Jag hade faktiskt inte tänkt att gå dit. Jag har en ganska stor och fet oplockad gås med den "himmelske allseende". Efter en veckas näst intill outhärdlig och tilltagande smärta, efter fem helgers arbete (ja ja - jag ska inte klaga, det kunde varit värre o en av dem var dessutom predikofri), efter de senaste veckornas kaotiska tillvaro och efter en ekonomi som lämnar mycket i övrigt att önska tänkte jag faktiskt inte gå dit. Satt till och med vid matbordet och sökte medhåll om att jag inte skulle gå... men så sa Hedvig att vi ändå skulle... Så vi gick/åkte in till St. Helenakyrkan i Skövde och Regnbågsmässan.
Redan innanför kyrkporten kom fröken duktighetsågren på besök. Kollektpengarna låg kvar i bilen. Ursäktande med ett leende urskuldar jag mig inför Karin (prästen) som bara helt kolungt säger något i stil med att - här tar vi inte upp kollekt; här får du bara ta emot. Redan i agendan mötte acceptansen i ordet mångfald. Det var så tydligt i hela rummet att det är ingen som bryr sig om du är Hetro, homo, bi, trans, lång, kort, tjock, smal, gammal, ung, vit, färgad, kvinna, man... ingen brydde sig om ngt annat än att just DU just JAG var där. Musiken tog mig till frihetslandet där jag hasade av mig skorna, satte fötterna på bänken framför och skönk ned. Under psaltarpsalm 139 försvann jag... och av Karins ord minns jag nog inget mer än att det är ok att vara just jag. Att jag också är en färg i regnbågen. Och att Gud vet hur min vecka, min dag, mitt liv sett ut. Jag hoppas det var det hon sa för det var det jag hörde... och någonstans där försvann jag i tanken på att jag faktiskt skulle vilja haft min sovsäck - för det var frid, det var frihet och en liten liten stund kände jag inte av den fysiska smärtan. Och mitt i allt njöt jag av att vara den jag är... och mässan... äntligen en plats där jag återigen fick möta och mötas. Alkoholfritt; glutenfritt; gående; doppande = välkomnande iaf för mig. Så på en timme hann jag se och bli sedd... av medmänniskor och (förhoppningsvis) av Gud även om jag fortfarande har en oplockad gås med dig...
På hemväg... kom monstret igen... tankarna på att jag gjort ngt otillåtet. Jag har tagit plats förlåt till alla er som kanske tagit illa upp de senaste dagarna mer än vad som är tillåtet. I torsdags en underbar väninnelunch, fredagen på egensjälavård, gårdagen på trevlig lunch o eftermiddagssamvaro med vänner - och idag denna mässa.
Jag är trött. Mer trött än vad jag mår bra av. Smärtan gör sitt till, det vet jag - o blir den inte bättre så måste jag ringa läkare om den. Få ngn starkare tablett igen (alla mina citodon är slut o det är det enda som hjälper). Förmodligen en inflammation i ett muskelfäste eller ngt med ett senfäste. Trött av anspänning och tankar på hur livet/framtiden kommer att bli. Oro för hur allt ska gå... och en enorm saknad av mamma som jag hade sett fram emot skulle kommit hit. Men hon får komma en annan gång!
Nu ska jag ut o vittja skåpen... se vad det döljer sig för kulinariska läckerheter (det ska finnas en ölkorv kvar).
1 kommentar:
Om man behöver utrymme ska man ta det utan att känna skuld för det. Eller hur? Nästa gång är det du som hjälper någon annan som behöver prata av sig, gråta en skvätt, eller bara få bli sedd och hörd. Jag läser din blogg med jämna mellanrum och tycker faktiskt att du förtjänat att ha lite me-time! Jag menar inte att framstå som påträngande eller som en förståsigpåare. Men du vet ju att du ger mycket mycket utrymme åt andra. Så pass mycket att du faktiskt får ta lite i anspråk för dig själv då och då. Eller ganska ofta, för den delen.
Ta hand om dig!
Skicka en kommentar