...om än ej mitt arbetsrum...
...blickar jag ut mot vegetationen utanför. Här är grönt! Här är gräs och kossor, koskit och flugor. Och någon stans inom mig finns en lycka. Visst är jag rädd för vintern då de nu krokiga vägarna kommer bli hala och svårkörda (dubbdäck ska köpas). Visst är jag rädd för alla de okända vägarna där jag kör vilse, där jag inte känner igen mig och där den enklaste tur går mot okända mål.
På drygt en vecka har jag/vi hunnit få iordning ganska mkt. Min möbler är på plats och jag väntar med spänning på när J väljer att ta hit sina saker. Jag vet att jag stressar och vill få färdigt. För för mig finns avkopplingen på andra sidan arbetet. Idag blir det dock lugnare med en del tavelspikning på schemat. Imorgon kommer E för att ha pappa tid i tvåveckor så jag ska mysbädda hennes säng idag så den är färdig. Lego och Barbie för lån här är redan uppsatta. Och en liten ny servis att bjuda kompisen i huset nedanför på saftkalas är inköpt. Sedan under morgondagens kväll kommer 007 och Lena. Så det blir att träna på min engelska (huuuuu). Undrar jag om Lage får följa med...
Vad det gäller vikten och tankarna kring den så är jag irriterad på min usla självbild. Den blir bara värre hela tiden. Jag känner mig så fet och ful. Värre än när jag vägde 150kg. För då, då var det liksom andra saker som upptog min hjärna och när du inte får på dig kläder så handlar allt om att skyla dig bäst det går och försöka få din kropp att orka gå fram till toan och tillbaka. Nu, när det finns kläder, känns det som om jag aldrig har ngt att sätta på mig. Nu, när orken att gå finns blir jag osäker på hur långt jag ska fixa att gå och då lägger jag av i förväg. Jag trodde inte att hjärnan skulle spela mig ett sådant spratt, jag trodde att lyckan automatiskt kom där efter nästan 67kg tappade. Men det gör den inte. Varje dag är en ny kamp emot mina demoner! Mot min inomboende osäkerhet och min längtan att hela tiden bli bekräftad genom att tas på. Känna att ngn håller i mig och bekräftar att jag verkligen existerar, att det är JAG och att JAG kan känna.
Förut löste jag all oro genom mat, godis, chips, pizza o annat. Nu, nu måste jag hantera mina känslor och nu om jag blir akut sugen; nu köper jag en låda jordgubbar eller en påse naturgodis.
Visst är livet mer kvalitétsrikt nu. Men inom mig är jag densamma. Liten osäker o rädd att misslyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar