In i det nya...

...så kom det efterlängtade beskedet...

Efterlängtat för att det är jobbigt att gå och vänta. Samtidigt väckte det både sorg och glädje. Glädje över möjligheten att skapa en ny familjebildning. Kunna få ihop ett yrkesliv, föräldraliv och kärleksliv...vilket jag hoppas ska bli resultatet.
Sorg över att lämna alla goda människor som jag kommer att sakna så mycket, de som jag fäst mig vid och som burit mig i tankar och böner. Men uppbrott är också positivt för förändring - och ett avsked för här och nu kan ge en ny framtid med nya möten och möjligheter.

Rädsla inför det nya - JA den har jag...- hur vet man om man gör det rätta valet?

Samtidigt en enorm tillförsikt över att detta är att leva. Att våga kasta sig ut för att se om det finns en framtid. Att chansa... att ta steget. För om jag inte gör det så känns det som om jag kommer att dö en smula på insidan. Och ändå är kluvenheten stor - för barnen vill egentligen inte. Men de har inget val. Och det är hemskt att vara vuxen och ta beslut som man inte vet om det kommer att bli bra eller inte. Att inte bara riskera ens eget utan även sina barns. Och samtidigt så inser jag att de inte kommer flytta när de blir stora... precis som min mamma inte möblerar om... men det kommer kanske i nästa led.

Osammanhängande?

Ja, precis som jag känner mig.


Så om ett par veckor (så där 5-6veckor) kommer jag titta ut från prästgårdsfönstret igen. Från en annan prästgård, ett annat fönster.