Har inget norskt tangentbord - men jag tror ni fattar ändå.

Denna text av C. C. Cowboys är så vacker och så sann!
Den talar om det som alla oavsett kön borde få uppleva i en nära relation till en annan människa!

Även om jag inte gillar "te på sängen" så är innebörden i texten det som är det viktiga.
Att älskas för den man är, så som man är... varje dag... livet ut.
Att den andre är helt OK.

Att det handlar om att bygga fasta broar genom ömsesidig respekt och kärlek så att man kan ta den andre med när man kastar loss. Att den andres egenvärde bejakas och att viljan och intentionen är att leva tillsammans.

Jag är övertygad om att det är de små stunderna av vardaglig närhet, skratt och glädje som lägger en fast grund som håller. Det måste vara så! Dansen på köksgolvet och det kärleksfulla smågnabbet, den ömma dagliga beröringen av den andres kind eller hår. Det som får mig att skratta och känna mig levande.

Ja, min erfarenhet av relationer kanske inte är den bästa - men skam den som ger sig. Ramlar man av hästen ska man upp i sadeln igen sägs det. Kanske jag hittat hem till rätt hamn till sist... det lär framtiden utvisa... tills dess:

Du skal sove til du våkner

utvhilt og glad

og snu deg rundt og få et kyss

og te servert på senga uansett hvilken dag

vinter, vår, summer som höst

For du er helt OK

og jeg er helt OK

For du er helt OK

og jeg er helt OK

Du kan fölge dine drömmer eller drömme deg bort

men du må ta meg med om du kaster loss

Langs veiene och elverne

i skogene og i fjellene

Det er broene vi bygger mellom oss

For du er helt OK

og jeg er helt OK

For du er helt OK

og jeg er helt OK

Du skal sove til du våkner

uthvilt og glad

og snu deg rundt og få et kyss

og te servert på senga uansett hvilken dag

vinter, vår, summer som höst

For du er helt OK

og jeg er helt OK

For du er helt OK

og jeg er helt OK

Fortfarande...

... inte den som jag en gång var...

Insåg när Stellan, jag och Emy var i Göteborg igår att jag inte är frisk än. Tycker inte om att se det - men det ligger där. Känner igen det från tiden efter skilsmässan när vi var nyinflyttade i Göteborg och jag "total-gick-in-i-väggen".
Jag klarar inte av folkhopar. De kryper på mig och äter sig in i mig, bildligt. Står på affären och klarar inte av att så mkt folk är omkring mig samtidigt som de mina pratar med mig och föreslår saker och samtidigt som jag själv ska tänka på vad som är lämpligt till en student. Panik!
Kände ångesten komma nära igen och ville helst av allt bara sätta mig på golvet och skrika. Det hände ett par gånger under dagen - men jag hanterade det ganska bra genom att gå ifrån. Det är väl förbättringen, men jag gillar inte att se den sidan hos mig själv. Jag skärper mig och tar ut mig så fullständigt!

Idag är det dagen efter... har klarat av första gtj med dop (men glömde dopljus och dopbevis/fadderbrev hemma så Stellan fick komma ner med dem). Sitter nu och väntar på en familj som ska komma (glömde deras papper hemma så Emy fick stå på trappen med dem). Och ikväll ännu en gtj, så när klockan är 19.30 ikväll är jag hemma för att få middag... Min kropp och mitt inre säger nej.

Psoriasisen är inte som den ska... påsken tog ut sitt och den inre stressen nu efter gör det inte bättre. Ser min fulla alma och längtar bara tillbaka till dagarna på Valle där jag bara levde. Smörjer och smörjer, spricker och blöder. Värken etter värre denna vecka och den gör att jag är mkt känsligare och mkt tröttare. Ibland vet jag inte hur jag ska klara av dagen för att det gör så ont. Vet att det måste bli metodextratesprutor men vill vänta tills i höst. Vill njuta lite till innan jag drar igång dem. Vill så fruktansvärt mkt att jag går på ren envishet.

Ja, jag vet att det kan vara värre.
Jag har ju fina vänner.
Underbara barn och en man som dagligen bekräftar att han älskar mig och att jag är värd att älskas.

Men värken och tröttheten är där - övermäktig... men skam den som ger sig.

Ja, jag har inte hunnit ringa varken N eller M för en date. Sorry tjejer - jag räcker inte till...

Förankrad?

Lägger en underbar helg bakom mig.
Skulle ha skrivit i "dagboken" men det har inte blivit av - så mina förvirrade tankar kommer här.

Insåg inte hur mkt jag saknat att bara slappa på soffan med en väninna. Dricka vin, äta gott och tjöta. Hade inte heller fattat hur mkt jag saknat G & G - ja, hela Skåne är saknat! Skulle lätt kunnat vara kvar där ett par veckor och bara drösslat omkring och mått gott. Hann inte med alla som jag ville träffa - utan det blev C & V, G & G samt familjen T-N. Sköna möten och sköna samtal som ger lite ork i vardagen iaf för mig.

Tiden utöver det var S-tid. En promenad vid Abbekås; en härlig stund i solskenet. Ett stopp vid Beddingestrand där S friade (ja ja... med en Werthers orginal i munnen kan jag bara le). Sedan en stund i Smygehuk där vi tog en kort promenad; såg ett brudpar... och sedan de ord som etsat sig kvar. Han säger att han virat trossen runt mig som en stark förankring.

Ta till mig känslan av att vara förankrad och älskad, åtrådd och uppskattad... Ja, det gör jag på ett sätt. Men rädslan för att än en gång misslyckas i livet och få så där fruktansvärt krampaktigt ont igen gör att jag mer känner mig som ett träskmonster som bara skrattar bort allt för att inte låta min själ bli blottad.

Å andra sidan; vänner... Jag skrattar!

Jag busar och skrattar & lever. Jag är inte mitt gamla jag (och kommer inte att bli det igen) men jag skrattar och försöker se att jag överlever att besticken inte ligger i ordning. Kanske märks det inte så tydligt men för mig är förändringen stor! Inte tillräckligt stor för att räcka till åt barnen och alla andra - men tillräckligt stor för att jag själv ska se att det svarta hålet sakta fylls av strimmor av ljuslila ljusstrålar.

Resten av helgen:
Emy var hos pappa (som köpte två klänningar åt henne och som tar hand om hunden ((efter visst tjat)) fram tills midsommar). Mickis var där - men jag hann inte se henne :(
Hedvig har hållt ställningen hemma och bakat kakor, och dammsugat lite grann vad jag kan se (TACK).

Älska, ät, drick och njut - och måla naglarna när du vill!

Våra liv är allt för korta för att inte njuta av den stund som är just nu!

En enkel självklarhet men hur svårt är det inte att inse det. Att anamma det in i den egna minsta cellen. Tänk så mkt lättare det är att säga det till alla andra än att se det själv.

Inser att jag har världens bästa jobb - om jag ser till alla de underbara församlingsbor som jag får träffa. Visst finns det mkt som jag helst vill slippa... men när jag träffar underbara brudpar, dopföräldrar och sörjande... ja då lyfts jag inuti på ett märkligt sätt. Att dela en stunds liv och få lov att vara i tjänst men samtidigt bara "vara jag" det är underbart. Kanske är det först nu efter 7½år som präst som jag vågar vara jag...

Samtidigt rymmer mitt liv så mkt sorg.

Sorg över att det inte blev som jag tänkt från början här uppe... att det nu finns tre lediga tjänster hemma i Skåne som lockar... att det nu finns en man som vill dela mitt liv.
Varför kom inte allt detta för ett år sedan?
Jag vet ju vad Emy vill - men vad vill jag?
Och jag tror mig veta vad Hedvig vill...
Varför skulle K berätta om dessa tjänster?!?!?!?!?!

Och mitt i alla förvirrade känslor finns ett enda; älska, ät, drick och njut - och måla naglarna när du vill!

För mitt i allt mitt kaos har S kommit in.

Och hur vet jag vad som är rätt? Var gång jag sitter med ett brudpar blir jag varm och fundersam. Vad är det att älska? Är det inte att få lov att känna glädje och trygghet?Att, som i kväll, sakna att vi inte setts på ngr dagar?

Samtidigt den enorma skuldkänslan och kluvenheten över att gå vidare allt för snart...

Jag kan inte vrida klockan bakåt -
inte heller framåt -
Jag kan bara vara där jag är och försöka göra det bästa av allt.

Vardagens återskapande och rädslor...

Fattar inte att det förra veckan kändes som jag jobbade minst 40 timmar för mkt - men när jag kollar i backspegeln så var det 40 timmar men lite var dag. Saknar den där hellediga känslan som skapar möjlighet att bara ligga och dra mig, gå ut och sola och njuta. Sedan påverkar det också att jag vet att det ligger en tuff vecka framför och tankarna på predikan och konfa-tal och allt det praktiska försvinner inte bara för att jag är hemma och "sover". Nej, allt sådant far runt i hjärnan 24/7/365 och jag önskar mig bara en paus.

Inledde veckan som vanligt med terapisamtal och attans vad det är effektivt och kraftkrävande. Det blev fika på rådhuset innan jag gick hem och rent konkret flyttade ut det mesta av J:s tillhörigheter i garaget. Visst gör det ont - men det är det avslut jag behöver. Oavsett hur mkt längtan jag burit på och hur mkt jag älskat så är tilliten till honom (och andra) skadad. Jag kan inte leva med en man som ständigt söker kickar via dator/sms och annat. Jag försökte och jag ville verkligen bli gammal ihop med honom. Herregud, om jag inte menat allvar med det hade jag aldrig satt mig här på nytt jobb i okänd mark. Men nu är det som det är och ur detta ska också ngt gott växa fram; inte bara för mig utan för alla de drabbade... hoppas jag.

Det skönaste förra veckan var att Lena och Lage kom på besök. Så underbart att bara ha dem här och veta att de fanns vid köksbordet när jag kom från jobbet. Skratt efter skratt och djupsamtal efter djupsamtal präglade våra dagar som avslutades med att en stickning påbörjades. Jag SKA lära mig sticka strumpor för de är mkt skönare och nyttigare än vanliga köbestrombor.

S har också varit här en hel del och smälter in i mitt liv på ett naturligt sätt. Han skapar tillfällen till skratt, ger trygghet och ro. Det var mysigt att ha honom med på utflykten i lördags. Den vardagliga närvaron av en annan vuxen betyder så mkt för mig. Inte så att jag är rädd för att vara ensam - den biten är jag van vid... nej... snarare att jag vill leva och njuta den korta tid jag lever på denna jord. Där är mitt fokus. Närheten och att dela livets alla frågor och funderingar är underbart. Varför skulle jag förneka mig det? Visst... det är inte längesedan J... det håller jag med om. Men ska jag ta hänsyn till det? Ska jag inte bara tillåta mig att vara? Är det inte min tur att för en gångs skull leva och njuta? Ett minus dock med S, enligt mig, alla tidiga morgnar och ganska sena kvällar... lång pendling... Vi båda skulle behöva "bara vi" tid för att prata och umgås. Visst är det för tidigt att säga vad framtiden bär med sig för oss - men båda har en längtan att inte vara ensamma. Båda trivs VÄLDIGT BRA i varandras sällskap... och båda vet vad mitt jobb innebär för den andre. Han är inte okänd, ingen tabula rasa för mig/oss/vännerna, och han verkar verkligen (hur ofattbart jag än tycker att det låter) älska mig med mina fel och brister...och att han verkligen vill och menar allvar råder det inget tvivel om.

Viktfronten måste jag ta tag i. Jag mår dåligt just nu. På Gran Canaria slarvades det och jag känner/vet att jag gått upp ngr kilon. Även om det fysiskt innebär att min yrsel nästan är borta så vill jag inte... för jag ser mig bara som ett "fetto". Jamen jag vet att det bara är i min hjärna - men sorry. That´s it. Så fungerar den. Alternativet är lobotomi eller ngt sådant - och det är väl inte att rekommendera ;)

Psoriasisen börjar igen - alldeles för tidigt - trots att jag smort in mig nästan så mkt så syster Mabel kunde varit nöjd. Antar att det var påskstressen och nu inför konfat som satt fart på det hela igen. Det och oron över att se att J mår dåligt. SMS, FB, BLOGG... jag ser det... men jag får inte och kan inte ta ansvar för det och bära hundhuvudet för det. Men det påverkar mig på insidan och det syns på min utsida. Tyvärr... kanske får se om jag kan ta mig råd till en restresa i sommar för att bättra på det hela igen innan höstens allvar kommer igång.

Såg igår på Rebeccas blogg att hon nu fått gå in i himlen. Det gör så ont i mig... hon var bara året äldre än min Hedvig och jag kan bara ana hur ont det måste göra för familj, släkt och vänner. Becca blev 17år. Jag är grymt tacksam över att jag fått lära känna en liten liten liten del av henne under min tid i Tölö. Hon var en totalt underbar människa med en sådan kärlek till andra. Jag kommer att sakna henne och hennes blogginlägg och "peppningar" som hon förmådde ge fast hon var dålig.

Så har även denna måndagsförmiddag dragits igång med terapisamtal och jag känner att kraften både går ur mig och kommer åter. Det är en komplex situation i livet just nu. Det som dränerar på kraft är också det som bygger upp kraft och självförtroende.
Min vardag måste återskapas - jag måste gå vidare med mig och min tjejer. Jag måste ta itu med mina rädslor som jag bär på... och jag måste tillåta mig att vara den jag är utan att bry mig så mkt om andras åsikter om mig och mitt liv. Jag vet ju någonstans långt inom mig att jag gör mitt bästa och att jag faktiskt (då och då) är ganska bra på det.

Tack mamma som haft Emy på prao och konfaförträff i veckan som gått. Idag kommer lillmonstergulliganOllibolle hem... tror både jag och Hedvig, Topsy, Niobe och Disa (och S) har längtat efter henne.

Försöker andas ut min ensamhet - och andas in att jag är Din.

En av bönerna i frälsarkransen... andas in och ut...

Det är där ribban ligger. För just nu går jag in i en period av överkurs igen. Visserligen känner jag mig starkare än på länge - men samtidigt mer sårbar. Jobbhögen växer och det är inte kul att kleta in smörj när det är kallt och uschligt här hemma. Mina plitor gör sig till känna igen på armbågar och "det undre"... men det är smällar jag får ta.

Egenterapin har satt snurr på en hel del tankar och jag tränar mig i att se i nya banor. Fast lite ångestladdat är det att inte ha vikt tvätten; strukit, putsat fönster, lagt in disken, frostat ur frysen, städat ur kylen, städat badrummet etc etc... och att jag VET ATT JAG LAGT KLÄDER FRAMME... ja ja... bagateller för er, men för mig en hop av stress!

Igår satte jag igång operationen att "tömma" ur huset. Att synligt stänga den dörr som jag måste stänga för att gå vidare. Det gör ont! Det gör ont för jag vet att J mår så dåligt av allt som skett. Samtidigt kan jag inte ändra mig och ge fler chanser. Sista chansen var 11januari. Nu finns ingen återvändo. Även om jag ville till en början så finns det inte på världskartan att ändra mig och dra det ett varv till. Men jag är frustrerad över att det är så svårt att få hjälp i vårt samhälle... Men jag kan inte göra mer och det måste jag inse. Jag har gjort vad jag kunnat och mer därtill. Men jag saknar och när jag ser ut i prästgårdsparken så minns jag alla drömmar jag hade när vi flyttade in. Att bära ut kartong efter kartong igår gjorde ont ända in i själen - men samtidigt är det "now or never". Så inser jag att jag inte kan få ut allt - för när vi flyttade samman blandade vi våra saker och ngt kommer nog till honom som är "mitt" och en del av hans hamnar nog kvar hos mig. Ofrånkomligt... Inte heller vet jag hur jag ska göra lämning/hämtning av sakerna. Han har inte möjlighet och jag vet att om jag ser honom fylls jag med så mkt känslor att jag inte kommer klara av det. Återigen inte mitt ansvar att ta tag i detta... det är ngt som terapeuten fått mig att inse.

Så det nya.
Att nyorientera mig och våga vara där jag är. Det är inte lätt. Jag återerövrar mitt liv på ett sätt och JA jag kommer att köpa det där bordet som jag tjatat om bara för att jag kan och vill. Ommöblering påbörjad i det att Emy flyttat upp i E:s rum och vardagsrummet där nere måste bli ngt med för där stod J:s soffa.
JA, jag unnar mig EGENTID och fika på sta´n efter terapin bara för att jag behöver det! Och JA jag klipper mig för att jag vill ha den njutningen den stunden, och för att kunna vara presentabel på jobbet.

Relationer... tja... inte min starkaste sida eller?! Tycker att jag är bra på det men det finns tydligen delade åsikter om det... Ja ja, jag är inte den bästa - men tro mig jag kämpar med att göra så gott jag kan! S står som en trygg klippstod (hoppas jag) och ger utmaning i tanken. Långa samtal med ömsesidighet i fokusering. Mkt närhet som jag behöver... som får mig att skratta. Hoppas att det ska fungera och att resten av vänner och familj kan se att det är ok för mig. Andra saker finns också som är tungrodda - men det är bara att ta ett litet microsteg i taget. Ena foten före den andra... jag kan inte göra ngt annat. Om jag hade kunnat vrida klockan tillbaka kanske jag skulle tagit andra beslut redan 2005. Men nu har jag tagit dessa alla beslut som lett oss hit - och här är vi och nu måste vi/jag göra det bästa av det.

Idag kommer älskade vännen Lena på besök (sorry Emy men det blev hastigt och lustigt bestämt). Ska bli skönt med lite tjejsnack även om schemat är späckat.