onsdag 7 juli 2010

Ett varande sår...

...trodde det var över. Trodde att alla känslor från mitt tidigare äktenskap var över. Ja, givetvis är de känslor som handlar om kärlek över. Men jag trodde det andra försvunnit genom likgiltigheten i skilsmässans inledning och ilskan under den... men jag inser att kvar finns djupa äckliga spår av bitterhet. Den mest förhatliga känslan av alla. Den som bara för ner än djupare i det tomma svarta hålet av brustna drömmar. På fredag är det återigen Hedvig gummans dopdag - och vår forna bröllopsdag... Och idag kom allt. Redan från starten fanns oron där inför att gå ner i källaren och plocka iordning kartonger. Ex-et har sänt hem saker under våren... barnens saker som inte fick vara kvar hos han då han flyttade tillsammans med sin nya. Saker som nu är mitt ansvar. Dumpade... liksom rester av vårt äktenskap. Jag tror det värsta var att han inte ens bemödat sig att stoppa sakerna i en hel kartong utan där stod en trasig kartong i en trasig sopsäck. Till en början helt ofarligt innehåll... Barnkläder, nappar, papper och journaler... sedan i mitten - en röd anteckningsbok; från Emys första tid av matning... en lapp från BB där han skrivit "Hej älskling, om jag inte är här när du vaknar så är jag på toaletten" eller iaf ngt liknande. Det brast. Störtfloden av brustna illussioner och svikna drömmar kom åter. Alla varför, alla hur... För jag kan inte förstå att han som är pappa till mina underbara barn frivilligt kan lämna ifrån sig det sista som påminner om dem som små. Jag har redan alla fotoalbum, alla deras saker, alla deras teckningar etc etc... allt som bara dumpats hos mig, utan samtal och diskussion. Jag är så förbryllad och så besviken. Så står jag med en ny man vid min sida som är motsatsen. Som vill vara med sitt barn så mkt som det går. Som sparar hennes saker. Som samtalar med barnets mamma. Som aktivt delar föräldraransvaret. Det gör ont, för det ville jag att mina barn också skulle ha fått uppleva.

Så gick resten av dagen i trötthetens och ilskans och orons tecken - och jag fasar för nattens timmar och de demoner som kommer att dyka upp där.

2 kommentarer:

Winnie Poe sa...

Nu har jag fått op tid ;))

Winnie Poe sa...

Det har gått fort och här är det ju inte obligatoriskt m samtalshjälp som det verkar va i södra delen av landet, och dietist m,m.. ;))