...trött utan dess like...
Så där trött att jag får anstränga mig för att andas. Trött på insidan och hela vägen ut till minsta cell i mina hårstrån. Senaste veckornas tankar och tjafs har tagit styggt på mig, samtidigt som att arbetsinsatsen krävt 100%+ så att säga. Ser fram emot ledighet i juli. Tror också att penicillinkuren gör sitt till till tröttheten.
Var ganska tom när jag åkte i morse, men mötet med alla underbara församlingsbor och dopbarn gör att leendet finns där, äkta om än trött. Vad skulle jag göra utan er!? Körens avslutning och "gosch" vad de sjunger bra!
När jag kom hem stod ett litet morsdagspaket på bordet - och ett brev - och Hedvig kom med en kram och ett förlåt för gårdagkvällen. Jag kramade henne hårt, som jag helst skulle vilja göra mest hela tiden. Jag älskar mina barn, fast jag ibland inte förmår att visa det. Jag blev glad och Emy och jag for till Willys och köpte tårta till dem o kardemummaskorpor till mig. Vid fikat läste jag brevet, älskade Emy tack... och öppnade paketet. Tack Hedvig för den fina ljusstaken.
Pratat med min kärlek flera gånger under dagen, och jag inser för var dag som går att han betyder så mycket för mig. Vi är nog rädda båda två för att "skapa en ny familjebildning"... för det är svårt... känslomässigt och praktiskt. Vi vet ju vad vi har men inte vad som kommer... och hur vet man? Det ständigt återkommande; hur vet man om man gör rätt. Men jag inser att mina känslor är kärlek. Inte den där nyförälskade himlastormande passionerade... mer den där lugna trygga som längtar efter närvaron, närheten...
Mina älskade fina barn: Jag älskar er, först o mest av allt i livet!
Min fina "man": Jag älskar dig, även om du alltid kommer vara nummer "2" efter mina barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar