...kanske borde vara mer innehåll av stor vikt här än vad det är just nu... Fast, å andra sidan... Vad är av större vikt än livet självt. Delade lite erfarenhet med en förälder jag träffade, och det värmde när föräldern fann "tröst" i att samma saker även skedde hos mig i min relation till mina barn. För det är lättare att ta hand om andras barn än mina egna - därför andras barn har jag inte den djupa känslomässiga relationen till.
Annars så är jag för tillfället en enda stor maggrop av känslor. Av glädje och vemod... av tankar och funderingar. Hur blir det? Blir det? Vad blir det? Att befinna sig i känslostormens öga utan att egentligen kunna göra något. Bara vänta... vänta på att beslut fattas så att planering och aktion kan ske. Oavsett vad det blir så är det väntan på beslutet som är det tuffa. Drömmar, tankar och funderingar. Att vilja och inte vilja. Att veta vad som är men inte vad som kommer.
Och mitt i allt detta alla känslor kring vem jag är... vem jag är i den kropp jag har... nyttjar jag min kropp som jag ska eller borde jag göra mer...
Bara tanken på att jag nu väger mindre än när jag var 14år svindlar för mig. Och inbyggt i mig är mönstren från år av fetma. Lathet... kontra att inte vila alls.
Hur som, nu ska jag upp o ta ett tag i tvätten. Stryka lite. Planera maten till de dagar jag är iväg. Hänga tvätt. Bädda rent i sängen... och längta.
- Längta efter barnen och längta efter J och längta efter framtiden.
Känslor är bara farliga ifall man inte släpper fram dem. Att stänga tankar och känslor inom sig är att sitta på en krutdurk som när som helst kan brisera. Så släpp känslorna loss det är vår (sommar)... ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar