...och än en natt i Herrens frid till jordens sänkes ned.Känner det som om jag befinner mig mitt i en berg- och dalbana.
Ni vet den där pirrande känslan då man är på toppen och bara väntar på det fria fallet nedåt. De där sekunderna som man hinner att undra varför man försatt sig i den situationen och man funderar på om bolaget verkligen kollat alla säkerhetsanordningar före man klev på.
Precis så tycker jag att jag kan sammanfatta mitt liv just nu. Jag vet var jag är - men jag vet inget hur framtiden blir... och hur den hade blivit om jag gjort andra val i livet.
När jag talar med er "hemifrån" så undrar jag hur det hade blivit. Är gräset grönare på er sida, eller är det en drömbild som skimrar fram?
Ibland värker det inom mig så att jag gråter... tårarna väller fram o det är ett stort hål där mitt hjärta ska sitta. Ett stort svart gapande hål som bara längtar efter att få vara Ällan med er. Prata och skratta som vi så ofta gjort. Och när jag skriver dessa rader så gör det ont. Ont för att avståndet är så stort, geografiskt, och så nära känslomässigt.
Vad gör detta yrke med oss?
Läste en boktitel idag när jag var på KSS med Hedvig. En boktitel som är mitt skrik ut i cyberrymden...
Vem ska trösta knyttet?
Vem ska tröstande bära mig när axlarna värker av duktigheten? Vem erbjuder mig ett fysiskt ok när jag drabbas av tröttheten och ordfattigheten? Vem står där beredd att omsluta med kraft och kärlek så att jag återfår styrkan att bära en dag till?
Grubblandet... funderandet där uppe på toppen av min berg- och dalbana. Det läskiga i fallet utför. Kommer banan hålla, kommer jag kunna stiga av helskinnad för att ställa mig i kön igen och kliva på nästa tur?
Liv är att våga!
Liv är att våga igen!
Liv är att våga om igen!
Varje dag!
Varje andetag är att våga! Att satsa utan garantier för vad framtiden bär med sig...
nu är en framtid
som nu är en nutid
som nu är en dåtid
... ständigt...
kretsloppet som vi lever, andas och rör oss i...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar