Vad ska man säga... håller för en gångs skull med Carl Bildt: Detta är allvarligt och oacceptabelt.

Jag förstår det inte. De var på internationellt vatten... de kom av humanitära skäl... och vad jag förstått obeväpnade. Ändå går man till motangrepp med vapen. Jag förstår inte varför och detta, enligt mig, meningslösa våld måste ta slut nu.

Nu kommer alla känslorna på en o samma gång...

...kanske borde vara mer innehåll av stor vikt här än vad det är just nu... Fast, å andra sidan... Vad är av större vikt än livet självt. Delade lite erfarenhet med en förälder jag träffade, och det värmde när föräldern fann "tröst" i att samma saker även skedde hos mig i min relation till mina barn. För det är lättare att ta hand om andras barn än mina egna - därför andras barn har jag inte den djupa känslomässiga relationen till.

Annars så är jag för tillfället en enda stor maggrop av känslor. Av glädje och vemod... av tankar och funderingar. Hur blir det? Blir det? Vad blir det? Att befinna sig i känslostormens öga utan att egentligen kunna göra något. Bara vänta... vänta på att beslut fattas så att planering och aktion kan ske. Oavsett vad det blir så är det väntan på beslutet som är det tuffa. Drömmar, tankar och funderingar. Att vilja och inte vilja. Att veta vad som är men inte vad som kommer.

Och mitt i allt detta alla känslor kring vem jag är... vem jag är i den kropp jag har... nyttjar jag min kropp som jag ska eller borde jag göra mer...
Bara tanken på att jag nu väger mindre än när jag var 14år svindlar för mig. Och inbyggt i mig är mönstren från år av fetma. Lathet... kontra att inte vila alls.

Hur som, nu ska jag upp o ta ett tag i tvätten. Stryka lite. Planera maten till de dagar jag är iväg. Hänga tvätt. Bädda rent i sängen... och längta.
- Längta efter barnen och längta efter J och längta efter framtiden.

Känslor är bara farliga ifall man inte släpper fram dem. Att stänga tankar och känslor inom sig är att sitta på en krutdurk som när som helst kan brisera. Så släpp känslorna loss det är vår (sommar)... ;)

Mors dag... en kärleksförklaring...

...trött utan dess like...

Så där trött att jag får anstränga mig för att andas. Trött på insidan och hela vägen ut till minsta cell i mina hårstrån. Senaste veckornas tankar och tjafs har tagit styggt på mig, samtidigt som att arbetsinsatsen krävt 100%+ så att säga. Ser fram emot ledighet i juli. Tror också att penicillinkuren gör sitt till till tröttheten.

Var ganska tom när jag åkte i morse, men mötet med alla underbara församlingsbor och dopbarn gör att leendet finns där, äkta om än trött. Vad skulle jag göra utan er!? Körens avslutning och "gosch" vad de sjunger bra!

När jag kom hem stod ett litet morsdagspaket på bordet - och ett brev - och Hedvig kom med en kram och ett förlåt för gårdagkvällen. Jag kramade henne hårt, som jag helst skulle vilja göra mest hela tiden. Jag älskar mina barn, fast jag ibland inte förmår att visa det. Jag blev glad och Emy och jag for till Willys och köpte tårta till dem o kardemummaskorpor till mig. Vid fikat läste jag brevet, älskade Emy tack... och öppnade paketet. Tack Hedvig för den fina ljusstaken.

Pratat med min kärlek flera gånger under dagen, och jag inser för var dag som går att han betyder så mycket för mig. Vi är nog rädda båda två för att "skapa en ny familjebildning"... för det är svårt... känslomässigt och praktiskt. Vi vet ju vad vi har men inte vad som kommer... och hur vet man? Det ständigt återkommande; hur vet man om man gör rätt. Men jag inser att mina känslor är kärlek. Inte den där nyförälskade himlastormande passionerade... mer den där lugna trygga som längtar efter närvaron, närheten...

Mina älskade fina barn: Jag älskar er, först o mest av allt i livet!
Min fina "man": Jag älskar dig, även om du alltid kommer vara nummer "2" efter mina barn.

Det gör ont på insidan...

Tack Giseluttan o alla ni andra som stöttar... tack för att ni finns med era kloka ord och främst era omslutande tankar och böner. Jag/Vi/ behöver dem!

Åter en helg som är jobbig. Den orangea väskan for hem till Falköping igår. Dagar utan närheten, även om telefonen finns så är det inte samma sak. Pratat nyss o där råder magsjuka av något slag. Känns så dumt att inte vara två och dela på det även om jag hatar spyor... men allt är lättare när det delas.

Barnen skriver på sina bloggar om deras oro inför flytten och deras vilja att vara kvar. Jag vet ju som sagt ännu inte om jag får jobbet jag sökt - men jag hoppas på det. Inte för att jag vill bort från det jag har; här finns en underbar församling där jag trivs! Men pendlingen tar på orken och på ekonomin... och pendlingen mellan oss är inte bra. Vi vill vara närmre - få vardagen att fungera. Om det inte blir en flytt uppåt så hade ändå en flytt varit nödvändig för jag klarar inte pendlingen så länge till. Att vissa dagar jobba mkt o till och med vara 14timmar iväg från hemmet tar på mig. Och de dagar jag ska återhämta mig på räcker inte till. Kvalitén i ledigheten blir inte som det jag hade behövt. Jag är för trött för att njuta helt enkelt o det jag inte hinner på vardagen måste då göras på ledigheten - och då hinns ingen guldkant med. Barnen klagar ofta på att jag är sur... men sanningen är snarare att jag är så trött att jag inte vet hur jag ska hålla ihop. Jag orkar inte ens tala i telefon längre. Det är bara jobbigt när telefonen ringer och jag undviker att svara.

Hoppas på att det ska bli en nystart där orken och närheten ska få skina igenom så att barnen kan uppleva en bättre mamma än den de har. Hedvig vill ha en ny säng o lite backar o det ska jag försöka se till att det går att ordna i så fall. Och så den där studsmattan vi skulle köpt hit som aldrig blev av - den ska vi försöka ordna också i så fall.

Jag längtar efter att få leva ett vuxenliv igen. Ett liv där jag har en vuxen vid min sida. Jag hoppas att det ska vara för resten av livet - men det vet jag att jag inte kan lova. Men jag hoppas... jag önskar... för jag vill leva. Jag vill känna! Jag vill älska och bli älskad! Jag vill dela liv igen, med en vuxen. Självklart med mina barn också - men det finns saker och stunder i livet där barnen inte räcker till utan som behövs delas med en vuxen... och en gång hoppas jag att de i sina hjärtan ska förlåta mig och se att jag bara gjort så gott jag kunnat och att jag älskar dem mer än något annat även om det är svårt att visa det ibland.

Rätt eller fel?

Hur ska jag veta om jag gör rätt eller fel?

Det är nog det värsta med att vara vuxen och att vara mamma. Att mina beslut alltid kommer att drabba mina barn. De bad ju aldrig om skilda föräldrar, de bad aldrig om flyttningar... utan hela tiden vuxenbeslut som tvingar dem till saker som de annars inte skulle ha valt. Att se sorgen i deras ögon o tvingas att väga för och nackdelar...och veta att de kommer att foga sig i mitt beslut.

Men jag kan inte lova att ngt blir bra - jag har slutat att lova. Kan ju bara säga att jag tror det blir bättre. Tror att ekonomin kommer att bli bättre. Tror att min hemmanärvaro kommer att bli större.

Vet bara att jag så gärna vill nystart. Leva tillsammans med den man som vunnit mitt hjärta. Slippa oranga väskor som far fram o tillbaka mellan orterna. Slippa gråten när han kör...

Men om jag kommer att välja rätt eller fel -det vet jag inte.

Post konfirmation...

...tisdag och inga konfirmander.

Det är alltid lika vemodigt var gång en grupp lämnar! Fast att jag vet att en ny väntar om hörnet och att återhämtningen bara är kort så är det tufft!
Konfirmerade i lördags två grupper. Sammanlagt 32 underbara ungdomar. SAKNAD! Fick paket av några av dem :) alltid lika skoj och uppskattat (och oväntat). Ett litet änglaspel och en mugg med änglar o till den servetter med änglar.

Konfirmationerna gick bra o jag tycker att alla ungdomar gjorde bra ifrån sig. Det var många ansikten som passerade den dagen - nästan sammanlagt 700pers. Samlade in pengar i kollekten till dövskolan i Tanzania o vi fick nog nästan -sammanlagt- 8000kr. Hoppas verkligen att det kommer att bli till välsignelse för barnen där nere som så väl behöver vårt stöd!

En liten reflektion dock från helgen.
Vissa arbetsuppgifter känns som mkt mer pga intensiteten i dem. Inbillar mig att läkare vid en operation kan känna liknande, eller en polis vid ett ingripande. Man ger allt o lite till - och efteråt är det verkligen POST konfirmation.
Urlakad som en sill igår på min lediga dag - och idag en fysisk trötthet, och ändå en själslig vigör.

Ska äta lite o sedan fundera på att ta itu med dagen. Predikoförberedelser, begravningsförberedelser, och förberedelser inför kommande konfisar, vigslar, dop, andakter... ja - som prästlivet brukar att se ut ;) postkonfirmation eller ej.

Be blessed!

Viktigt... ;)

Jag reflekterar över att allt fler säger att jag gått ner mer o mer i vikt - men faktiskt har jag inte gått ner ngt i år (nästan). Det står o pendlar på 3kg. Trist kan jag tycka, som vill spräcka en 0-a till. Men samtidigt spännande att folk kommenterar. Jag har visserligen blivit liten över halsen. Kan det vara så att kilona omfördelar sig fortfarande? Jag vet inte - men spännande är det med folks kommentarer.

Själv är jag i tankarna på att sätta fart med den där boken om viktminskningen o mina egna tankar kring vad det är att vara fet. Bemötandet då och bemötandet nu... vården... insidan. Vad vi nog skulle behöva mer hjälp med som GBP-opade. Vet bara inte om målgruppen endast ska vara min ursprungliga - dvs vårdpersonalen (etik är mitt andra ämne i utbildningen så det hade blivit en tonvikt vid den etiska aspekten i vårdgivandet) eller om jag ska brädda den till att bli mer allmän så att andra också kan få en glimt av insidan från mig. Det värsta är att jag är rädd att folk inte ska förstå lyckan av att kunna "torka sig bekymmersfritt efter stora A" eller att kunna ta på strumpor utan att bli anfådd.

Hade två konfirmationer igår. Där märktes viktminskningen. Visst var jag trött i huvudet o lite öm i fötterna efter att ha varit ståendes i iaf sex timmar... men skillnaden är stor. Jag orkar röra mig! Orkar gå i processionen (men fortfarande vill jag inte bära in kalken)... Jag kan andas och jag får plats o svettas inte så mkt som innan. Otrolig känsla!

Jag vet inte om ni där bakom skärmen kan fatta?!

Visserligen är humöret ibland sämre - nu kan jag ju inte bedöva mig med godis.

Visserligen är mitt självförtroende inte på topp - insidan beter sig fortfarande som gravt fet.

Visserligen är jag mer mån om mitt utseende - gosch! Har ju aldrig haft ngt innan.

Jag har fått ett nytt liv!

TACK!

Tankar i vårgräset...

...eller åtminstone från insidan vardagsrummet, då regnmolnen hänger tunga där utanför.




Har varit en intensiv vecka. Så många tankar och möten. Så mycket att göra och har gjort. Var nere hos AG förra veckan. Måtte hon nu kunna få lugn o ro att bo där. Gudomligt vackert och havets doft som slår emot när man öppnar dörren. Havet, denna livsbejakande frihetsvy. Vattnets lugna skvalpande. Om det är ngt jag saknar från uppväxten så är det närheten till havet.



Så... sjuk hund. Tack gode Gud att veterinären kunde komma hem till barnen. O vilka ungar jag har! Som tar tempen på hunden o som lyckas ge spruta till henne helt själva.



Sedan måndagen... anställningsintervju i Norra Billingspastorat. Gjorde ingen excellent intervju . jag var bara mig själv... svarade med magkänslan... Jag hoppas att det ändå gav dem en rättvis bild av vem jag är. Men en timmes samtal är inte så mkt egentligen. En underbar rundvisning av pastoratet. Nu bara väntan... väntan... väntan.
På ett sätt vill jag detta mer än något och på ett annat sätt vill jag det inte...
Orken att fysiskt ta tag i att flytta finns liksom inte där (mindre än ett år sedan vi tvingades lämna prästgården i Surteby) - men alla de fördelar som finns i det nya väger nog upp det negativa. Barnen som egentligen inte vill, och jag som längtar efter en arbetsgemenskap där jag kan vara kvar länge. Det är jobbigt att bryta upp och starta om. Och att berätta för min nuvarande KH att jag sökt annan tjänst var tufft. För jag flyr inte ngt... en underbar församling som jag är i... jag försöker bara finna en väg att få mitt livspussel att gå ihop.
Men i alla förändringar finns ngt gott. Så måste jag se på det!
Och på +sidan står:
*Tanken på att slippa köra 5mil enkel för att komma till jobbet.
*Tanken på att bo i ett fullt fungerande hus.
*Tanken på en lugn prästgård (som jag sa i Surteby; här kan jag bo i 40år)...
*Tanken på att kunna cykla till kontoret.
*Tanken på att det finns aktiviteter, scouter och körer till barnen.
*Tanken att det skulle fungera bättre för J som helgpappa.
*Tanken på att det är närmre en stad med kulturutbud.
Ja, alla de tankarna väger upp det negativa. Så nu är det lagt i "chefens" händer om jag blir kallad till tjänst så går jag. Ett smakprov på prästgården...

Den 8juni är det kyrkonämndssammanträde - och då kommer ett besked hoppas jag.

Så resten av veckan: Konfaredovisningsarbete. Predikoarbete, samtal, möten. Idag lite mer slapp. Ska dra mig ner i duschen. Dammsuga lite. Börja med konfatalen. Skissa på sommarkonfisarna. Fundera, kanske ta en tur till Kinna, Emy vill till HM. Och så massa tankar på min älskade o saknade Jonas. En vecka... suck! Vill inte ha dessa långa avstånd mer!

Du...

Vad är det att vara lycklig? Den frågan skrev C på sin blogg, och idag om kärleken. Två livsviktiga saker som vi människor måste få leva i och av för att bli hela.

Men vad är lycka? Tja, avsaknad av olycka...jo - det enkla svaret. Men lycka är så olika för var och en av oss. Några finner lyckan endast i det materiella, andra i det att man faktiskt än en dag kan stiga ur sin säng och ta på sig kläderna och få dricka ett glas vatten och äta sig mätt.

Lycka är för mig de där sakerna som vi kanske tar för givet. Våra liv är så korta, så varför slösa bort dem på allt det där onödiga; bråk och kiv... Ja- visst bråkar o kivar jag också (jag är bara människa) men jag önskar att jag inte gjorde det. Jag vill sträva efter att leva den dag som idag är... njuta lite mer... lära mig våga älska och njuta.

För kärlek det är den andra drivkraften som måste finnas för att lyckan ska upplevas, tror jag. Att älska och få älskas. Att ovillkorligen ge utan att kräva tillbaka (visst vill man ha kärlek tillbaka för att få motorn att gå runt men det får inte vara grunden för att älska). Att ge i fullkomlig agapekärlek till en annan människa gör gott inombords. Agape- den icke sexuella kärleken som osjälviskt ger. Men kärlek i en partners famn måste innehålla mer än agape för att överleva, Filios... den vänskapliga kärleken (jag älskar när brudpar säger att de i sin partner också har sin bästa vän, men vi får inte tro att det räcker och stilla oss med dessa två. Ett förhållande i kärlek kräver även eros, det sexuella; erotiken.

Ibland är den ena kärleken större än den andra. Vid olika tillfällen behöver vi mer av den ena än den andra. Men alla måste finnas.

När kärleken finns kan lyckan upplevas... kärleken till livet ger lycka (usch vad smörigt det lät)... Tankarna far fritt...

Lycka är att ligga nära och känna en annans hjärtslag mot ens egen hud.

Agape - Filios och Eros

Bortvald...

Finns det en värre känsla på denna jord än att bli bortvald? Jag vet inte - men jag har svårt att tro det. Och ändå så utsätter vi varandra för det varje dag. Bortvända ansikten. Utsträckta händer som inte tas emot. Beröringar som saknas. Frånvaro av det som ska vara där.

Jag vet inte vad jag ska säga för att trösta. Säga för att lindra.

Finns det ord som kan förklara varför en flytt är viktigare än att träffa sina barn - är det ens rimligt att avstå att träffa sina barn för att man ska flytta om en månad, en våning... Ja, jag är arg. När vi flyttat får allt ställas i vardagsrummet så att livet fortfarande kan pågå.

Hösten o i julas... då var det flytt och packning också... och nu igen. Men att tala med mig om det - nä - det existerar inte. Fast det är jag som lämnas med besvikna tonåringar och utan att kunna säga ett enda snällt ord till tröst.

Hur känns det att bli bortvald... Jag tror vi alla vet det...

...och ändå utsätter vi varandra för det varje dag!

Amor vincit omnia!

Kärleken övervinner allt!

Ja, det är min drivkraft...
Ibland funderar jag på om jag är idiotiskt optimistisk. Jag är övertygad om att det ska gå... det gäller allt... om jag så går på knäna så ska det gå. Det finns ju ingen annan väg att ta... det måste gå, och det måste finnas en utväg - en bakdörr någonstans. Någonstans måste det stå en vägvisare och peka ut vägen som jag ska ta - som vi ska ta.

Om vi bara har kärlek och visar varandra kärlek och omsorg så ska det gå. Vi är alla länkade till varandra - på ett mysko sätt - vi är alla medmänniskor, varandras jämlikar och varandras syskon... Vi ska bara lära oss att se det, och låta det sjunka ner inom oss.

Bär varandras bördor...
Ja, det är väl däri hemligheten ligger. Oavsett vad bördan består av så är den lättare och bära om man delar den med någon annan. Och om man i kärlek kan bära en medmänniska en liten sträcka livsväg - då har man gjort det man är skapad till, då har man vunnit mycket.

Amor vincit omnia - kärleken övervinner allt!

Tro mig!
Det måste vara så...
Det måste vara värt det...
...även om det inte är den lättaste vägen så är det den mest äkta att leva!