torsdag 18 november 2010

Två år sedan GBP

Tänk att det är två år sedan...
&
nästan 67kg mindre.
Tror inte att jag fattat den resa jag gjort, i mitt yttre och även i mitt inre.
Har ingen bild från idag - men hittade två ganska nya bilder...
Sommaren 2010
Augusti 2010

och för att minnas
&
som jag fortfarande tänker mig själv
(för det är som om hjärnan inte hängt med)
en bild från november 2008







måndag 15 november 2010

Summering

På söndag är det domsöndagen och som det ser ut nu - med 3 dop på lördag - verkar det bli så här.

Kyrkoåret 2009 - 2010
Dop = 39st
Konfirmerade = 45st
Vigda = 8st
Begravda = 17st

Totalt sedan prästvigningen
Dop = 113st
Konfirmerade = 151st
Vigda = 31st
Begravda = 88st

Per kyrkoår från kyrkoåret 09-10 räknat:
Dop: 39 - 35 - 2 - 1 - 9 - 10 - 17
Konfirmerade: 45 - 29 - 0 - 0- 36 - 27 - 14
Vigda: 8 - 5 - 2 - 1 - 3 - 4- 8
Begravda: 17 - 12 - 4 - 4 - 22 - 21 - 8

söndag 14 november 2010

Accepterad? Ja, accepterad!

Jag hade faktiskt inte tänkt att gå dit. Jag har en ganska stor och fet oplockad gås med den "himmelske allseende". Efter en veckas näst intill outhärdlig och tilltagande smärta, efter fem helgers arbete (ja ja - jag ska inte klaga, det kunde varit värre o en av dem var dessutom predikofri), efter de senaste veckornas kaotiska tillvaro och efter en ekonomi som lämnar mycket i övrigt att önska tänkte jag faktiskt inte gå dit. Satt till och med vid matbordet och sökte medhåll om att jag inte skulle gå... men så sa Hedvig att vi ändå skulle... Så vi gick/åkte in till St. Helenakyrkan i Skövde och Regnbågsmässan.

Redan innanför kyrkporten kom fröken duktighetsågren på besök. Kollektpengarna låg kvar i bilen. Ursäktande med ett leende urskuldar jag mig inför Karin (prästen) som bara helt kolungt säger något i stil med att - här tar vi inte upp kollekt; här får du bara ta emot. Redan i agendan mötte acceptansen i ordet mångfald. Det var så tydligt i hela rummet att det är ingen som bryr sig om du är Hetro, homo, bi, trans, lång, kort, tjock, smal, gammal, ung, vit, färgad, kvinna, man... ingen brydde sig om ngt annat än att just DU just JAG var där. Musiken tog mig till frihetslandet där jag hasade av mig skorna, satte fötterna på bänken framför och skönk ned. Under psaltarpsalm 139 försvann jag... och av Karins ord minns jag nog inget mer än att det är ok att vara just jag. Att jag också är en färg i regnbågen. Och att Gud vet hur min vecka, min dag, mitt liv sett ut. Jag hoppas det var det hon sa för det var det jag hörde... och någonstans där försvann jag i tanken på att jag faktiskt skulle vilja haft min sovsäck - för det var frid, det var frihet och en liten liten stund kände jag inte av den fysiska smärtan. Och mitt i allt njöt jag av att vara den jag är... och mässan... äntligen en plats där jag återigen fick möta och mötas. Alkoholfritt; glutenfritt; gående; doppande = välkomnande iaf för mig. Så på en timme hann jag se och bli sedd... av medmänniskor och (förhoppningsvis) av Gud även om jag fortfarande har en oplockad gås med dig...

På hemväg... kom monstret igen... tankarna på att jag gjort ngt otillåtet. Jag har tagit plats förlåt till alla er som kanske tagit illa upp de senaste dagarna mer än vad som är tillåtet. I torsdags en underbar väninnelunch, fredagen på egensjälavård, gårdagen på trevlig lunch o eftermiddagssamvaro med vänner - och idag denna mässa.

Jag är trött. Mer trött än vad jag mår bra av. Smärtan gör sitt till, det vet jag - o blir den inte bättre så måste jag ringa läkare om den. Få ngn starkare tablett igen (alla mina citodon är slut o det är det enda som hjälper). Förmodligen en inflammation i ett muskelfäste eller ngt med ett senfäste. Trött av anspänning och tankar på hur livet/framtiden kommer att bli. Oro för hur allt ska gå... och en enorm saknad av mamma som jag hade sett fram emot skulle kommit hit. Men hon får komma en annan gång!

Nu ska jag ut o vittja skåpen... se vad det döljer sig för kulinariska läckerheter (det ska finnas en ölkorv kvar).

tisdag 9 november 2010

Mitt egna lilla ynk... min mardröm...

Ja vad ska man ha en blogg till om att inte kunna få tillåta sig själv lite ynk och (o)sund självömkan. Förvarnar er redan här så att ni kan välja att inte läsa vidare... men kanske det istället har motsatt verkan och får er att läsa än mer ;)
Just nu fungerar inte mkt i mitt liv. Iaf inte mkt av de saker som jag skulle vilja fungerade smärtfritt.

Men om vi tar det positiva så var jag hos hudläkaren idag på KSS och hon skulle iaf skicka iväg en remiss till plastikkirurgen på KSS så att jag iaf kan få tala med dem öga mot öga. En remiss också till reumatologen för värken blir inte bättre när det är kallt. Det var det positiva. Det negativa var väl i stort att jag inte skulle påbörja solning (för att - det vet jag inte), att jag ska fundera över medicinbehandling (methodextrate vägrar jag) ngt med A-vitamin... som jag inte minns namnet på som vi ska fundera på, och att jag visst kan ansöka om fotvård o klimatvård men att jag SÄKERT kommer att få avslag... så... det som jag ska göra är att använda Betnovat flytande o dermaplattor över hela mig (kul att vara ett plastmonster)... pevisone o daivonex. JAG HATAR SALVOR!

Ja just det... fast jag glömde ju säga att jag halkade till KSS i snön o på väg över parkeringen slog jag en högst fysisk vurpa AJ!

En naturdietbar till lunch o in på Personslivs innan det var dags för mässa på äldreboendet (o min underbara personal o min underbara församling de är höjdpunkten). Mässa o kaffe o sedan hem i snön.

Kom halvvägs upp för Sotarliden när jag flippade ur totalt. Kom inte upp, kom inte ner. Fick panik, började gråta. Ringde... Till sist stannade en kille tills jag lugnat mig så att jag kunde krypa nerför backen igen med varningsblinkers på. Stannade en stund vid församlingshemmet i Timmersdala och fick ur mig en del tårar innan jag med skakande ben körde vidare över Lerdala istället. En timme tog det hem! Och sista biten bad jag ganska högt o irriterat till chefen. För nu räcker det. Det är överkurs i mitt liv just nu! Jag är inte Job...

Hemma, köttfärsås o nudlar, vilat en stund o sedan här för att spy ur mig allt...

Min spontana känsla för ett par timmar sedan: JAG VILL HEM!
Hem till ngn som bara bekräftar en liten stund att "det är inte synd om dig - men du har det tufft just nu". Hem till ngn som känner mig inifrån o ut.

Jag vet att ni underbara nya vänner här (familj, jobbarkompisar och församlingsbor mfl) finns för mig - men steget är stort som vuxen att våga ge sig hän till nya människor. Att våga tro att det finns folk som står ut med en som man är (även när man är i dalen)...

lördag 6 november 2010

Längtans färg är lila.

I alla fall om jag får säga vad jag tycker.

Mamma skulle kommit på måndag och jag har längtat så innerligt på att få rå om henne ett par dagar och själv bli ompysslad. Hade till och med sparat stryktvätten (som hon brukar göra)... Vet inte när det var vi sågs sist - men det var för längesedan...
Men nu blev det ändrade planer. Får se när det blir nästa gång som det fungerar att komma hit - eller om jag ska åka neråt.

Så längtan är stor och i mitt inre känns den lila.
Borde ha en lila ametist i mitt halsband för att påminna mig om kärleken och längtan till en mor.

fredag 5 november 2010

All helgona helg för dörren...

Många gudstjänster står för dörren.
Predikningarna gjorda... ligger på mognad nu.
Till minnesgtj på söndag kväll tog jag fram en av mina gamla predikningar. Kanske egentligen passar årgång 3 bättre. Men kände ändå att den, efter lite redigering, säger det jag vill säga. Så det får bli så... det får bli den.

Många tankar far runt i mitt huvud. Brottas med meningen med livet, tron på att det som sker i slutändan kommer bli till det bästa, att kraft finns att ta sig igenom även det nattsvartaste mörker.

Önskar att jag kunde stryka ut bekymmersrynkorna ur ansiktena på dem jag möter. Säga att: Du, det ordnar sig.

Men det kan jag inte. Jag kan inte ljuga. Jag hoppas och tror att allt ornar sig till det bästa och att det finns en fortsättning. Men den tron och det hoppet minskar inte på något sätt den sorg och smärta som jag känner här.

Och sorgen måste få komma ut...
i skratt och gråt
i vrede och glädje
i tystnad och skrik

Det finns inget rätt och fel i sorgen. Det är bara du som vet hur det känns bäst för dig...
Men jag hoppas att du i din sorg, i din oro och rädsla - vem du än är som läser detta... ska se att en dag lyser en liten strimma av ljus igen.

För det finns inte nog mörker i hela denna värld att kväva en liten flämtande låga.

Var rädd om dig! och var rädda om varnadra!

måndag 1 november 2010

Vad gör jag här?

Kanske är det den största frågan inom mig... vad gör jag här!?

Visst har jag underbara konfisar (TACK för en fin lägerhelg) och visst har jag underbara föräldrar till dem, visst har jag underbara församlingsbor - men räcker det?

Räcker det att fylla det där gapet som finns inom mig?
Saknaden, tomrummen...
Räcker det, när jag ser sorgen i Emy´s ögon när hon saknar sina kompisar?
Räcker det att klara av Hedvigs ilskeutbrott över att vara långt från Skåne?

Jag saknar att sitta på din soffa C o bara prata o njuta... gråta och skratta. Jag saknar våra dagliga kaffekoppar från Sandbytiden A-G. (men jag vet att den tiden är borta)
Jag saknar att hålla om min M o mitt dop/fadderbarn o hela den familjen. JAG SAKNAR! Jag saknar teologen, Lundagård, E, och våra turer till affären M. Saknar K med familje o alla er andra. Ja, jag saknar jätten Finn och det grå lugnet i domkyrkan.

Jag saknar det som skulle varit och som aldrig blev
...jag saknar mig själv...
för just nu är det som om jag tappat min kompass.

Ibland gör allt så ont!
Snart 4månader här i en underbar prästgård, ett paradis i miniatyr om jag ser på omgivningarna. Men allt det andra då? Alla de där små pusselbitarna som ännu inte fallit på plats. Den där mentala och känslomässiga tuffa uppförsbacken som jag önskar ska plana ut till en jämn mark istället.

Kommer lugnet efter stormen?