnen inte är hemma, blir det en 6-8km om dagen. Det är skönt att rensa huvudet när jag går. I tystnaden möter jag mig själv (och Gud). Alla mina känslor kommer till ytan och jag inser att jag är ett paket känslor. Så förlåt att jag inte orkar! Men jag tänker på er allesammans. L, E med familj, C&V (A), M med familj, E & F, A-G, Å & P, J med familj, K med familj, K & E med familj, K, T, S & barnen, E & A med familj, S & R med familj, G & L och deras barn o barnbarn (mest dåligt samvete!)... ja er allesammans...

Det har varit känslosamt att byta jobb - och jag vet fortfarande inte var jag landar i de känslorna. Tryggheten hos teamet innan - de kände mig... visste vem jag var. Församlingen som jag saknar. Men samtidigt en befrielse att inte köra dessa sträckor varje dag, att tanka mindre, att ha ett fungerande hem. Och här är också en underbar församling som välkomnar mig med öppna famnen. Men det tar tid att bygga relationer. Och jag saknar det naturliga skyddsnätet... att våga mig ut i nya kontexter... det sitter långt inne.

Och samvetet gentemot barnen. Får allt som oftast veta att det är JAG som VALT. Och "ja" det är det. Men jag hoppas och ber att jag valt rätt - och om inte... att vi landar mjukt.

Jag är rädd.

Rädd för vinterväglag och av att inte prestera som jag förväntas göra. Gör mitt bästa hela tiden men är aldrig nöjd med mig själv. Ja, det är mitt problem och jag vet det.

Kära vänner...
naknare än så här blir det inte.

En berg- och dalbana känslomässigt utan dess like. Jag älskar er och önskar mig en lång lång lång ledighet där jag bara kunde vara hemma hos er var och en o få njuta det kravlösa.

Men nu är jag här...
i mitt liv...
denna stund.

Puss!

Inte farligt!

Det är definitivt ingen fara att gå på mammografi om man ser till själva undersökningen. Fick först lite info samt svara på frågor bland annat om preventivmedel med hormoner i samt om jag gjort en bystoperation mm. Sedan fick jag klä av mig på överkroppen o lyfta armarna medan sköterskan tittade vände o vred på de stackars flikarna. Sedan till kläm o press apparaten. Det enda som gjorde "lite" ont var sträckningen i nacken när man skulle vrida huvudet. I bröstet kändes ingenting. 4 bilder togs och jag fick efter direktiv stå på olika sätt i kläm o press grejjen. Fick beröm för att jag var avslappnad (syntes på bröstmuskeln på bilden) :)

Nu är det nog det värsta. Om två-tre veckor dyker ett brev upp. Det kan vara helt ok, det kan vara att de vill komplettera bilder med ultraljud o annat för att det var första gången jag var där och det kan vara det som alla vi kvinnor tänker på innan brevet dimper ner. Men förhoppningsvis behöver jag inte dit på 2år och under tiden ska jag klämma och känna en gång i månaden (en liten laminerad lapp med hem som ska hänga i duschen).

Men hörru du du!

Det var inte farligt!

Tacksamhet och åldersrelaterat.

Just nu känner jag en enorm tacksamhet över att vara den jag är och få dela livet med andra människor. Inte för att livet är lätt varje dag, men för att jag faktiskt har förmånen av att vara här och nu i varandet.

När jag i söndags predikade över temat: Medmänniska, så var det med insikten om att vi alla oavsett vilka vi är och vilka roller vi har, interagerar med varandra. Vi kan inte leva som små enskilda pölar och tro att våra liv inte påverkar de som vi har runt omkring oss. Vi påverkar varandra så enormt mkt. Om det så bara är med en smekning, ett telefonsamtal, ett mail eller en blick på jobbet/gatan - ja - what so ever!

Och när solen än en dag sprider sitt höstliga sken över prästgårdsparken kan jag inte låta bli att le. Jag kan inte göra ngt åt gårdagen, behöver inte oroa mig för morgondagen - mitt ansvar är bara att leva här och nu (även om alman är fulltecknad).
Jag ler när jag tänker på Svenska Kyrkan - även om jag ibland kan irritera mig på handbokslagiskhet, och fyrkantighet, så är hon mitt alma mater.
Och mina församlingsbor...
tänk om jag kunde krama om er och tala om för er vad ni betyder. När man som jag är ny så betyder de där varma välkomnandena så mycket. Delade skratt och levnadshistorier... möten människor emellan... Vad vore kyrkan utan er? Vad vore prästen utan er? (...tack gode Gud för församlingsbor och kanske lite speciellt tack för syföreningsdamer...).

Dock rent privat kan jag ibland förundras över att vi skadar varandra i våra relationer. Våra liv är så bräckliga och vi borde inse att det inte är värt att strida... och likväl... i denna specifika situation (rent privat) är jag en lika god kålsupare som någon ann´och jag brottas med det - tro mig... jag brottas!

Så...

Det rent åldersrelaterade... Nu är det dags! Mitt livs första mammografi. Rapport kommer senare. Jag har ju sett hur det går till på TV och är lagom uppskrämd över att de ska "dra o rycka" i de små flikar som finns kvar efter op:en. Jag ska försöka se objektivt på det och ge en redogörelse för det sedan ;)

Vikten står kvar på samma. Pendlar på 2.5kg upp och ner. Nästa vecka till VC för att prata med en ny läkare om komplettering av remiss till plastik. Egentligen är jag emot plastikkirurgi - skönthetsrelaterad sådan -, men i medicinskt syfte får jag erkänna att det är fantasktiska jobb de gör. Och jag hoppas att de kan och vill lägga lite på mig också. Magen, allt detta lösa som hänger, mina överarmar som gör att tröj/blusärmar inte passar om de passar resten av kroppen, lår som inte får plats i byxben pga löshud, skinkor som (onämbart) irriterar, och mina små skinnflikar (där jag har mer hud under armarna än vad som finns framtill) som med puffande o gruffande ändå inte fungerar med BHstorlekarna. Det behöver inte förstoras, förskönas eller så - bara rättas till så att det överrensstämmer med vikt och ålder. Håller tummen!