Den där Jesus...

Vem är egentligen den där Jesus som kom in i mitt liv på ett speciellt sätt för omkring 27år sedan?
Vem är han?
Och vad innebär det att ha honom i mitt liv?

Det är många tankar som farit genom huvudet den senaste tiden... och på söndag är predikotemat FRÄLSNINGEN. Jag är hyfsat predikofri. Dvs jag är på konfaläger! Men kanske det är än viktigare där att predika över temat...
...men jag gillar inte ordet...
FRÄLSNINGEN
...frälsas
=räddas.

Men i mina ögon och öron är ordet så ålderdomligt och så fyllt av kristna krav. Tankar från ungdomstidens troskonferenser dyker upp. Tro tillräckligt och livet blir en dans på rosor. Ja, det var nästan så det framställdes. Då måste jag tro väldigt lite - för jag kan inte i min vildaste fantasi säga att mitt liv varit en dans på rosor. Det har varit rosor med taggar i så fall - utplacerade med jämna mellanrum i branta backar. Livets ständiga berg- och dalbana.

Fast jag erkänner. Det fanns en tid där i början av ungdomstiden där jag satt tillsammans med andra unga på en fin kristen piedestad och såg ner på alla. Gissa att jag slog mig när jag ramlade ner från den!

Men fortfarande tilltalas jag av grundtanken inom metodismen och frälsis... HELGELSEN... den kan jag närma mig på ett mer tvättäkta sätt. Att jag var dag genom hela mitt liv ska sträva efter att bli lite mer lik Jesus, inte till utseende ;) utan till vad han skulle gjort. Inte bli bättre än någon annan - men jobba efter min egen förmåga att sprida det där lilla unset av godhet till de medmänniskor som jag möter på min väg i min vardag. Jag misslyckas nog ganska ofta - men jag hoppas att jag ibland gör saker som andra mår bra av. Jag tror att godhet och kärlek är det som bär våra liv framåt, och om vi kan leva i sann kärlek och av osjälvisk godhet (så långt vi förmår) ja - då kanske vi kan rädda varandra, eller iaf vara rädda om varandra.

Den sista tiden, här i min nya vardag, har jag stött på detta med att vara "präst" på ett speciellt sätt. Jag försöker genom mitt sätt att vara visa att jag är som alla andra. Om jag hade fått en peng för var gång någon säger att: du är ju nästan som vanligt folk... Ja, då hade jag varit välförsörjd! Vad tror folk? Att jag ska ha grön simhud mellan tårna? Jag vet att jag bloggat om det tidigare - men jag är så förvånad över synsättet. Jag är jag! Med min brustenhet, med mitt liv, bär jag budskapet om den man som jag fann en personlig relation till när jag gick o konfades. Jag kan inte göra något annat... Jag kan inte leva under en yta, ett välpolerat skal. Det är inte det yttre som vittnar om honom, det är det inre. Visst, jag är nog inte "guds bästa barn" och jag är definitivt inte felfri och lever inte ett smärtfritt liv - men jag har valt att leva ett liv som förkunnare och budbärare.

Genom min tro finner jag kraften att möta ännu en ny dag!

Men tro mig, det är många gånger som jag har funderat på VARFÖR jag gör det och OM han verkligen är den TREENIGE GUDEN och om han verkligen UPPSTOD och lever idag. Tro mig, tvivlen finns - men genom stunder av tvivel växer sig tron starkare. Närvaron av honom som går vid min sida är tydlig.

Och jag har redan anat honom på ungdomsgården, i blicken på den trötte sjuksköterskan eller läkaren, i kärleksrösten hos den strävsamma läraren, i kramen från de alkoholiserade, från narkomanerna, flyktingarna, de utstötta och hemlösa, jag har anat honom vid köksbordet hos den ensamma föräldern som inte får vardagen att gå ihop, jag har sett honom i busschafförens morgon hej och i socialsekreterarens stämma. Ja, jag har till och med mött honom i en tom domkyrka där jag gått omkring i mina egna tankar...

Men jag har svårt att tro att han skulle dyka upp i våra kyrkbänkar en söndagförmiddag. Nej, när han kommer tillbaka så kommer han nog till de vardagliga sammanhangen. Mitt i vimlet i stadens köpcentrum kommer han nog...