Nä humöret vill sig inte...

... det är lika grått som vädret utanför fönstret.

Det är svårt att komma till en ny ort när ens vänner är långt på avstånd. Saknaden efter de där vardagliga samtalen känns. Vetskapen att jag inte längre kan ta bilen o sätta mig och på mindre än 40min vara hos en vän - den känns. Inte för att jag gjorde det så ofta förut heller, men då kunde jag iaf. Vetskapen att dessutom ha skapat samma känsla för mina barn gör ont. Om jag saknar mina vänner och arbetskamrater så vet jag att de saknar sina och sina skolkamrater än mer. Det här är nog den svåraste flytt jag gjort känslomässigt. Jag vet att det tar tid att komma in i det nya, skapa sig det nya sociala kontaktnätet... bygga upp nya relationer och finna nya vägar att gå och köra... men vetskapen om det lindrar inte där man är just nu. Och vad jag än inbillar mig så är jag skåning i själ och hjärta och området här är inte Skåne. Även om det är hur vackert som helst och naturen är ljuvlig så är det ortsnamn och skogar som jag inte känner.

Första dagarna på jobbet är avklarade. På söndag är det välkomstgtj men även det ger magont. Jag vet att jag inte ska oroa mig för att bli bedömd och granskad - jag är den jag är och det kan inget ändra på... men ändå så sitter ontet där i maggropen och jag vill helst bara gå och gömma mig långt ner under täcket. De jag har mött omsluter med värme och kärlek - men då det är korta möten har jag svårt att ta till mig deras omsorg.

Alla mina känslor sitter på ytan och jag behöver hjälp att känna trygghet och lugn. Så du som läser... om du delar tron ber jag dig att sända en tanke till "chefen" för jag behöver den förbönen så väl. Om du inte dela tron så tänk goda tankar till min förmån och håll tummarna att humöret vänder, att skolstarten ska fungera för tjejerna och att jag ror i land allt det nya.