...som väller in över mig.
Det är som om hela jag vägrar att fungera normalt!
Ena sekunden njuter jag av livet i fulla drag. Skämtar, skrattar och försöker finna min plats. Inser att jag har det ganska bra i livet, och jag borde tacka för att jag har allt det jag har.
Nästa sekund raseras allt och jag vill bara vara ifred, omhållen - tryggad, och när det inte sker så kommer den kaotiska paniken invällande som ett grått höstdis som suddar ut de klara och vackra och bara färgar allt meningslöst grått.
Idag är en sådan dag:
Jag ser bara det jag mist... och att inte ha täckning på mobilen låser in mig i ett skal. Jag saknar er så mkt att det gör fysiskt ont och allt vänder sig ut o in... och ändå - ändå förmår jag inte ta tag i telefonen och ringa er. Ändå förmår jag inte att sätta mig i bilen och köra iväg. Tröttheten är så överväldigande att jag inte ens förmår att sova ut ordentligt. Och den ende jag orkar lyfta luren till svarar inte vilket också är frustrerande.
Det är en dålig dag och hela jag skriker ett stumt skrik...
Är det förstadie till klimakterie?
Eller är det bara detta att det blivit ett miljöombyte för mycket även för mig?Att jag kanske inte var redo att ställa mig längst ner i backen igen... att bygga nya nätverk o finna nya vänner... Här finns möjligheter - men idag är jag inte kapabel att se dem. Vill inte se dem... är 5år gammal just nu o vill bara krypa upp i någons knä och sitta där och dricka en varm kopp choklad med vispgrädde. Idag vill jag verkligen inte vara vuxen - och ändå så måste jag vara det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar