Kanske är det den största frågan inom mig... vad gör jag här!?
Visst har jag underbara konfisar (TACK för en fin lägerhelg) och visst har jag underbara föräldrar till dem, visst har jag underbara församlingsbor - men räcker det?
Räcker det att fylla det där gapet som finns inom mig?
Saknaden, tomrummen...
Räcker det, när jag ser sorgen i Emy´s ögon när hon saknar sina kompisar?
Räcker det att klara av Hedvigs ilskeutbrott över att vara långt från Skåne?
Jag saknar att sitta på din soffa C o bara prata o njuta... gråta och skratta. Jag saknar våra dagliga kaffekoppar från Sandbytiden A-G. (men jag vet att den tiden är borta)
Jag saknar att hålla om min M o mitt dop/fadderbarn o hela den familjen. JAG SAKNAR! Jag saknar teologen, Lundagård, E, och våra turer till affären M. Saknar K med familje o alla er andra. Ja, jag saknar jätten Finn och det grå lugnet i domkyrkan.
Jag saknar det som skulle varit och som aldrig blev
...jag saknar mig själv...
för just nu är det som om jag tappat min kompass.
Ibland gör allt så ont!
Snart 4månader här i en underbar prästgård, ett paradis i miniatyr om jag ser på omgivningarna. Men allt det andra då? Alla de där små pusselbitarna som ännu inte fallit på plats. Den där mentala och känslomässiga tuffa uppförsbacken som jag önskar ska plana ut till en jämn mark istället.
Kommer lugnet efter stormen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar