Många gudstjänster står för dörren.
Predikningarna gjorda... ligger på mognad nu.
Till minnesgtj på söndag kväll tog jag fram en av mina gamla predikningar. Kanske egentligen passar årgång 3 bättre. Men kände ändå att den, efter lite redigering, säger det jag vill säga. Så det får bli så... det får bli den.
Många tankar far runt i mitt huvud. Brottas med meningen med livet, tron på att det som sker i slutändan kommer bli till det bästa, att kraft finns att ta sig igenom även det nattsvartaste mörker.
Önskar att jag kunde stryka ut bekymmersrynkorna ur ansiktena på dem jag möter. Säga att: Du, det ordnar sig.
Men det kan jag inte. Jag kan inte ljuga. Jag hoppas och tror att allt ornar sig till det bästa och att det finns en fortsättning. Men den tron och det hoppet minskar inte på något sätt den sorg och smärta som jag känner här.
Och sorgen måste få komma ut...
i skratt och gråt
i vrede och glädje
i tystnad och skrik
Det finns inget rätt och fel i sorgen. Det är bara du som vet hur det känns bäst för dig...
Men jag hoppas att du i din sorg, i din oro och rädsla - vem du än är som läser detta... ska se att en dag lyser en liten strimma av ljus igen.
För det finns inte nog mörker i hela denna värld att kväva en liten flämtande låga.
Var rädd om dig! och var rädda om varnadra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar