...och var är hemma?

Slogs av det stora vemodet. Fått så många gulliga mail från gamla jobbarkompisar, bland annat min förra KH. Det blir så tydligt när jag ser deras rader att jag saknar dem och det med stort S. Inser att jag lurar mig själv om jag säger att jag har landat här uppe - för det har jag inte gjort än. Saknaden är enorm... mina gamla konfisar, min gamla UG grupp... en annan präst som ska ha "mitt" rum. Det sägs att hemma är där dina skor är... men då måste jag nog ha glömt minst ett par skor på varje plats jag passerat. Det gör ont inombords! Samtidigt så är jag här, i nuet, och kan inte vara någon annan stans. Gå dit du är kallad - Luthersk tanke - min tanke? Gör det bästa av det du står i... men det lindrar inte saknaden... de som känner mig lite mer än de här uppe. Så olika ställen!

Samtidigt en församling som välkomnar med öppna armar. Utmaningar! Ibland oförtjänt mycket beröm - för jag gör ju inget... jag är bara jag med alla mina fel och brister. Och de tar emot mig. De ler mot mig... de sitter i kyrkbänkarna och omsluter mig med kärlek. Det är nåd! Församlingen är det som får prästen att vara präst. Alla möten, alla samtal, allt liv som delas.

Idag var flexibiliteten ett faktum. Strömavbrott i början av begravningsgtj fick kantorn att ta piano (kantorer är fantastiska!)... blåst så att det ven rejält i takpannorna och vägarna yrade igen. Inser att det är så det kommer att vara när Sotalidsbacken är passerad. Ovanför den råder ett annat väglag. En annan prioritering. Men idag tog jag mig i kragen och vågade - för församlingen tror på mig... de ler mot mig och säger att det går bra... och i fickan telefonnummer till närmsta traktor.

Var är hemma?
I Skåne där mitt hjärta är... Ystad?, Lund?, Höganäs? Malmö?
I Halland i min gamla församling...
I Björketorp/Skene där jag lämnat så många?
Eller är det här, i nuet... i framtiden...