Ja, man kan vara rädd även om man är vuxen.
Det är okej... det är inte skämmigt att erkänna det.
Jag tror att vi alla bär våra rädslor inom oss, och för att dölja dem (för vi är av omgivningen upplärda att man inte ska vara rädd eller visa rädsla) tar vi på oss en mask av säkerhet. En mask som kan vara gjord av arrogans, stöddighet, spydighet, ironi och alla andra (enligt mig) sämre egenskaper.
En del rädslor är rationella. Har sin tydliga orsak och är lätta för andra att förstå när man tar sig tid att tala om dem. Andra är orationella... Ja, jag erkänner att jag i Sverige inte har en rationell grund till att vara rädd för spindlar ;) men likväl är jag det. Andra rädslor är grundade i okunskap och otrygghet.
Sedan finns det den där rädslan som är den värsta... den som ingen annan kan förstå...(hur mycket jag än försöker tala om min ryggsäck, min förförståelse, mina själsliga sår) den som gnager sig inåt, så djupt, och som får hela min själ att bli en enda grå-svart sörja av känslor som bara väller upp trögflytande som en ständig lavaflod... Demoner som talar negativismer i mina öron. Som vill peka på misslyckanden. Som vill visa att jag har fel - att jag inte ska komma och tro att jag är något.
Rädslan att inte duga.
Rädslan att inte klara av det jag måste.
Rädslan att göra någon annan arg.
Rädslan att förlora dem man älskar.
Rädslan att förlora sig själv - sitt egna fotfäste.
Så kommer jag till sans.
Vet av erfarenhet att det är lättare att råda och peppa andra än att ta till mig det själv. Men ändå... sätter ner min inre fot och säger att det får vara nog. Blickar ut mot de gröna hagarna och säger: Ellinor, njut av livet. Ta dagen som den kommer. Se på vad du faktiskt har gjort med ditt liv.
Jag duger, ja - jag är värdefull.
Jag klarar det jag måste. Men jag måste inte vara mer presterande än andra.
Det är inte farligt om någon blir arg... det går att lösa.
Ja, det gör ont att förlora dem man älskar - men just nu har jag dem - så njut av stunden.
Du kan halka och ramla, få blåmärken på insidan - men jag har kraften inom mig att resa mig.
Ja, man kan vara rädd fast man är vuxen. Och det är bara dumt att skämmas för sina rädslor. Det är bara dumt att tillåta det gnagande gråsvarta monstret att ta över. Så ta tag i livet. Tillåt att älska och att älskas. Se med förlåtande ögon på dig själv när du misslyckas med saker. Det gör inte så mkt om inte kakan gräddas jämt, om köttfärsåsen inte är lagom kryddad eller om predikan inte är den bästa.
Jag är jag!
Och jag är faktiskt den enda som är bäst på att vara just jag!
Jag har två underbara döttrar.
En livskamrat.
En tokig katt, en tokig hund och en gammal kanin.
Jag har ett underbart tak över huvudet.
Och jag har ett hjärta som rymmer skaparens egna andetag.
Ja, jag får vara rädd!
Men jag får inte låta rädslan segra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar