Mitt egna lilla ynk... min mardröm...

Ja vad ska man ha en blogg till om att inte kunna få tillåta sig själv lite ynk och (o)sund självömkan. Förvarnar er redan här så att ni kan välja att inte läsa vidare... men kanske det istället har motsatt verkan och får er att läsa än mer ;)
Just nu fungerar inte mkt i mitt liv. Iaf inte mkt av de saker som jag skulle vilja fungerade smärtfritt.

Men om vi tar det positiva så var jag hos hudläkaren idag på KSS och hon skulle iaf skicka iväg en remiss till plastikkirurgen på KSS så att jag iaf kan få tala med dem öga mot öga. En remiss också till reumatologen för värken blir inte bättre när det är kallt. Det var det positiva. Det negativa var väl i stort att jag inte skulle påbörja solning (för att - det vet jag inte), att jag ska fundera över medicinbehandling (methodextrate vägrar jag) ngt med A-vitamin... som jag inte minns namnet på som vi ska fundera på, och att jag visst kan ansöka om fotvård o klimatvård men att jag SÄKERT kommer att få avslag... så... det som jag ska göra är att använda Betnovat flytande o dermaplattor över hela mig (kul att vara ett plastmonster)... pevisone o daivonex. JAG HATAR SALVOR!

Ja just det... fast jag glömde ju säga att jag halkade till KSS i snön o på väg över parkeringen slog jag en högst fysisk vurpa AJ!

En naturdietbar till lunch o in på Personslivs innan det var dags för mässa på äldreboendet (o min underbara personal o min underbara församling de är höjdpunkten). Mässa o kaffe o sedan hem i snön.

Kom halvvägs upp för Sotarliden när jag flippade ur totalt. Kom inte upp, kom inte ner. Fick panik, började gråta. Ringde... Till sist stannade en kille tills jag lugnat mig så att jag kunde krypa nerför backen igen med varningsblinkers på. Stannade en stund vid församlingshemmet i Timmersdala och fick ur mig en del tårar innan jag med skakande ben körde vidare över Lerdala istället. En timme tog det hem! Och sista biten bad jag ganska högt o irriterat till chefen. För nu räcker det. Det är överkurs i mitt liv just nu! Jag är inte Job...

Hemma, köttfärsås o nudlar, vilat en stund o sedan här för att spy ur mig allt...

Min spontana känsla för ett par timmar sedan: JAG VILL HEM!
Hem till ngn som bara bekräftar en liten stund att "det är inte synd om dig - men du har det tufft just nu". Hem till ngn som känner mig inifrån o ut.

Jag vet att ni underbara nya vänner här (familj, jobbarkompisar och församlingsbor mfl) finns för mig - men steget är stort som vuxen att våga ge sig hän till nya människor. Att våga tro att det finns folk som står ut med en som man är (även när man är i dalen)...