Utan känsla...

Har en dag av frihet och förmår inte känna.

Sårbart o naket skriver jag igen. Ta det för vad det är... en paus och ett utlopp för mina tankar... Kanske jag borde säga strunta i att läs. Kanske är det för personligt denna gång - eller kanske är det just det som behövs. Se att en GBP inte är vägen till evig lycka och att hjärnan spelar en spratt och får humöret att bli lägre än skosulorna.

Hade det varit förr om åren hade jag välkomnat att lägga mig på soffan och knösa och inte göra ett enda dugg... Men nu kryper det... Vet att alman är full och att jag istället hade kunnat arbeta... men jag vet att min kropp behöver vilan. Så jag tvingar mig till någon form av vila fast det kryper.

Det kryper av rastlöshet (trots två Topsyrundor och en tur till Skara)... jag vill känna! Jag vill leva och känna att jag lever! Och just nu känner jag ingenting. Förr om åren hade lösningen varit just att sova bort tiden framför TV:n förmodligen med en 4hg godis i magen.
Nu kryper det bara i mig och jag behöver få hjälp att landa och varva ner. Jag känner att jag går i spinn. Hela jag är som en fiolsträng; spänd till bristning, som vill att någon spelar på mig samtidigt som strängen är så spänd att den riskerar att gå av.

Kan rastlösheten ha sin grund i rotlöshet?

Ja, delvis. Men också i att jag inte längre kan ta till de enkla knepen för att fly. Mitt tidigare missbruk av godis/mat kan jag inte ta till (det var så mkt enklare än att behöva leva igenom den här smärtan). Jag förstår de som missbrukar droger, mat, alkohol, arbete ja - till och med sex & självskadebeteende... jag förstår men säger inte att det är rätt mekanismen bakom. Oron som kryper och den enda utvägen som man ser är genom att få något annat att skapa en känsla; en flykt från sig själv, en flykt från myrstacken på insidan, en flykt från tankar av otillräcklighet.

Men jag kan inte längre fly genom maten...
Jag kan inte fly genom droger eller alkohol...
Jag kan inte fly genom sex eller självskadebeteende
och (banne mig)
jag ska inte fly genom arbetet.

Så här sitter jag - med mitt dåliga humör och tårarna som rinner... vet att det är ångesten som smyger sig in på. Otillräcklighetens ångest.

Och vad var starten denna gången? Dum fråga... läkaren/läkarbytet (o om alla kunde vara som Dr K och Dr P). De krassa cm - kännandet, bedömandet. Kvarlämnandes med känslan av att jag inte duger.

Jag vet, intellektuellt vet jag, att jag ser relativt bra ut. Jag såg bra ut även när jag var som störst. Men att nu efter -66kg känna mig ful och otillräcklig, misslyckad, äcklig och allt annat. Det är inte ok. Och ändå: det räcker inte med väninnornas pepping och mina egna försök till bekräftelse.

Jag vill bara få ron inom mig att känna - det som andra känner - det normala. Om det finns något som är normalt. Varför lär vi oss från barnsben att vi ska vara någon och se bra ut för att duga. Varför driver samhället en hets mot det som är olikt...

Herregud! Give me a break. Jag vill inte veta att jag fortfarande enligt BMI är fet. Jag vill känna att jag är den vackraste kvinnan på jorden... (vilken kvinna vill inte det)... jag vill få cred för att jag står på benen. Inte tycka synd om... men cred...

Snälla låt mig känna! Eller låt mig åtminstone finna en väg ut ur otillräcklighetsspiralen!