Kära vänner...

...så kan man börja ett inlägg som egentligen inte har något tema utan som bara är en uttömmande lägesrapport.

Sitter och blickar ut över bergen (förmodar att det är Billingen, men helt säker är jag inte för jag suger på geografi). Det är fortfarande grönt ute, men i topparna börjar det skifta och det märks i luften att hösten har kommit för att stanna och ta över naturen än en gång. Jag försöker kämpa emot för jag vill inte. Jag är inte färdig med sommaren, jag vet inte var den tog vägen! Jag hann inte med!

Barnen är på teckenkurs denna veckan. Även om det för mig innebär mindre av vardagsbestyr så var tvättkorgen full när de for... så sysslolös är jag inte.

Har varit på affären o träffade där en "brud", dvs en som jag fått förmånen av att viga. Kul! O mitt lilla dopbarn hade växt... mysko vad tiden går... Och mysko när jag får kommentaren att jag minskat i omfång fastän jag äter som en häst och vågen står på samma som sist.
Niobe katten smyger omkring o påminner om att hon inte vått sin goda mat idag...
Konstigt och mysko eftersom jag inte alls känner mig så "smal o fin" som jag borde; känner mig istället som en fet ångvält med dålig kondis. Ja ja, jag vet rent intellektuellt att det inte är så - men vad hjälper det. Har tid på VC imorgon o hoppas få läkaren där att skriva den bästa remissen ever så att jag får bort så mkt som möjligt av det som hoppar och far.

Jag mår egentligen ganska bra!

Men jag har ett ständigt dåligt samvete gentemot alla er. Speciellt er hemma i Karlskrona och Lund/Malmö. Jag hinner inte (där ljög jag), jag orkar inte (det är sanningen) att tala i telefon. Jag mår bra... men orken att tala i telefon finns inte. Lättare innan då jag hade mobiltäckning och kunde göra det samtidigt som jag gjorde annat. Nu är det total mörker vad det gäller mobilnätet... suck... och när jag väl är hemma då orkar jag inte lyfta luren. Jag är så där trött i huvudet som jag var för ett par år sedan. Allt går i ett rasande tempo och all kraft går till att driva runt företaget (läs familjen) och att arbeta. När sedan tiden för mig kommer så vill jag vara tyst... jag promenerar och njuter av tystnaden (syrsor och råmande kossor o en del mysko fåglar). Just nu, när barnen inte är hemma, blir det en 6-8km om dagen. Det är skönt att rensa huvudet när jag går. I tystnaden möter jag mig själv (och Gud). Alla mina känslor kommer till ytan och jag inser att jag är ett paket känslor. Så förlåt att jag inte orkar! Men jag tänker på er allesammans. L, E med familj, C&V (A), M med familj, E & F, A-G, Å & P, J med familj, K med familj, K & E med familj, K, T, S & barnen, E & A med familj, S & R med familj, G & L och deras barn o barnbarn (mest dåligt samvete!)... ja er allesammans...

Det har varit känslosamt att byta jobb - och jag vet fortfarande inte var jag landar i de känslorna. Tryggheten hos teamet innan - de kände mig... visste vem jag var. Församlingen som jag saknar. Men samtidigt en befrielse att inte köra dessa sträckor varje dag, att tanka mindre, att ha ett fungerande hem. Och här är också en underbar församling som välkomnar mig med öppna famnen. Men det tar tid att bygga relationer. Och jag saknar det naturliga skyddsnätet... att våga mig ut i nya kontexter... det sitter långt inne.

Och samvetet gentemot barnen. Får allt som oftast veta att det är JAG som VALT. Och "ja" det är det. Men jag hoppas och ber att jag valt rätt - och om inte... att vi landar mjukt.

Jag är rädd.

Rädd för vinterväglag och av att inte prestera som jag förväntas göra. Gör mitt bästa hela tiden men är aldrig nöjd med mig själv. Ja, det är mitt problem och jag vet det.

Kära vänner...
naknare än så här blir det inte.

En berg- och dalbana känslomässigt utan dess like. Jag älskar er och önskar mig en lång lång lång ledighet där jag bara kunde vara hemma hos er var och en o få njuta det kravlösa.

Men nu är jag här...
i mitt liv...
denna stund.

Puss!