Välsignad Jul och Gott nytt år - Prettige Kerstdagen en Gelukkig nieuwjaar!

Ännu löftets stjärna brinner.

Julens bud kring jorden når.

Släkten efter släkten finner

vägen som till barnet går.

Till vårt hem i Faderns hus

lyser oss den stjärnans ljus.

(Sv Psalmboken nr 126 vers 6)

Här kommer årets julhälsning... har inte kunnat skicka till er alla - så varför inte lägga det här så får ni alla ta del av det.
Allt kan omöjligt rymmas vare sig i blogg eller i julbrev men det kan tilläggas att jag faktiskt glömt ta med årets två ytterlighetshändelser TRAKTORRACE och DRAGSPELSMAGI-musikgtj med Kallis Bengtsson, båda två helt osannolika otroliga händelser som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Så vitt skilt från vad jag skulle välja på egenhand, men två saker som jag faktiskt inte skulle vilja vara utan. Och till församlingens underbara små uppmuntransgåvor kan också läggas julamaryllis, brödkakor och äpplemos + ett antal go´a kramar och mycket annat (vad sägs om specialleverans till dörren av Ica-handlaren som kom med mitt nygrillade fläsk). Och utöver allt annat arbete som präst så finns alla de som jag fått döpa, konfirmera, viga och de jag fått följa till sista vilan under året som gått, de och deras nära har satt spår inom mig och jag är tacksam över att få arbeta så nära människor, att jag får dela lite av deras livsvandring.

-  så till årets julhälsning:

Berg den 8 december 2011

Så lägger vi ytterligare ett år till handlingarna och framför oss ligger en orörd jul- och nyårshelg.

Året som har gått har som vanligt bjudit på en blandning av ömsom glädje och ömsom sorg. Kanske är det det som är livet, att vara i varandet. Varken titta bakåt eller framåt utan bara leva just den stund som är. Det är något gott i varandet, att stanna upp i Guds kairos / i Guds nu, och njuta var stund med en nyfikenhet och försiktighet som om det vore både den första och sista dagen i våra liv.

Hedvig fyllde under våren 17år. Hon och hennes Oskar har snart varit ett par i ett år. Nästan all tid går åt till skolarbete och scouting. Just nu läser hon tredje terminen på samhäll-samhäll. Under året har två nivåer i teckenspråk tentats av vid Birger Sjöbergsgymnasiet i Vänersbor. Några sommarveckor hade Hedvig "piccolotjänst" på Billingsdals äldreboende. En plats där hon var mycket uppskattad.

Emy har hunnit bli 15år och i somras var hon över i Eastbourne på konfaläger och konfirmationen blev i Stockholm. Första terminen i 9-onde klass är snart avverkad och funderingar inför framtida gymnasieval är högaktuellt. Som det verkar i dagsläget kommer förstahandsvaket att ligga på humanistisk linje. Även Emy har varit några veckor på Billingsdal - men då som praoelev.

Kaninen Disa har fått flytta upp till kaninhimlen och vi har välkomnat lilla Kirke in i familjen. En liten söt gråspräcklig bondkatt. Niobe har sedan sist kastrerats och har under sommaren gått ute och smaskat sorkar/möss. Topsy börjar bli en gammal tant med grått hår och under året som gått har hon dragist med öronproblem.

För min egen del jobbar jag på som komminister i Berg. Underbara församlingsbor omger mig och oss med värme och kärlek. Små glada tillrop och överraskningsgåvor (bl.a. änglar och nyckering) ger den där guldkanten som det ändå innebär att vara präst på landet och bo i församlingens prästgård. En ny man står vid min sida, Stellan. Han har varit en vän till familjen under en längre tid och när livet i början av detta år inte blev som jag tänkt fördjupades vänskapen och resulterade i att vi förlovade oss den 14augusti. En underbar dag nere vid Sveriges sydligaste udde och i goda vänners lag.

Guds rikaste välsignelse i det år som ligger framför!

Ellinor & Stellan - Hedvig & Oskar - Emy

Att sköta om det viktigaste!

Fredag morgon.

Stellan körde Emy och Johanna till skolan och sitter nu själv på tåget. Jag körde ner Hedvig till 26:an och sitter nu vid köksbordet med en kopp pulverkaffe. Borde vara mer seriös i frukosttankarna - men det är som om kraften till duktighet just nu ligger 3m under jordytan. En envis förkylning som varat i snart tre veckor tar både på ork, kropp och humör. Den ständiga känslan av otillräcklighet har smugit sig jättenära igen, och jag är aldrig nöjd med det jag presterar (fast jag borde vara supernöjd - för jag gör nog ett ganska bra jobb iaf).

Avskyr jultiden!

Det är så många minnen och tankar som kommer upp igen både från barndom men även från senare år (ja, mamma, du vet vad jag känner). Saknar enen i köket, där fanns tryggheten. All tok-hysteri och kommersiellt trams. Samtidigt som jag, likt många, drömmer om det välstädade Madickenhemmet. Det där fina harmoniska hemmet med juldekorationer och en välartad moder sittande vid pianot på morgonen sjungande när far i huset hämtar ner sina välstrukna döttrar. Men fatta någon gång! Madickens mamma hade Alva som piga... hon gjorde inte många knop själv av allt julstök. Att fluffa till en rosett och ge mat åt behövande skulle jag också fixa om någon annan tog hand om resten (tänker jag bittert när jag ser röran i tvättrummet från min plats vid köksbordet).

Att sköta om det viktigaste!

Det är det som allt handlar om - att finnas och vara närvarande (och julkorten som måste postas)... det är så mycket lättare att predika om det. Att få andra att värna sitt eget värde. För hur värnar jag mitt eget när jag inte är nöjd med mig (?!) och inte anser att även jag behöver det... är VÄRD det... Splittrat kaos och en kluvenhet inför det lilla Jesusbarnets leende från krubban.

Fredag morgon...
om ett par timmar begravning. Sedan MÅSTE predikan och gudstjänst förberedas inför söndagen... sedan måste jag se över konfa/föräldraträffen imorgon (dra ner ambitionen på pyssel eftersom jag nog är ensam där - kanske får räcka med samtal och korvfika)... sedan blomutdelning på äldreboendet... sedan söndagsgtj... sedan måste luciatalet ordnas... så lucia (men tack och lov inget mer inbokat den dagen)... fixa BAS-fikat och en dagordning, BAS, föredrag, mässa... SEDAN FREDAG IGEN och då är jag ledig LEDIG LEDIG LEDIG! Jag kommer vara LEDIG fredag - måndag nästa vecka. Fyra dagar! Jag längtar!

...kanske jag då kan kurera min förkylning, städa mitt hem och fixa jul även i prästgården... kanske jag då kan få lite självinsikt och unna mig det där extra av slapptid, bokläsning och kanske lite bakning. För nog är det trist när jag inte hinner sköta om det viktigaste!

Som efter varje större högtid...

...kanske är det inte så konstigt att snuva, halsont och feber dyker upp efter en intensivhelg med många möten. Det är som det ska vara...

Lägger en fantastisk första advent bakom mig och blickar framåt och uppför den mentala uppförsbacke jag tycker det är så här innan jul. Försöker att inom mig själv inse, för jag är bra att peppa andra till det, att det blir jul även om det inte extrempyntas och städas. Alla måsten är ju måsten jag själv sätter upp för mig själv - eller... vad säger ni där ute.

Emy: Du får hjälpa din gamla ömma moder med bloggbakgrund - det blev inte så mkt bättre...

Nä, maten puttrar på spisen o den behöver nog ett vakande öga en liten stund iaf. Gubben är väl hemma vid 19tiden och jag har ännu lite jobb att göra...

11-11-11

...och det är hundra år sedan det hände sist ;)


Världen överlevde då och den lär med all sannolikhet överleva även idag.



Idag är dagen av tacksamhetstänkande!



Sitter med dagens andra kaffe vid köksbordet. Kurerar en begynnade förkylning och ska se om huvudvärken släpper. Har massa borden innan det är dags för konfaläger -men ärligt- jag är TRÖTT så det får nog räcka med att ta en tur till Perssons och ladda med lite fil, mjölk och ost. Nästa vecka KH utbildning del två i Uppsala och det känns som om det kommer bli en semester att vara iväg, även om jag INTE läst böckerna för jag har inte haft tid.



Tid är bristvara för tillfället! Vet inte var och vad jag gör fel... men jag får inte ihop det. Visserligen är det mer regel än undantag att konfalägerveckan hamnar på dryga 60h... men när ska jag ta ut dem? De timmarna ska ju inte ersätta mina e-dagar. Ja, ja... det ger sig.



Har iaf underbara församlingsbor som bjuder på skratt och av sig själva! Igår en helt otrolig dag med livets alla skeden. Först föräldrabarngrupp (tack att jag fick låna lilla V och ha i knäet och boosta livsenergi), sedan begravning (tack för förtroendet att ha den och för den heliga ro som finns i avskedets stund), sedan juniorerna på klubb Fisken (tack för era samtal och att ni accepterar en "gammal prästtant" som dyker upp) och sedan ett av mina sockenråd (tack för att ni står ut med mig och för att ni tar hand om mig och omsluter mig med godhet). Tack också till mitt fantastiska arbetslag (det lilla som jag jobbar närmst med, för det andra ser jag mer sällan). Tack U & U, C, T, A, A!



Tack också till mammas Tommy som finns där & mamma. Deras Abbe finns inte mer... :(

Mina vänner: M som dyker upp på soffan med jämna mellanrum. E som finns kvar. M, C, Å och alla ni andra! Tack för att ni backar, lyfter, peppar och FINNS!



Men kanske mest tack till mina underbara barn som står ut med att laga mat och vara utan mamma flera dagar i rad... ja, jag vet att ni vill att det är annorlunda men ni gör det bästa för mig för att det ändå ska fungera! Och tack till Stellan i vars famn jag får ramla ihop på kvällen...

Utan er tre hade ingen tvätt eller disk blivit gjord denna vecka!



Tack till O med familj. Det var en lisa att vara hos L förra veckan och få tova och prata kreativitet. Jag behöver skapa med mina händer igen... då lever jag!



Nu hoppas jag att Emys förkylning går över och att Hedvigs "husmus" försvinner från rummet, att konfalägret blir great och att jag får orken och tiden att läsa lite i natt.



KRAM!

Vart tar tiden vägen?

Det är min ständiga fråga för närvarande. Det verkar inte bättre än att jag stiger upp ur sängen tidigt på morgonen för att sedan i ett huj inse att det redan är natt igen och dags att nanna kudden. Deppigt värre! Men här kommer iaf en uppdatering:

Senaste tiden har en del arbete lagts på att göra min första tentamen färdig (hemtenta) i den förberedande kyrkoherdesutbildningen. Vet inte hur jag lyckas men hoppas att den ska bli godkänd. Sedan tar jobbet massor med tid ;) som det ska göra givetvis... men konstigt nog känns det för närvarande som att min arbetsinsats inte räcker till, fast jag vet att jag gör ett strålande jobb. Nu har jag erfarit två häftiga saker som präst. En för flera år sedan där en bestman vid en bröllopsmiddag frågar om han får kyssa prästen (vilket han fick) och nu i söndags då jag skulle krama om en församlingsbo och han lyfter upp mig samtidigt som han ger en bamsekram. Gissa att jag blev glad! Ibland undrar jag om församlingsborna inser vad de gör med sin präst, dvs att de får mig att skratta och le och tycka att jag har det bästa arbetet på jorden!

Emy är hos mormor denna veckan och jag hoppas att hon blir riktigt bortskämd där ;) Hedvig är hemma men har varit hos farmor och farfar i helgen tillsammans med Oskar och pappa Stefan och hans Sussi. Stellan sitter på tåget just nu på väg hem till Berg. Ja, tåget stannar givetvis i Skövde sedan är det buss som gäller. Tänk... om två månader är det slut på tågfarandet och ett liv med regelbundna tider kommer att inträda. Jag ser fram emot det!

Hösten kommer och med den minnen från hur det var förra hösten. Skulle jag inte säga att jag saknar så ljuger jag. För jag saknar - samtidigt som jag andas ut över att nu inte behöva den oron och allt vad det känslomässigt innebar för mig. Nu får jag det som jag behöver till kropp och själ av bekräftelse - men det har varit dyrköpt. För dyrköpt...

Psoriasisen är åt fanders trots att jag smörjer mig varje dag med kortison och mjukgörande. Avskyr när allt gör ont så fort jag rör vid huden, och att ha psoriasis inne i näsan gör faktiskt mer ont, enligt mig, än att ha det i underlivet. Kanske beror det på att jag ska klara av att ha min C-pap på nätterna och just nu förvärrar den bara näsan trots olja och kortison med svampmedel i. GBP kunde också varit bättre just nu. Har en svacka vad det gäller diciplinen med mattider mm, jag får lyfta upp mig i kragen! Dessutom klarade jag inte simma idag pga att jag fick ont i revbenen efter att ha lutat mig lite för långt över en frysdisk på City Gross i jakt efter den sista billiga fisken. Ja, skratta ni bara! Men ont gör det och ynkar mig gör jag SÅ DET SÅ!

Nä,  nu ska maten strax sättas på. Anngreth-kyckling som Emy inte gillar men som Hedvig längtar efter. Så när katten är borta dansar råttorna på bordet - FAST - fick ett mess av Emy att hon åt ananassås. ORÄTTVIST!

Farmor Ebba och Mormor Henny

Idag har de varit med mig båda två.

I höstens första kastanjer på parkeringen i Väring kom farmors ord till mig. De obligatoriska tre kastanjerna som ska ligga i kappfickan var bara tvugna att plockas. Allt för att undvika värk under året som kommer ;)
Tankarna på höstpotatisen och att vi snart kan äta råloper med stekt fläsk igen.

Och mormor...
Ja, hon kom till mig inför andakten som skulle hållas i Bergs kyrka vid "äldrelunchen". Det blev på temat kärleken. Så efter porterstek och psalm 96 blev det både frälsarkrans, agape, filios och eros. Minnet av Lennart som berättar att han och mormor alltid somnade hand i hand om kvällarna... ungdomens kärlek som förenades på "ålderns höst".

Ibland förundras jag över saknaden av de som gått före - för även om jag inte smärtsamt sörjer dem så saknar jag. De blev ganska gamla ändå, så döden kom väntat och naturligt. Men tankar finns där och rätt vad det är poppar minnesbilder upp. Och tidens gång innebär att jag ser hur jag själv dag för dag kommer lite längre upp i pinnhålen på livsstegen. Jag ser likheter från dem. Det som blev mitt arv att bära.

Annars knatar livet på med ett konstigt lugn.
Stress - förvisso - en hel del arbetsstress. Därav ingen uppdatering på länge. 
Men inuti mig råder ett känslomässigt lugn. Det jag saknat och sökt får jag i stora doser, utan att be om det. Ibland smyger sig en tanke in, mitt i allt livskaos som ändå är, att "så här är det att ha ett normalt familjeliv". Fast jag inte vet vad normalt är om det nu finns något som är normalt.

Jag grubblar mycket!
Och vet inte om det är bra eller dåligt. Samtidigt lever jag!
Lever, älskar och älskas.

...och det gör inget om skedar, gafflar och knivar inte ligger spikrakt i sina fack...

Otto, pinnar, äpplen och blåst!

På ett sätt är det fantastiskt när den kommer... hösten alltså...

Jamen jag vet att somliga fortfarande hävdar att det är sommar, men nog känns det som höst när jag tittar ut genom fönstret. På grenarna samlas allt fler gula blad och nu går det inte längre att skylla på torkan. Det blåser i träden och pinnarna faller obärmhärtigt mot grusgångarna i trädgården. Dessa pinnar, tillsammans med ett antal nerfallna äpplen orsakar de mest krumbuktiska utgångar ur mitt hem medelst Topsy i sitt koppel. För om det är ngt denna galna hund gillar så är det just pinnar och äpplen. På tal om Topsy så är hon mäkta skeptisk mot Otto.

Otto bor hemma hos en i grannskapet nära kyrkan. Han håller mestadels till i trädgården på framsidan där han går ömsom fram och ömsom tillbaka. Otto tycks vara helt outtröttlig och han får mig att minst sagt få ångest ;) för i Otto´s familjs trädgård är det oklanderligt grönt och skönt. När Otto är ute och jag går förbi med Topsy händer följande. Vi närmar oss Otto´s gård med viss nyfiken försiktighet. Otto lokaliseras och Topsy intar ställning likt en av Walt Disney´s tecknade bulldogar, ni vet de som ställer sig bredbent på alla fyra med tassarna lite vinklade mot varandra för att på det sättet göra sig större och mer skrämmande. Topsy´s svans hänger som ett J rakt ned - och ni som känner Topsy vet att detta tillhör ovanligheterna för vår galna vovve. Hon brukar i ALLA sammanhang vifta på svansen så till den milda grad att jag ibland funderat på att meddela Fotum eller ngt annat kraftbolag att konstuera ngt som kan omvandla viftandet till ren energi. Hur som... där står vi... Topsy och jag. Jag lungt sägande att "Otto bor där. Han är inte farlig. Han får vara där.". Tospy skeptiskt vädrande efter Otto... tittande... vädrande beredd till attack. När jag sedan sakta drar i kopplet så kommer vi två steg innan Topsy sätter sig och GLOR innan hon börjar om igen - bredbent på sin vakt. Det är ganska spännande att gå förbi Otto´s tomt och det gäller att ha tålamod och inte vara bråttom. Ja, för er som undrar... Otto är "grannens" svarta automatiska lilla självgående gräsklippare ;)

Psoriasisen är inte skoj... förra veckan kom små PPP på händerna och ett utslag under ögat. Varför? Jo, en ---- issue fick min kropp att gå bersärk, och det spelar ingen roll att jag försöker övertala den att det är lugnt. Men men, det är bara att rida ut det hela. Koppla bort tankarna på att ha mascara och kajal på ett tag och smörja smörja smörja. Vaknade i morse och eftersom det gjorde ont redan i natt så blev det bara mjukgörande salva idag på armar, ben, ansikte mm. Nåväl. Någon gång ska väl vara den första att få PPP på händer och få psoriasis i ansiktet. Foten i kläm - jajjemänsan.

Ja, just det... blev ett år äldre igår och jag kan säga att det var en riktig egoboost att få alla gratulationer på FB. Tänk att det finns så många där som bryr sig om mig :) Det känns skönt och jag känner mig rik (förutom ekonomiskt).

Annars är allt igång igen. Vardagen med jobb och skola. Hoppas att allt landar tryggt och säkert och att kraften räcker fram till nästa ledighet. Känns lite motigt- men motgångar har vi väl för att övervinna eller?

Så är terminen igång...

... och allvarligt talat så vill jag inte!

Emy startade skolan igår (och nu är första "anhöriglappen" skriven). Fick väl ett schema som andra gillade men inte hon/vi. För hur tänker man då man lägger NO först på morgonen och Matte på em? Matten borde ligga före lunch då man har lite brain kvar - tycker iaf jag. Har ett mkt klokt barn som startar dagen med att grötboosta sig. Hoppas att det håller i sig (och att jag hittar en övernaturlig kraft att ta mig upp och serva med detta - för det skulle jag iaf önska att jag kunde fixa varje dag).

Hedvig startar idag och jag ska köra henne till skolan. Jag hoppas så att det ska flyta på bra och att hon iaf överlever sitt schema. Det är tufft att plugga... KRAM o lycka till min skatt.

Stellan började jobba igår och visserligen är det väl skönt att komma igång med rutinerna igen - men nog hade jag önskat fler sena lediga morgnar. Har inte "myst" färdigt på långa vägar och jag är inte människa när han går upp på morgonen. Go´som han är låg morgontidningen på köksbordet när jag kom ner och skulle fixa frukost. TACK ;)

Jag då?
Ja, jag försöker komma igång med ngn form av vardag. Samtal som ska ringas. Middagar som ska lagas. Höst som ska planeras. Böcker/kurslitteratur som ska läsas. Läkarbesök som ska bokas/avbokas. I en strid ström avlöser de varandra... alla vardagens måsten.
Det viktigaste för mig är att ta tag i mig igen. Jag har kopplat av för mycket i sommar och unnat mig för mycket av livets lekamliga goda. INTE BRA! Jag är så missnöjd med mig själv och måste nu ta kontroll över rodret igen. Även om jag faktiskt sluppit yrsel på flera månader så är det inte värt det... Jag måste komma neråt igen och få styrsel på livet. Få ihop vardagen med tider och mat. Lagom dos "gott" och "nyttigt". Målet är att unna mig ett simhallskort så att jag kan börja simma iaf två gånger i veckan. Kanske i samband med att jag ändå kör Hedvig ner till stora vägen. Försöker hitta motivationen till det eftersom jag inte gillar att träna på gym. Håll tummarna att jag hittar den, och hittar en överbliven peng att sponsra det hela med.

Fick en fråga i helgen om jag tvivlade... efter ett samtal om tro och religion... ja - tvivlar gör jag väl stundoms (det är nyttigt för då växer tron). Men tvivlet handlar inte om att jag tvivlar eller ångrar min tro. Nej... snarare ligger mitt tvivel (eller min förtvivlan) på det faktum att så mkt ont gjorts och görs i religionernas namn. Det blir nog höstens grubbel för min del - och det gjorde ju inte det hela bättre att gångna söndagens texter handlade just om att vara goda förvaltare ;). Nyttigt med tankejobb.

Nej, mina vänner, vilka ni nu är. Min livsvisdom för idag blir som alla andra dagar det enklaste och svåraste av allt...

Älska Herren din Gud av hela ditt hjärta

och hela ditt förstånd

och din nästa så som dig själv!

Vad är då Gud?

Enligt Luther är Gud det varpå ditt hjärta fullt förtröstar.

Vem är min nästa?

Alla runt omkring mig oavsett etnicitet, könstillhörighet, religion etc.

Så är det dags igen...

... nu kommer den över mig med fart- insikten om att hösten är här och med den skolstarten. Redan när City Gross började köra sin "skolstartsreklam" i slutet av juli började min ångest krypa närmre. Och nu går det inte att undvika. Nästa vecka är helvetet igång igen! Fyra år till sedan har jag rott barnen i land - om fyra år har jag inga barn i grund- eller gymnasieskolan om allt går som det ska.

Jag vet att jag borde vara glad över vårt svenska skolsystem och att mina döttrar erbjuds utbildning, men... lika bra att få det sagt en gång för alla:

Från den dagen Hedvig gick från dagis in i skolvärlden på Österskolan har jag hatat varje sekund av det hela. Hatar att "staten" bestämmer över mitt och mina barns liv. Alla är inte skapta att stiga upp och vara i skolan kl 8.00 eller 8.40. En del hade jobbat bättre 10-18 eller nåt sån´t. Jag hatar att barnen får med arbete hem att göra - för jag är definitivt inte en pedagog och jag förmår inte att lära dem på ett bra sätt (iaf inte matte). Jag hatar föräldrarmöten, klasskassor och utvecklingssamtal. Och inbilla mig inte att gymnasietiden är frivillig för det är den i praktiken inte!

Visst kanske det hade sett annorlunda ut om vi inte flyttat runt så mkt. Men jag vet inte... tyvärr tror jag inte det. Vi har provat på kommunala skolor och friskolans värld. Och hade jag fått plocka godbitar och lärare ur alla de ställen vi har erfarenheten av så skulle jag nog få ihop en bra skola till sist. Men som det är nu så är det en lång termins plåga som ligger framför och jag VILL INTE!

Missförstå mig rätt...

Jag älskar själv att plugga och vill att mina barn ska känna det samma. Men jag hatar läxstress och tentor, utedagar med lunchlådor, tvätthögar och körningar (ja jag är väl medveten om att jag valde att jobba i Berg och att prästgården ligger bortom all ära och redlighet vad gäller allmänna kommunikationsmedel).

OM barnen hade fått flexiblare arbetstider. Mer tid till egenstudier under lärarhandledning. Läxläsning inbakat i skoltiden - ja då skulle det kanske gå ihop sig för mig. Då kanske stressen hade varit lägre och rädslan inför vardagen mindre. Tänk om de hade fått möjlighet att ha en buss utanför (eller i närheten) av bostaden - tänk om den hade gått en ggr i timmen iaf, tänk om de hade fått börja senare på dagen och sluta senare... tänk om tänk om...

Nystart!

Livet har gått vidare!

Ellinor och Stellan

Smygehuk

20 14/8 11

Visst är det märkligt - men på något sätt har det bara glidit in i en skön vardag där jag får all den kärlek och bekräftelse som jag längtat efter. Och jag får ge ömhet och smekning över kinden tillbaka.

Borta är ångesten över att vara onormal i mina behov av kramar, tillåtet är att sitta på soffan däckad av psoriasisartritsmärtan, tillåtet är att ligga nära då jag somnar och vaknar, tillåtet är att gråta över drömmar som varit och inte blev som jag önskat. Tillåtet är att vara rädd inför det stora som ligger framför, livet tillsammans - det nya, ovana. Borta är ågren över djur som är flerpiga i huvudet, tillåtet är att välkomna nya.

Jag är - och får vara - den jag är med mina fel och brister.

Visst återstår där ett stort arbete i mitt beteende ihop med en livskamrat... Jag måste lära mig att slappna av än mer, att tillåta mig bli älskad och att se att jag är inte ofelbar. Insikten måste landa att om inte jag är ofelbar måste ingen annan vara det heller. Arbetet pågår med att släppa lite på min kontroll (give me cred för att jag faktiskt klarat av att inte planera semestern minutiöst utan acceptera förändringar och saker i sista minuten och att jag inte plockat i ordning mina lådor i köket) men det är lång väg kvar och det krävs inte mkt för att få mig totalt utmattad.

Det känns konstigt. men jag läker innifrån genom det jag får utifrån genom en man som bär mig över mina mentala trösklar och som håller om mig när det blåser kallt.

Semester - "Ester - bannade fläskfia"

Helt sanslöst!
Cyberspace åt upp hela mitt inlägg som jag just skrivit. Suck!

Så nu blir det inte så genomtänkt eller grammatiskt rätt... nu blir det bara fingerdiarré med tankar som far omkring i mitt huvud...

Semestern är här!
Redan andra dagen av "min"-tid. Tidig morgon igår resulterade i städade köksbänkar och skafferi. Idag en ny tidig morgon, Stellan arbetar så det fick bli en stund med honom. Vem vet... kanske dagen idag resulterar i ett städat skrivbord. Har hunnit gå en runda med Topsy fram och tillbaka till kyrkan. Det bästa med sommarmorgnar är att kunna gå ut iförd bara nattlinne och kofta. SKÖNT! Solen skiner och det blir en timme ute om en lite stund. Platt fall på mage och rygg - psoriasisen behöver det!

Tänk!
Över fem år sedan jag flyttade ifrån min ex-man. Konstigt! Jag minns ju det som igår -samtidigt känns det som en hel evighet sedan. Över fem år som "ensamma mamman".
Och nu i år... det har gått över sex månader sedan J försvann ur våra liv (det skulle varit två år sedan vi träffades för första gången nu till helgen). Ja ja... men det hade väl varit på väg under en längre period. Men hur det än var så var han den första relationen efter skilsmässan.
Och nu... snart sex månader med en ny/gammal man. Vi har ju känt varandra länge så han är ju inte "ny" även om vår relation är ny.

Sex månader och jag räds fortfarande alla ord om kärlek och att älska. För hur hittar jag detta igen att fullt ut tillåta mig att bli älskad och att älska? Jag är så rädd att det ska göra ont igen. Rädd att vi inte ska klara av det. Att något ska komma emellan... samtidigt njuter jag av att vara älskad. Vara omhållen... vila tryggt och sova gott med en varm trygg arm omkring mig. Det är inte ofta vi går till sängs vid olika tid - det är så tryggt att få somna nära intill. Jag är rädd att mina nojjor och mina sidor ska skrämma iväg - men det som andra kanske definierar som hårdhet är mitt försvar så att det inte ska göra så där tokont igen. För jag vill verkligen inte vara med om det. Jag vill få ha en vuxenrelation där jag tillåts vila och får lov att känna mig trygg i ett jämlikt/jämställt förhållande. Ergo - det som Stellan ger mig.

Semestern är, som jag sa, här! Men också insikten om att ta tag i livet igen. För bland allt det positiva som Stellan ger mig så sker också ngt negativt (fast det egentligen är positivt). Han får mig att slappna av - vilket syns på vågen. Och vågens dom gör mig ledsen och deppad. Att göra en GBP är bara ett hjälpmedel. Den som tror ngt annat tror fel. Om man äter sötsaker och/eller onödigt mkt och inte rör sig, så går man upp i vikt. Så nu är det ego-tid för mig för att komma på banan igen - och eftersom jag har svårt med motionen så blir det maten som får lov att regleras och stramas åt igen. Visserligen små promenader och sjö-dopp blir det ju, men det är inte tillräckligt. (Badade med Stellan vid Flämslätt igårkväll - mysigt).

Idag åker bonus-Mickis och bonus-Ida hem. De har varit här i nästan en vecka, löste av bonus-Madde som var här dessförinnan. Jag är rik som har dessa underbara bonusungar emellanåt. Jag älskar er som om ni vore mina egna - fast jag är tjatig ;) och tantvarningen är där.
Och om några dagar ska Hedvig till familjen T-N och sedan R. Emy ska till pappa, och jag ska gästspela vid Kattunga kyrkoruin.

Annars blir det nog semester på hemmaplan. Vila vila och vila!
+ att ekonomin lämnar mkt att önska. Nu skrapas det triss i TV-rutan och jag erkänner att nog önskar och drömmer jag om "plöstligt händer det". Jag vet exakt var jag skulle stoppa in alla lucidorer (som mormors Lennart kallade dem). Allt ifrån 25kronan till mångmiljonen vet jag var jag skulle göra av. Jag drömmer mig bort - och ärligt talat så är det väl drömmen som är det viktigaste. (200 000kr vann damen från Kågeröd i rutan)

Nej kära vänner där ute... nu blir det inte mer idag... nu ska kaffe ner i strupen sedan ska kroppen ut och exponeras för solen. Psoriasisen behöver det även om jag själv inte gillar att svetteligga ute.

Semester inom räckhåll!

Kan inte fatta att jag är så trött!

Det är som om hela jag håller på att ta slut. Som om kroppen säger STOPP och NEJ. Symptom som magont, diarréer, huvudvärk, ryggont, psoriasisblomning, PPP, förkylning, uttalsfel och mkt annat är frekventa. Det positiva är dock att jag sover... sover och sover... sedan i onsdags har jag sovit mer än vad jag gjort de senaste veckorna. Så fort jag lagt mig ner på soffan eller sängen så har jag somnat. Antar att det är kroppens sätt att säga att det är dags för vila, semester, avkoppling. En vecka kvar! Nästa söndagkväll efter gtj så infaller den - SEMESTERN - och jag ska inte göra mer än att vila, städa, kanske tvätta fönster, läsa och njuta. Tja, första söndagen har jag ställt upp på att ta en gtj "hemma" i Björketorp. Men det ska bli kul! Träffa gamla kändisar igen... Hade tänkt kunna åka till Holland eller ngn annan stans, men det blir hemmafronten som det ser ut i dagsläget.

Annars är det idag en lugn dag och kvällen kommer spenderas med en gråtande Emy (vi ska se Harry Potter). Det är ju löning idag så en runda till IcaMaxi blir det nog, för skåpen gapar tomma! En tuff månad bakom och en lika tuff framför.Det är bara att inse... Även med en hyfsat bra inkomst så räcker det bara till att få "företaget Familjen" att gå runt. Guldkanterna är få... men med vilja och en stor nypa kärlek så går även det. Blir att följa matplaneringen minutiöst... och bara få de unga att acceptera det som ställs på bordet. Idag är det skinkinlindad sparris på risbädd som står på menyn.

Love!
Peace!
...and understanding...

Hur?

Mina tankar går till Norge.

Hur kan det hända?

Det är ofattbart för mig att någon kan ge sig på oskyldiga barn och ungdomar bara för att de är på ett politiskt läger med åsikter som man inte delar.

Det är ofattbart för mig att någon kan planera allt så att bomber först sprängts och dödat många - och på så sätt gjort polisen upptagna med det - för att sedan ge sig på barn- och ungdomarna.

Det är ofattbart för mig att någon kan lyfta ett vapen och kallblodigt mörda en efter en. Se dem falla ihop framför en. Se rädslan i deras ögon och de skrik av ångest som måste ha hörts.

Det är ofattbart för mig att vi människor inte kan acceptera varandras olikheter oavsett religion, etnicitet, kön och sexuell tillhörighet mm. Vi är alla human beings - människor - avsedda att leva tillsammans sida vid sida i harmoni.

Hur går ett land vidare efter detta?

Hur går mänskligheten vidare efter detta?

Hur kan du och jag påverka och hjälpa?

Låt oss stå enade i kampen för frihet, jämlikhet och broderskap.

Enade i kampen för var människas rätt till liv.

Låt inte en människas galenskap tysta kampen för det goda.

Lycka?!

Hörde ett program på radion i helgen som handlade om lycka.
Vad är lycka?
Ja, det kan man fråga sig och svaret blir nog olika beroende på vem du frågar. Men torde inte lycka vara att vakna upp utvilad och glad, trygg och frisk, med lagom mat på bordet och nära och kära omkring sig. Behöver det vara så mkt mer?

Tiden rusar iväg för mig och jag är trött. Somnar lite var som och när som... Suktar efter semestern som ligger där ett par veckor fram i tiden. Trött troligen för att den senaste tiden inneburit så mkt glädje och sorg, ups- and downs. C-papen vill inte heller som jag vill (masken skaver) och jag ska nu prova en ny mask (huuuu vad stor den känns).

Halva sommarlovet har snart gått och Emy är konfirmerad och Hedvig har gjort sitt sommarjobb. Stellan är ledig och pysslar om huset. Sista sakerna är förhoppningsvis ute denna veckan så att nya kan komma in. Och bok nummer två är påbörjad inför kursen i sept.

Livet går sin gilla gång och jag drömmer mig bort till allt det där som jag längtar efter...

...om jag hade pengar - jabadabbadabbadabbadabbadabbadabbado-

Flugor och fän...

Det är fint att ha en prästgård som ligger mitt i all grönska och med rogivande kossor i hagen utanför - men - kossor ger flugor och flugor ÄR irriterande! Och ju fler flugor du har ihjäl desto fler kommer på "begravningen". Men men...

En arbetsvecka ligger bakom och jag har en ledig dag idag. Ledig! Skönt ord... och jag ska inte stryka, inte tvätta och inte städa. Jag ska ta en kurslitteraturbok lägga mig i sängen eller badet och njuta. I eftermiddag ska Topsy klippas och badas (tack och lov)... sedan ska det praktiska kring Stockholm planeras. Lillgumman kommer ju hem om ett par dagar och konfas på söndag.
Ska också samla ihop mina tankar inför denna veckan. Mkt som ska tas itu med.

GBP:
Måste få lov att ta tag i mig igen. Får inte till tider och rutiner för maten. Passar inte med mitt schema och nu har jag slarvat o känner att jag inte mår bra av det. Så give me a break och tillåt mig att få kontroll över livet igen... TACK.

PSORIASIS:
PPP på högerfoten irriterar. Naveln angripen, benen sådär... det undre livet lämnar mkt att önska. Det blir också bättre när jag får ta tag i livet och får lov att få struktur igen på allt. Framför allt måste jag få väck allt socker (det är så mkt smygsocker i youghurt, bröd och halvfabrikatmat). Sockret är negativt!

UNGDOMARNA:
Önskar att jag kunde ge dem en lite bättre sommar med lite mer äventyr. Men nu får det bli som det blir. De har iaf grönt gräs att ligga på och en tur till en sjö lär väl bli av.

RELATION:
Förundras över detta... att vara älskad och bekräftad och få lov att vara den jag är. Men relationen påverkar maten negativt (tider för middag blir för sent om jag ska vänta på honom) och lite för mkt av livets goda har dykt upp. Kanske för att han får mig att slappna av... alltså ngt bra men som också är dåligt. Så här är det diciplin som gäller. Semesterplaner blir nog ändrade... för ngt annat kommer med all sannolikhet emellan och stjäl av ekonomin ;)

JOBB:
Idag är jag ledig. En full vecka av spännande möten ligger bakom. Jag har fått så mkt positivt tillbaka av församlingsbor att jag nästan skäms över att jag känner mig "bra". Det är underbara människor som jag får förmånen att tjäna genom att vara den jag är. Folklig... ja... jag väljer att tolka att det är ngt positivit att få höra det. För jag är bara jag, och jag gör mitt jobb med mig själv som redskap. Kan ju inte göra ngt annat. Fått kurslitteratur till första delen av kyrkoherdesutbildningen. KUL!

Näpp... nu är det dags att ta lite fil och ett knäcke.

Uppdatering

Ett helt inlägg försvann ut i cyberrymden...
...orkar inte skriva om det så kortversion istället.

Idag är en tuff dag.
Så mkt tankar om det som varit och det som ska komma.

Grymt arg på mig själv att jag inte såg allt tidigare.
För ett år sedan packade jag upp första lasset i prästgården.
Lilla E var med och hjälpte till.
Lyckan var total - trodde jag.
Såg inte alla de andra SMS/CHAT/BILDER som han sysselsatte sig med.
Arg!
Ilska är bra - konstruktivt - men också tröttande.
Borde lägga allt bakom - men svårt att släppa.
Idag hämtar han sina saker.
Kanske det blir mitt känslomässiga avslut?!

Stellan som säger allt fint.
Som ger ömhet och närhet.
Som smeker över håret och kinden när jag kryper upp i hans famn.
Total närhet och trygget - jag är en trygghetsnarkoman!
Oron bär jag för framtiden.
Är det rätt?
Kommer jag att lyckas denna gång?
Vis av erfarenheten så har jag ju misslyckat i alla mina relationer.

Sambo med Janne...
Gift med Stefan...
Sambo med nästa J; Jonas...
???? med nästa S; Stellan

...I never promised you a rose garden...

Det är individuellt...

...hur du upplever livet med din psoriasis.

...och det varierar från tid till tid... Idag är det en SKETDAG för mig och min psoriasis.

Okunskapen kring denna livslånga sjukdom (handikapp) är stor. Det är inte bara en yttre sjukdom utan lika mkt en inre och en psykisk.

Hur?

Ja, för mig är det som så att mina fläckar/utbrott tilltar när jag blir stressad. Och då är det inte bara en reell fysisk stress utan främst den inre psykiska stressen. Jag kämpar varje dag för att vara slätstruken - och ni som känner mig vet att det inte fungerar så bra. Inte för glad, inte för ledsen, inte för arg, inte för kär, inte för trött etc utan allt ska vara lagom. Sen kommer det faktum att bara vetskapen om att stressen gör mig sämre faktiskt i sig är en stress som gör mig sämre. Kul :( not!

Sedan är det mina leder... värken, dagligen och ständigt. Och inte bara i leder utan också i muskelfästena (det visste jag inte ens om själv förrän undervisningen på Valle Marina - det gav en förklaring till mkt av den värk jag har och som läkarna inte kan påvisa). Värken kan inte påvisas genom tester - bara genom att ställa en diagnos utifrån symptom och genom att utesluta vanlig reumatism. Kul :( not!
Hade varit lättare om jag kunde visat att jag har värken pga sjukdomen och inte bara få kämpa för att bli trodd. Värken är det som är det värsta utifrån att jag blir så trött och så ledsen. Och att sitta vid ett icke-fungerande skrivbord gör ont! Ja, jag gnäller - men efter gårdagens skrivbordsarbete kan jag idag knappt lyfta en kaffekopp med höger armen... så vet jag att det ligger en lång arbetshelg framför mig som jag måste fylla med glädje och leenden. Jag vet att jag kommer att lyckas - på bekostnad av att familjen får stå tillbaka för tröttheten på kvällarna. Nu sitter jag med datorn i knäet för att slippa lyfta armarna en enda millimeter. Det är smärtan som gör att jag själv inser att jag måste kapitulera inför methodexdratebehandling fast jag inte vill... känns inte bra att börja med cellgift fast jag vet att det är i liten dos och att det kan bli bättre såväl i leder, muskeler som utslag.

Och smörjat... här uppe får vi inte längre mjukgörande på recept. Det är orättvist! På vissa håll finns det kvar. Det räcker med alla andra salvor och krämer och behandlingar säger de... de mjukgörande utan läkemedelskombo ska vi stå för själva. Men jag har inte valt att jag MÅSTE ha diverse feta äckelkrämer i mitt liv. Jag hade kanske valt att lägga mina pengar på doftegottlotion. Med en inkomst räcker det inte till både medicin och mjukgörande... SUCK!

Jag hatar att smörja mig!
På Gran Canaria fungerade det för där var det en del av den dagens arbete: smörja, sola, smörja, sola. Här har jag inte hunnit sätta min nos i solen pga att jag (de futtiga soltimmar som varit) har jobbat. Och smörja mig i ett kallt badrum... nej... jag vill inte - och absolut inte dra på kläder över äckelsmörjan.

Till det kommer PPP:n och det är den som gör mig sur idag. Bara tanken att klä om och gå till jobbet (begravning) får mig att bli galen. Jag måste ha riktigskor på mig och i morse fann jag ett nytt PPPutbrott på högerfoten. Små irriterande ömmande kliande vätskefyllda blåsor. Men bara att bita ihop och fortsätta under devisen att: SMÄRTA ÄR DINA NERVCELLER SOM LURAR DIG.

Nej, jag vill verkligen inte jobba just nu. Jag vill tillbaka till en varm säng och ngn som masserar de ömmande lederna/musklerna. Jag vill vara ifred idag. Vill vara ledig. Hemma. Ifred!

Ja, jag vet att jag får höra att jag alltid är så glad - men idag känner jag mig LEDSEN för jag har ONT! Men jag vet - om en timmer är leendet på och jag vet att jag levererar det som ska´s.

Men mina tårar när jag klär på mig - dem ser ni inte...

Det finns många...

...rit de passage - åldrar i mina barns liv.

En del är de samma som för resten av samhället - men en del är sådana som jag själv lagt på minnet. Kanske är det för att barnen börjar bli stora och jag inser att mitt barnalstrande är slut som dessa känslor pockar på uppmärksamhet.

(Ja, det ska erkännas att en tanke på barn fanns där när jag träffade J fast han ansåg att det räckte med E)

Den första passagen var när Knut-Hedvig & Hubert-Hilda blev just Hedvig och Emy.

Deras dop den 9juli 1994 och den 9november 1996 i Mikaelskyrkan i Ryd.

En rit de passage som lämnades tidigt på båda barnen var blöjorna. Hedvig var 2år och 3månader när hon var torr både dag och natt. Emy var torr dagtid i samma ålder och någon månad äldre för natten.

En annan var när de blev för gamla för inlämning på IKEA´s lekhörna medans Stefan och jag handlade. Den sorg som var i ögonen då var hjärtknipande.
Sedan var det hopphörnan på Mc Donalds... och vem minns inte Emys sista "gratisbarnglass" på IKEA (denna även fotograferad).

Deras frekventa begravningsbesök :(

Hedvigs konfa på Göransborg - hennes avslutning i 9:an... och om några veckor Emys konfa i Stockholm.

Det gör ont i mig att se att mina småbäbisar nu är vuxna kvinnor.

Jag tror att jag lärt dem vad jag kan. Jag VET att de skulle klara sig själva idag om jag inte fanns. Jag vet att de är underbara fina empatiska medmänniskor även om de kan vara gulliganer här hemma och få fönsterrutorna att skallra.

Hönsmamman har snart gjort sitt ;) och kycklingarna är färdiga för livet... men... för mig är HEDVIG & EMY alltid mina bäbisar och jag älskar er så enormt mycket.

En mors kärlek är för alltid - även när skyarna är regntunga

Omringad av kossor...

...ligger prästgården i sin vackraste skrud.

Om man bortser från alla flugor!

Just nu inser jag att det kanske var ett feldrag att söka semestern först i augusti. Men samtidigt vet jag att det är då som jag behöver den som bäst för att fungera resten av året. Men när jag står så här dagen innan årets skolavslutning (blir bara en i Berg) och inför att skicka iväg Emy till konfatiden i England och Hedvigs sommarjobb inser jag att jag hade behövt vara hemma och pula.

Fast, idag är en tanke och puldag. Ska få ur mig talet till imorgon. Ska läsa lite ur det konfamaterial jag tänker använda till hösten. Ska förbereda en minnessamling och börja se över nästa helgs material.

Magen lever sitt eget liv. Försöker ta tag i mig igen och få in en regelbundenhet. Men det är svårt på sommaren. Blir lätt för sen middag och då blir det en del felaktigheter under dagen.
Lägger en mentalt tuff vecka bakom - och helgens meningsskiljaktigheter och oro syns mer än önskvärt på min kropp. Psoriasisen är i full blommning igen. Ljumskarna och hela nedre regionen gör mig galen. Sedan påverkar väl min upplevelse av att hela tiden ligga efter och att inte riktigt finna struktur i vardagen. Så inläsningen av konfamaterial bli nog förlagd iaf 30minuter i badkaret.

I det privata går livet vidare så sakteliga.
För ett år sedan var jag den lyckligaste av lyckliga. Upp över öronen kär i J och på gång in i en framtid med honom. Packningen var i full gång (ja, jag minns hur ledsna E & H var och det minnet gör så ont - att jag gjorde fel val) och jag såg fram emot att komma igång på en ny plats. Jag bar så mkt drömmar! Midsommar förra året. All lycka och all förväntan. Dopet i Malung. Vännerna. Allt det praktiska som tog upp tiden. Sedan magplasket. Borde fattat tidigare. Borde sett tidigare. Den tuffa hösten, den helvetiska vintern. Besvikelsen. Osäkerheten. Ifrågasättandet av mig själv.
Nu en nyorientering. En ny man i mitt liv - en omstart med en gammal vän till familjen.
Alla mina "det går inte för sig". Det är bara drygt fyra månader sedan jag lämnade J. All min oro att detta nya inte kommer hålla. Osäkerheten efter att tidigare blivit intalad att ingen orkar med mig och mitt bekräftelsebehov. Att än en gång släppa taget och ge efter för längtan att vara två. Att våga tillit - det är svårt. Omsorgen jag får av Stellan. Den dagliga närheten och omfamningen. Den naturliga kramen när han kommer hem, när vi stiger upp, när vi går till sängs. Leendet. Messen. Tryggheten! Öppenheten och insikten om att jag är så skadad av det tidigare. Sakta sakta på skakiga ben återvänder livet till mig. Återvänder lyckan och glädjen. Och inom mig skriker min själ att: måtte han orka med mig, måtte jag orkar med, måtte vi växa starkt tillsammans. Jag måste lära mig att våga tro och inte tillåta mig andas in rädslan av att bli lämnad. Visst finns där saker som blir tuffa (arbetsavståndet, min osäkerhet och trötthet) men de sakerna är överkomliga. Måste vara överkomliga!

Liv ska levas!
Att leva är att vilja liv!

LEDIG DAG

Så skönt!

Efter en helgs jobb är det dags att vara ledig. Lite synd bara att inte kunna ha haft goedagarna hela med familjen. Men så är det o jag ska väl inte klaga när jag valt jobbet själv - men i går eftermiddag kändes det att det låg både timmar och mil i ryggen.

Fick iaf en härlig nationaldagseftermiddag med loppis och solning. Sedan avslutades dagen med allvarliga framtids samtal på verandan. Skönt men skrämmande. Jag är inte van vid detta. Att ngn menar fullkomligt allvar att vilja leva med mig och familjen. Att ngn är villig att leva med mina ups- and downs. Min stress, min värk, min trötthet, mitt humör. Allt det som jag ser hos mig och som är negativt. Han ser andra saker... säger han... Blotta tanken på "the hole kit" får mig att flippa ur. Ena sidan tycker att det är underbart vuxet medan min andra sida frenilt letar efter en innehållsdeklaration som kan tala om vad det är för deffekt på varan. Kan det vara detta som är det rätta? Vet man någonsin vad som är det rätta? Eller handlar det om, som jag så ofta säger i mina predikningar, att bara kasta mig ut för klippan och se vem som fångar upp mig. Handlar det bara om att leva i nuet och njuta, så som jag uppmanar alla andra att göra? Det är så mkt lättare att säga HUR det bör vara än att se det själv i mitt eget liv. Men att fångas in av ngn som verkar vuxen och trygg och som säger att han vet vad han vill och att det är för evig tid ;) det känns konstigt.

Jo, jag tror även att J hade önskan om att leva med mig - det måste jag ju tro annars har det varit meningslöst -men nu blev det inte så... Där fanns inte bara tankarna på mig... Usch ja, tiden läker alla sår sägs det - men det stämmer inte. Tiden går fort. Det är över 4månader sedan. Och vissa saker förändras inom mig, men såren, de finns kvar. Djupare och mer ömtåliga än ngt tidigare sår.

Jag vet att en del tycker att man inte ska gå vidare innan man är läkt. Mitt egenvärde och självbild är skadad - det inser jag... jag jobbar på att bättra på den. Men det tar tid. Och medan jag läks måste jag väl ändå tillåta mig att leva?

I söndags hade vi gäster över på mat i Öglunda. Kul med nya vänner! Emy var med emmedan Hedvig var hemma med Oskars familj.

Idag en tidig morgon igen. Stellan iväg till jobbet. Hedvig körd till 26:an. Emy left the building for school och jag sitter med helt fel frukost (dump på gång) och går igenom dagen. Först dusch, sedan smörjning (BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ) innan det är dags att dra till stan och hämta Hedvigs biljett och gå in på banken för att se vad de kan göra åt mig. Ska jag nu slå ner mina bopålar här ett tag så kan det vara bra med en bank på orten - eller? Sedan lite ögonshopping. Det blir lunchdate med väninna på stan innan jag drar vidare med dagen o ska planera in middag åt oss. Emy´s väninna med hem för att utföra operationdagsverke här imorgon. Ja, det är mkt som ska rymmas i en futtig ledig dag. Sedan är det dags att ladda om bössan och starta upp veckan med allt den ska bära med sig av arbete, lek och vila.

Måste stoppa intygen om vigslarna på lådan idag så att lok.skatt får dem... iaf inskrivet i vederbörlig ordning.

Borde väl inte...

...blogga med ett och ett halvt glas vitt vin i kroppen - men - vad gör man inte efter en lång arbetsdag :)

Det snurrar så mkt i huvudet. Speciellt efter en dag med dop/vigsel, två dop och en vigsel till. (Hoppas verkligen att mina vigselpar får en fin framtid tillsammans - de var så vackra och det strålade omkring dem).

Igår begravdes Rebecca. Jag är så tacksam över att en sån underbar tjej fått så underbara föräldrar och syster. Det var många i kyrkan. Två av ungdomarna sjöng. Shit, det var jättefint och jag beundrar att de klarade det! Alla hade ngt rosa på sig och jag ler åt tanken att Becca fick mig att gå med isblå kortärmad prästskjorta, blå kjol och rosa skor. Det var fint. Ljust och fint och min förra kh Per talade över 1 Kor 13ff Störst av allt är kärleken.

Jag insåg hur mkt jag saknar församlingen där i Tölö. Träffade en kyrktant, träffade gamla jobbarkompisar (måste minnas att skicka mitt nummer till K) och jag inser efter samtalet med Per att bättre Kh kan man inte ha. Hans tös tyckte nog att jag skulle komma tbx och på ett sätt tycker jag det med. Så en headhunttjänst och en bostad TACK.

Efter begravningsgtj och eftersits for jag till min gamla kyrkogårdsförman Jonas o hans underbara familj. Jag vigde dem för ett år sedan o det var så skönt att sitta där en stund o prata. Lillgumman hade vuxit mer än tillåtet sen jag såg henne sist. SAKNAR.

Kom hem till huset och Stellan mötte upp. Macka och prat innan sängdax. Vaknade med ett ryck av att inte ha luft. Strömavbrott.

Nu sitter jag i bh och shorts. Stellan grillar och Emy läser tidningen.

Conny och Annika - Andreas och Ida GRATTIS till er och varmt lycka till i äktenskapet.

Jonathan, Ella och Melvin - må Guds goda ande vara med er i alla era dagar.

Nu laddar en trött präst om för morgondagens tjänstgörning.


Puss and peace be up on you!

Har inget norskt tangentbord - men jag tror ni fattar ändå.

Denna text av C. C. Cowboys är så vacker och så sann!
Den talar om det som alla oavsett kön borde få uppleva i en nära relation till en annan människa!

Även om jag inte gillar "te på sängen" så är innebörden i texten det som är det viktiga.
Att älskas för den man är, så som man är... varje dag... livet ut.
Att den andre är helt OK.

Att det handlar om att bygga fasta broar genom ömsesidig respekt och kärlek så att man kan ta den andre med när man kastar loss. Att den andres egenvärde bejakas och att viljan och intentionen är att leva tillsammans.

Jag är övertygad om att det är de små stunderna av vardaglig närhet, skratt och glädje som lägger en fast grund som håller. Det måste vara så! Dansen på köksgolvet och det kärleksfulla smågnabbet, den ömma dagliga beröringen av den andres kind eller hår. Det som får mig att skratta och känna mig levande.

Ja, min erfarenhet av relationer kanske inte är den bästa - men skam den som ger sig. Ramlar man av hästen ska man upp i sadeln igen sägs det. Kanske jag hittat hem till rätt hamn till sist... det lär framtiden utvisa... tills dess:

Du skal sove til du våkner

utvhilt og glad

og snu deg rundt og få et kyss

og te servert på senga uansett hvilken dag

vinter, vår, summer som höst

For du er helt OK

og jeg er helt OK

For du er helt OK

og jeg er helt OK

Du kan fölge dine drömmer eller drömme deg bort

men du må ta meg med om du kaster loss

Langs veiene och elverne

i skogene og i fjellene

Det er broene vi bygger mellom oss

For du er helt OK

og jeg er helt OK

For du er helt OK

og jeg er helt OK

Du skal sove til du våkner

uthvilt og glad

og snu deg rundt og få et kyss

og te servert på senga uansett hvilken dag

vinter, vår, summer som höst

For du er helt OK

og jeg er helt OK

For du er helt OK

og jeg er helt OK

Fortfarande...

... inte den som jag en gång var...

Insåg när Stellan, jag och Emy var i Göteborg igår att jag inte är frisk än. Tycker inte om att se det - men det ligger där. Känner igen det från tiden efter skilsmässan när vi var nyinflyttade i Göteborg och jag "total-gick-in-i-väggen".
Jag klarar inte av folkhopar. De kryper på mig och äter sig in i mig, bildligt. Står på affären och klarar inte av att så mkt folk är omkring mig samtidigt som de mina pratar med mig och föreslår saker och samtidigt som jag själv ska tänka på vad som är lämpligt till en student. Panik!
Kände ångesten komma nära igen och ville helst av allt bara sätta mig på golvet och skrika. Det hände ett par gånger under dagen - men jag hanterade det ganska bra genom att gå ifrån. Det är väl förbättringen, men jag gillar inte att se den sidan hos mig själv. Jag skärper mig och tar ut mig så fullständigt!

Idag är det dagen efter... har klarat av första gtj med dop (men glömde dopljus och dopbevis/fadderbrev hemma så Stellan fick komma ner med dem). Sitter nu och väntar på en familj som ska komma (glömde deras papper hemma så Emy fick stå på trappen med dem). Och ikväll ännu en gtj, så när klockan är 19.30 ikväll är jag hemma för att få middag... Min kropp och mitt inre säger nej.

Psoriasisen är inte som den ska... påsken tog ut sitt och den inre stressen nu efter gör det inte bättre. Ser min fulla alma och längtar bara tillbaka till dagarna på Valle där jag bara levde. Smörjer och smörjer, spricker och blöder. Värken etter värre denna vecka och den gör att jag är mkt känsligare och mkt tröttare. Ibland vet jag inte hur jag ska klara av dagen för att det gör så ont. Vet att det måste bli metodextratesprutor men vill vänta tills i höst. Vill njuta lite till innan jag drar igång dem. Vill så fruktansvärt mkt att jag går på ren envishet.

Ja, jag vet att det kan vara värre.
Jag har ju fina vänner.
Underbara barn och en man som dagligen bekräftar att han älskar mig och att jag är värd att älskas.

Men värken och tröttheten är där - övermäktig... men skam den som ger sig.

Ja, jag har inte hunnit ringa varken N eller M för en date. Sorry tjejer - jag räcker inte till...

Förankrad?

Lägger en underbar helg bakom mig.
Skulle ha skrivit i "dagboken" men det har inte blivit av - så mina förvirrade tankar kommer här.

Insåg inte hur mkt jag saknat att bara slappa på soffan med en väninna. Dricka vin, äta gott och tjöta. Hade inte heller fattat hur mkt jag saknat G & G - ja, hela Skåne är saknat! Skulle lätt kunnat vara kvar där ett par veckor och bara drösslat omkring och mått gott. Hann inte med alla som jag ville träffa - utan det blev C & V, G & G samt familjen T-N. Sköna möten och sköna samtal som ger lite ork i vardagen iaf för mig.

Tiden utöver det var S-tid. En promenad vid Abbekås; en härlig stund i solskenet. Ett stopp vid Beddingestrand där S friade (ja ja... med en Werthers orginal i munnen kan jag bara le). Sedan en stund i Smygehuk där vi tog en kort promenad; såg ett brudpar... och sedan de ord som etsat sig kvar. Han säger att han virat trossen runt mig som en stark förankring.

Ta till mig känslan av att vara förankrad och älskad, åtrådd och uppskattad... Ja, det gör jag på ett sätt. Men rädslan för att än en gång misslyckas i livet och få så där fruktansvärt krampaktigt ont igen gör att jag mer känner mig som ett träskmonster som bara skrattar bort allt för att inte låta min själ bli blottad.

Å andra sidan; vänner... Jag skrattar!

Jag busar och skrattar & lever. Jag är inte mitt gamla jag (och kommer inte att bli det igen) men jag skrattar och försöker se att jag överlever att besticken inte ligger i ordning. Kanske märks det inte så tydligt men för mig är förändringen stor! Inte tillräckligt stor för att räcka till åt barnen och alla andra - men tillräckligt stor för att jag själv ska se att det svarta hålet sakta fylls av strimmor av ljuslila ljusstrålar.

Resten av helgen:
Emy var hos pappa (som köpte två klänningar åt henne och som tar hand om hunden ((efter visst tjat)) fram tills midsommar). Mickis var där - men jag hann inte se henne :(
Hedvig har hållt ställningen hemma och bakat kakor, och dammsugat lite grann vad jag kan se (TACK).

Älska, ät, drick och njut - och måla naglarna när du vill!

Våra liv är allt för korta för att inte njuta av den stund som är just nu!

En enkel självklarhet men hur svårt är det inte att inse det. Att anamma det in i den egna minsta cellen. Tänk så mkt lättare det är att säga det till alla andra än att se det själv.

Inser att jag har världens bästa jobb - om jag ser till alla de underbara församlingsbor som jag får träffa. Visst finns det mkt som jag helst vill slippa... men när jag träffar underbara brudpar, dopföräldrar och sörjande... ja då lyfts jag inuti på ett märkligt sätt. Att dela en stunds liv och få lov att vara i tjänst men samtidigt bara "vara jag" det är underbart. Kanske är det först nu efter 7½år som präst som jag vågar vara jag...

Samtidigt rymmer mitt liv så mkt sorg.

Sorg över att det inte blev som jag tänkt från början här uppe... att det nu finns tre lediga tjänster hemma i Skåne som lockar... att det nu finns en man som vill dela mitt liv.
Varför kom inte allt detta för ett år sedan?
Jag vet ju vad Emy vill - men vad vill jag?
Och jag tror mig veta vad Hedvig vill...
Varför skulle K berätta om dessa tjänster?!?!?!?!?!

Och mitt i alla förvirrade känslor finns ett enda; älska, ät, drick och njut - och måla naglarna när du vill!

För mitt i allt mitt kaos har S kommit in.

Och hur vet jag vad som är rätt? Var gång jag sitter med ett brudpar blir jag varm och fundersam. Vad är det att älska? Är det inte att få lov att känna glädje och trygghet?Att, som i kväll, sakna att vi inte setts på ngr dagar?

Samtidigt den enorma skuldkänslan och kluvenheten över att gå vidare allt för snart...

Jag kan inte vrida klockan bakåt -
inte heller framåt -
Jag kan bara vara där jag är och försöka göra det bästa av allt.

Vardagens återskapande och rädslor...

Fattar inte att det förra veckan kändes som jag jobbade minst 40 timmar för mkt - men när jag kollar i backspegeln så var det 40 timmar men lite var dag. Saknar den där hellediga känslan som skapar möjlighet att bara ligga och dra mig, gå ut och sola och njuta. Sedan påverkar det också att jag vet att det ligger en tuff vecka framför och tankarna på predikan och konfa-tal och allt det praktiska försvinner inte bara för att jag är hemma och "sover". Nej, allt sådant far runt i hjärnan 24/7/365 och jag önskar mig bara en paus.

Inledde veckan som vanligt med terapisamtal och attans vad det är effektivt och kraftkrävande. Det blev fika på rådhuset innan jag gick hem och rent konkret flyttade ut det mesta av J:s tillhörigheter i garaget. Visst gör det ont - men det är det avslut jag behöver. Oavsett hur mkt längtan jag burit på och hur mkt jag älskat så är tilliten till honom (och andra) skadad. Jag kan inte leva med en man som ständigt söker kickar via dator/sms och annat. Jag försökte och jag ville verkligen bli gammal ihop med honom. Herregud, om jag inte menat allvar med det hade jag aldrig satt mig här på nytt jobb i okänd mark. Men nu är det som det är och ur detta ska också ngt gott växa fram; inte bara för mig utan för alla de drabbade... hoppas jag.

Det skönaste förra veckan var att Lena och Lage kom på besök. Så underbart att bara ha dem här och veta att de fanns vid köksbordet när jag kom från jobbet. Skratt efter skratt och djupsamtal efter djupsamtal präglade våra dagar som avslutades med att en stickning påbörjades. Jag SKA lära mig sticka strumpor för de är mkt skönare och nyttigare än vanliga köbestrombor.

S har också varit här en hel del och smälter in i mitt liv på ett naturligt sätt. Han skapar tillfällen till skratt, ger trygghet och ro. Det var mysigt att ha honom med på utflykten i lördags. Den vardagliga närvaron av en annan vuxen betyder så mkt för mig. Inte så att jag är rädd för att vara ensam - den biten är jag van vid... nej... snarare att jag vill leva och njuta den korta tid jag lever på denna jord. Där är mitt fokus. Närheten och att dela livets alla frågor och funderingar är underbart. Varför skulle jag förneka mig det? Visst... det är inte längesedan J... det håller jag med om. Men ska jag ta hänsyn till det? Ska jag inte bara tillåta mig att vara? Är det inte min tur att för en gångs skull leva och njuta? Ett minus dock med S, enligt mig, alla tidiga morgnar och ganska sena kvällar... lång pendling... Vi båda skulle behöva "bara vi" tid för att prata och umgås. Visst är det för tidigt att säga vad framtiden bär med sig för oss - men båda har en längtan att inte vara ensamma. Båda trivs VÄLDIGT BRA i varandras sällskap... och båda vet vad mitt jobb innebär för den andre. Han är inte okänd, ingen tabula rasa för mig/oss/vännerna, och han verkar verkligen (hur ofattbart jag än tycker att det låter) älska mig med mina fel och brister...och att han verkligen vill och menar allvar råder det inget tvivel om.

Viktfronten måste jag ta tag i. Jag mår dåligt just nu. På Gran Canaria slarvades det och jag känner/vet att jag gått upp ngr kilon. Även om det fysiskt innebär att min yrsel nästan är borta så vill jag inte... för jag ser mig bara som ett "fetto". Jamen jag vet att det bara är i min hjärna - men sorry. That´s it. Så fungerar den. Alternativet är lobotomi eller ngt sådant - och det är väl inte att rekommendera ;)

Psoriasisen börjar igen - alldeles för tidigt - trots att jag smort in mig nästan så mkt så syster Mabel kunde varit nöjd. Antar att det var påskstressen och nu inför konfat som satt fart på det hela igen. Det och oron över att se att J mår dåligt. SMS, FB, BLOGG... jag ser det... men jag får inte och kan inte ta ansvar för det och bära hundhuvudet för det. Men det påverkar mig på insidan och det syns på min utsida. Tyvärr... kanske får se om jag kan ta mig råd till en restresa i sommar för att bättra på det hela igen innan höstens allvar kommer igång.

Såg igår på Rebeccas blogg att hon nu fått gå in i himlen. Det gör så ont i mig... hon var bara året äldre än min Hedvig och jag kan bara ana hur ont det måste göra för familj, släkt och vänner. Becca blev 17år. Jag är grymt tacksam över att jag fått lära känna en liten liten liten del av henne under min tid i Tölö. Hon var en totalt underbar människa med en sådan kärlek till andra. Jag kommer att sakna henne och hennes blogginlägg och "peppningar" som hon förmådde ge fast hon var dålig.

Så har även denna måndagsförmiddag dragits igång med terapisamtal och jag känner att kraften både går ur mig och kommer åter. Det är en komplex situation i livet just nu. Det som dränerar på kraft är också det som bygger upp kraft och självförtroende.
Min vardag måste återskapas - jag måste gå vidare med mig och min tjejer. Jag måste ta itu med mina rädslor som jag bär på... och jag måste tillåta mig att vara den jag är utan att bry mig så mkt om andras åsikter om mig och mitt liv. Jag vet ju någonstans långt inom mig att jag gör mitt bästa och att jag faktiskt (då och då) är ganska bra på det.

Tack mamma som haft Emy på prao och konfaförträff i veckan som gått. Idag kommer lillmonstergulliganOllibolle hem... tror både jag och Hedvig, Topsy, Niobe och Disa (och S) har längtat efter henne.

Försöker andas ut min ensamhet - och andas in att jag är Din.

En av bönerna i frälsarkransen... andas in och ut...

Det är där ribban ligger. För just nu går jag in i en period av överkurs igen. Visserligen känner jag mig starkare än på länge - men samtidigt mer sårbar. Jobbhögen växer och det är inte kul att kleta in smörj när det är kallt och uschligt här hemma. Mina plitor gör sig till känna igen på armbågar och "det undre"... men det är smällar jag får ta.

Egenterapin har satt snurr på en hel del tankar och jag tränar mig i att se i nya banor. Fast lite ångestladdat är det att inte ha vikt tvätten; strukit, putsat fönster, lagt in disken, frostat ur frysen, städat ur kylen, städat badrummet etc etc... och att jag VET ATT JAG LAGT KLÄDER FRAMME... ja ja... bagateller för er, men för mig en hop av stress!

Igår satte jag igång operationen att "tömma" ur huset. Att synligt stänga den dörr som jag måste stänga för att gå vidare. Det gör ont! Det gör ont för jag vet att J mår så dåligt av allt som skett. Samtidigt kan jag inte ändra mig och ge fler chanser. Sista chansen var 11januari. Nu finns ingen återvändo. Även om jag ville till en början så finns det inte på världskartan att ändra mig och dra det ett varv till. Men jag är frustrerad över att det är så svårt att få hjälp i vårt samhälle... Men jag kan inte göra mer och det måste jag inse. Jag har gjort vad jag kunnat och mer därtill. Men jag saknar och när jag ser ut i prästgårdsparken så minns jag alla drömmar jag hade när vi flyttade in. Att bära ut kartong efter kartong igår gjorde ont ända in i själen - men samtidigt är det "now or never". Så inser jag att jag inte kan få ut allt - för när vi flyttade samman blandade vi våra saker och ngt kommer nog till honom som är "mitt" och en del av hans hamnar nog kvar hos mig. Ofrånkomligt... Inte heller vet jag hur jag ska göra lämning/hämtning av sakerna. Han har inte möjlighet och jag vet att om jag ser honom fylls jag med så mkt känslor att jag inte kommer klara av det. Återigen inte mitt ansvar att ta tag i detta... det är ngt som terapeuten fått mig att inse.

Så det nya.
Att nyorientera mig och våga vara där jag är. Det är inte lätt. Jag återerövrar mitt liv på ett sätt och JA jag kommer att köpa det där bordet som jag tjatat om bara för att jag kan och vill. Ommöblering påbörjad i det att Emy flyttat upp i E:s rum och vardagsrummet där nere måste bli ngt med för där stod J:s soffa.
JA, jag unnar mig EGENTID och fika på sta´n efter terapin bara för att jag behöver det! Och JA jag klipper mig för att jag vill ha den njutningen den stunden, och för att kunna vara presentabel på jobbet.

Relationer... tja... inte min starkaste sida eller?! Tycker att jag är bra på det men det finns tydligen delade åsikter om det... Ja ja, jag är inte den bästa - men tro mig jag kämpar med att göra så gott jag kan! S står som en trygg klippstod (hoppas jag) och ger utmaning i tanken. Långa samtal med ömsesidighet i fokusering. Mkt närhet som jag behöver... som får mig att skratta. Hoppas att det ska fungera och att resten av vänner och familj kan se att det är ok för mig. Andra saker finns också som är tungrodda - men det är bara att ta ett litet microsteg i taget. Ena foten före den andra... jag kan inte göra ngt annat. Om jag hade kunnat vrida klockan tillbaka kanske jag skulle tagit andra beslut redan 2005. Men nu har jag tagit dessa alla beslut som lett oss hit - och här är vi och nu måste vi/jag göra det bästa av det.

Idag kommer älskade vännen Lena på besök (sorry Emy men det blev hastigt och lustigt bestämt). Ska bli skönt med lite tjejsnack även om schemat är späckat.

Mental istid!

Ibland fryser jag till is.

Ord som jag längtat efter och som jag hade behövt under de senaste dryga 1½året kommer nu. Nu när allt är försent.

Vet inte hur jag ska hantera det. Jag är så sårad av allt som hänt - allt svek, alla lögner. Jag vet att det inte är gjort av elakhet - men jag kan inte få det ogjort. All min ångest och min växande osäkerhet på vem jag är. Alla gånger som jag fått höra att ingen annan kan älska mig/mina barn/mina galna djur... allt negativt kring mina behov av dagliga kramar o omfamningar...

Jag försökte!

Jag försökte verkligen och jag valde att älska. Kommer jag någonsin våga älska igen fullt ut?
Valde att ge upp mitt liv, barnens liv och mitt sociala umgänge i Björketorp för att komma hit till ett nytt sammanhang och en plats som jag inte hittat till om det inte varit för honom. Alla mina val som påverkat mina godingar Hedvig och Emy. All min ångest för att jag försatt dem i denna situationen - att jag inte såg det komma fast andra tycks ha sett det. Att jag inte förstått varningssignaler och inte tagit till mig när J sa att han inte förmådde att älska mig pga det och det.

Och nu... ord om kärlek om att älska och att vilja. Om saknad... Ja vem saknar inte? Man kastar inte bort en bonusdotter hur som helst. Men nu är det som det är och det finns ingen återvändo.

Och vid min sida finns en annan uppvaktande man som vill fullt ut utan tvekan från första stund. Moraliskt?
Vem avgör det?
Rätt?
Vem avgör det?
Kan man någonsin mer veta vad som är rätt och göra det som är riktigt? Är inte det viktigaste att njuta vad gott är HÄR och NU?

Jag är singel o han skild sedan tre år.
Visst - kanske inte helt lyckat... hans ex och jag var väninnor (så är det sagt - den som är fri från synd kan kasta första stenen) och att gå vidare så snabbt efter J...

Men har jag gått vidare?
Ja, på ett sätt...
...men saknaden över J finns kvar.
Hans kropp, hans överarmar med tatueringarna... hans ögon... Ja, han kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta - han var den första efter min skilsmässa.

Att älska- Nej, jag älskar nog ingen just nu mer än mina barn - och kanske jag kan förmå att älska mig själv.

För vem vågar att älska fullt ut när ordet älska förknippas med smärta och svek...?

Men jag håller av!
Och jag älskar det S gör för mig - tryggheten han ger.
Hans kärleksfulla ord som bekräftar mig, som får mig att känna mig vacker och fin.
Hans bekräftelse av att jag duger. Att jag och mina tjejer är helt ok... att mina djur (med sina brister) är helt ok.

Cc Cowboys: Helt ok (värd att lyssnas på!)

Total mental istid och jag vill bara ta en paus från mina tankar som snurrar runt runt runt---

Otillräcklighet!

Så är jag där igen...
...där där det känns som jag är totalt misslyckad och värdelös.

Ja, jag har arbetat bra i helgen. Det vet jag... jag har levererat på arbetet... gjort bra ifrån mig. Men på hemmafronten har det väl inte varit topp.
Stressen över att handla, ordna och fixa + hinna med jobbet går ut över dem jag har omkring mig. Jag kan inte ta diskussioner under tidspress. Då måste allt bara flyta och jag måste kunna peka med hela handen för att det ska fungera att köra/hämta/lämna mm. Och tro mig - jag försöker göra mitt bästa. Men som vanligt misslyckas jag vilket relaterar skrikbråk med tonårsbarn. Återigen höra hur misslyckat allt är. Allt jag åsamkat genom flyttar mm. Så har påsken passerat och den var inte som den brukade. Och jag inser att den aldrig mer kommer bli som den brukat. Där kommer inte vara ngr skåne-resor, för jag jobbar, det kommer inte vara påskäggsletande och påskmys för jag jobbar och barnen skaffar sitt umgänge och jag startar om med nya vänner som inte de vill vara hos. Så det dåliga samvetet är väl det som präglat påsken.
Det och min nojja över att återigen göra fel och att det ska drabba barnen.

Jag vill så mkt!

Jag vill att det ska vara lugnt och bra. Jag vill att det ska finnas lycka. Jag vill kunna få ork över och tid att bara sitta och mysa.

MEN JAG RÄCKER INTE TILL och detta går ut över dem jag har nära. Så infinner sig känslan av att vilja dra en påse över huvudet och sitta i ett mörkt hörn tills jag tiden kommer då jag inte slits mellan alla dem jag vill vara med.

...& vem 17 har sagt att det är en stilla vecka?

Inser med skräck och fasa att jag ska lyckas kläcka ur mig tre passionsandakter, en skärtorsdagspredikan, en långfredagspredikan, en påskdagspredikan, en annandagspredikan och en sammanfattningspräka till äldreboendet... JA JA... jag vet att jag inte ska klaga för jag har själv försatt mig i situationen och valt detta yrket. Men när man står inför det och tittar i alman så blir iaf jag smått tokgalet urtrött på mig själv. Att jag sedan inte sovit tillräckligt får jag också skylla mig själv för - men men... och att jag sedan är som en urvriden lase inombords får jag tacka terapeuten för /men ack så nyttigt det är/. Så här ser gtj:erna ut. Må, Ti, On kl 19.00 passionsandakt i Lerdala kyrka To kl 19.00 Skärtorsdagsmässa i Lerdala kyrka, solist på fiol. Fredag kl 10.00 Långfredagsgtj i Lerdala kyrka Söndag kl 10.00 Högmässa och kyrkkaffe i Lerdala kyrka Måndag kl 18.00 Emmausmässa i Stenskolan; Berg + ägg och sill Tisdag kl 14.00 Nattvardsgtj på Billingsdal Så vad gör jag då åt det hela... tja... sätter mig här och samlar inspiration för andakterna enligt Johannes serien. Måndag Joh 17:1-19 & 18:1-11 Vi tillhör honom. Inte för att vi förtjänar det utan för att Gud Fadern givit oss åt honom. Det är stort! Det eviga livets innersta hemlighet finns i honom. Han, vars namn väcker känslor hos människor över hela vår jord. Genom tidernas gång har han stått fast, han har berört... eller upprört. Han har inte svikit. Inte vikit en tum, även om det finns dagar där han syns väldigt frånvarande. Han känner ansvar för oss, vi är hans och han ger oss det vi behöver. Visst kanske vi önskar mer. Visst kanske vi önskar mer tydlighet. Visst önskar vi kanske att vi skulle kunna se honom med blotta ögat... ...men vi får känna inom oss... Att han bär oss, att han ber för oss. När vi själva inte längre förmår att sluta våra ögon i bön så ber han för oss med ord som bara Fadern kan höra. Tryggt kan vi luta oss tillbaka och vila i förvissningen om att han inte lämnar oss i sticket. Han älskar oss och det var för vår skull som han vandrade vägen upp mot korsets död och påskdagens uppståndelse. Bön från Ionatraditionen: Du är vår Gud i denna värld där det goda och det onda fortsätter att drabba samman. Ingjut i oss och i alla människor beslutsamhet att se vad som är riktigt och sant, tro som håller fast vid det som är riktigt och sant, mod att göra det som är riktigt och sant. Gör oss medvetna om syndens förslagenhet och skydda oss till kropp, själ och ande genom din Heliga Ande. Amen Tisdag Joh 18:12-14 & 18:15-27 Att ledas bort. Som en som har gjort något skamligt och fult leder man honom bort. Förvirrade som yra höns försvinner lärljungarna åt olika håll. Petrus, klippan... han den handfaste och praktiska - den äldste och starkaste är nu liten och ynklig. På avstånd följer han efter för att se vart de för honom. På avstånd vill han se vad de gör med hans vän och mästare... på avstånd... Men så får de syn på honom. Han ställs inför fullbordat faktum när de pekar på honom och ropar ut så att alla kan höra - SE DÄR - EN JESUSANHÄNGARE! ...fegt kryper han ihop... Skamligt fegt - och förnekandets ord kommer över läpparna. NEJ! JAG KÄNNER HONOM INTE! Avståndstagandet! Sveket! Kunde Petrus någonsin fullt ut förlåta sig själv för sitt förnekande? Kom han någonsin över skammen att få bekänna sin kärlek tre gånger för att kompencera det trefaldiga förnekandet? Eller kan det vara så - att i Petrus förnekelse finner även jag tröst... och mod att leva i min egen förnekelse och min egna oförmåga att förlåta mig själv. Så galer tuppen i min själs trädgård - och bakom hjärtats snåriga törnetaggar ser jag två kärleksfulla ögon som säger DU KANSKE FÖRNEKAR OCH TVIVLAR - MEN JAG STÅR FAST OCH BEJAKAR OCH ÄLSKAR DIG SOM DU ÄR, JUST FÖR ATT DU ÄR SOM DU ÄR! Bön ur Ionatraditionen Herre Jesus, när du kom med ett barn och sa till de vuxna att de måste bli som barnet om de skulle komma in i himmelen - vad menade du då? Ska vi bli barnsliga eller frågvisa? Ska vi bli oskyldiga eller tillitsfulla? Ska vi bli blyga eller nynna glada sånger? Ska vi bli ifrågasättande eller klarsynta? Visa oss hur vi ska kunna bli, inte till en föreställning om ett idealbarn, utan det verkliga barn som du välsignat. Lär oss, om vi har gjort för mycket för att växa upp, hur man gör när man växer ner. Amen Onsdag Joh 18:28-40 & Joh 19:1-16 "Vad är sanning"? VAD är sanning? Vad ÄR sanning? Vad är SANNING? Kan man hålla något för sant? Kan något vara så objektivt bedömt att det är en allmängiltig sanning - eller är all "min" sanning färgad av mitt eget tänkande, mina egna tolkningar utifrån min erfarenhet. Kan jag påstå att min sanning med all sannolikhet även bör vara den andres sanning - eller kan jag i ödmjukhet böja mig inför ett ställt faktum att den andres sanning också är en sanning. Vi är alltid subjektiva! Det ligger liksom i vår mänskliga natur! Det är inte lätt det här med sanning. Och när världen en gång mötte en som talade och levde sanning så valde vi att döda honom för han var obekväm. Kanske är det så att sanningen alltid är obekväm och att det därför är lättare att fly undan sanningen genom att helt enkelt ta kål på den. Så utlämnas gång på gång sanningen för att dödas - hängas på ett kors, blöda och dö... Se, där på korset naglas sanningen fast - kan du undvika att se den. Kan du undvika frågan som viskar oavbrutet in i det innnersta av vår kropp och själ. Vad är sanningen? Vad är meningen? Vad är livet? Vad är målet? Bön ur Ionatraditionen Gud, låt oss inte fastna i det förflutna, inte oroa oss för framtiden. Vi kan inte göra ogjort det som varit, vi kan inte förutse allt som kommer. Låt oss istället vara i din frid, älska och bli älskade, läka och bli läkta. Vi ger det förflutna till dig och vilar i din förlåtelse. Vi ger framtiden till dig och vilar i din kärlek. Vi lever i ditt ljus och ber om öppna ögon så att vi kan se. Vi lever i din kärlek och ber att din kärlek ska forsa genom oss, för att ditt rike ska bli allt i alla. Amen

Livets soppa...

...så är min tanke inför andakten jag ska hålla på sopplunchen i Timmersdala om ett par timmar.

Blåsippor och vitsippor i naturen vid Silverfallen.

Ciceron för dagen vid Silverfallen var käre vännen Stellan.

Jag kom med Zandras hjälp till korset på berget mellan Valle Marina och Patalavaca.

Utsikten från altanen, rum 201, Valle Marina.

Från vägen till Arguineguin, vyn tagen mot Anfi.

Livets soppa. Den där närande mättande soppan som man slänger ner lite "Kajsa Varg anda" i, man tager vad man haver. Ett uns salt och ett uns soppa - ett knippe morötter och några lökar, linser och bönor. Ja lite av varje, precis som våra liv är. Lite uppför och lite nerför, lite glädje och lite sorg, lite enkelhet och lite möda. Livets märkliga underbara soppa. Nere på Gran Canaria hamnade vi i ett av samtalet på just temat soppa. Att det fanns en forskning på detta att en soppa ger mer mättnadskänsla än en vanlig fast måltid. Även om det vara samma ingredienser så blev de som åt den i soppform mer mätta än de som tuggade. Är det så även med våra liv? Blir vi mer mätta och nöjda med livet när det är ett soppkaos? Är det lika dan´t med vårt andliga liv? Kan vi nöja oss bara med den fasta födan, veckotidingsskvallret - eller är det så att vi behöver bibelns ord/ bibelns soppa för att bli mätta på insidan? För vem kommer om 2000år citera vad som stod i denna utgåva av året runt? Nej, det är troligare att man kommer att fortsätta att samtala kring bibeln...

Det lär inte bli mer än så här. Lösa tankar... vet inte ens om det går att få ner i ett andaktskrivande eller om jag ska nöja mig med att tala fritt. Ta det som det kommer...

Tills dess lite bilder, ovan, ur livets soppa.

Tillförsikt

Att se fram emot resten av livet med tillförsikt - det är en mening som jag inte hade tagit i min mun för två månader sedan. Men nog är det det jag gör... jag blickar framåt mot en oviss framtid... men blicken är fäst vid horisonten med tillförsikt. På något sätt kommer det att ordna sig och bli bra. På något sätt kommer jag och barnen att läka. Vi kommer aldrig vara de vi var då - med de drömmarna... men vi kommer att bli dem vi är ämnade att vara om vi bara vågar att släppa in framtiden och tron på livet. Vägen in i framtiden kommer inte att vandras ensam. Har, för min del, påbörjat terapisamtal för att få hjälp i att se var det gått snett. Hur jag hamnade i detta så att jag inte omigen går in i en relation där jag kan bli nyttjad på fel sätt. Det är bra att samtala. För var gång vrids tanken ett varv till, jag får hjälp att se var jag har mina svagheter och genom det kan jag stärka mig som människa. Se att jag kan faktiskt inte vara andra till hjälp och glädje så länge jag själv inte fungerar och så länge jag inte själv ser att jag ska älska min nästa SOM MIG SJÄLV (det är en sak att predika om det - en annan att känslomässigt förstå det). Lördagen som gick var jobbig. Packade det sista inne i huset som tillhör J. Självklart har jag säkert missat ngt och att reda ut vilken gardinstång som tillhör vem - det gör jag inte. Fick hjälp av kär vän. Föll samman efteråt i en gråthög - men vännen stod kvar och fixade även den delen. Fick SMS från J i lördags. Åter ett nytt nummer... men svarade inte som jag brukar. Nu blev det ett svar som definitivt var ett avslut från min sida. Info om att jag går vidare och att sakerna är packade. Men visst saknar jag honom. Visst far det en känsla av ömhet genom mig när jag ser hans bild. Jag är inte tömd på känslor för honom - men det är känslor som de man ska ha för den man en gång älskat. Igår en underbar fm med Högmässa i Skara domkyrka. Vad gott det är att bara sitta som församling, ikognito, och bara vara. Hoppas på fler sådana tillfällen. Sedan solning på altanen i Öglunda. Skönt med det avskilda läget där jag kan sitta i ro. Presenterad för de närmsta grannarna... hoppas jag gjorde ett gott intryck ;) Hem på eftermiddagen för däckbyte (jag tog ett däck och S fick göra de resterande 7). Vissa saker är enligt mig en mans uppgift - men det är klart som ensamstående kvinna måste man kunna även den saken...(om det kniper). Sitter nu på uteplatsen och har Topsy vid mina fötter. Solar ben och armar och laddar mentalt för arbetet som ligger framför. Kan just nu inte säga att jag ser fram emot påsken... beroende på allt som hänt och att jag känner mig dränerad på energin. Visst har jag fysiskt återhämtat mig - men psykiskt är jag bara på mina första stapplande steg. Men tillförsikten finns där... vetskapen att jag landar på fötterna och att mina underbara tjejer också kommer att göra det. Att vi någonstans genom detta bär mer oss ytterligare en viktig kunskap som kommer att påverka våra framtida val. Dyrköpt erfarenhet - men det går inte att få ogjort. Har ett leende på läpparna sedan morgonens tidiga samtal... Tack käre vän för det! Kirkegaard talade om att våga ta språnget... kanske jag vågar... fullt ut med vetskapen om att någon fångar upp mig i fallet.