Tillförsikt

Att se fram emot resten av livet med tillförsikt - det är en mening som jag inte hade tagit i min mun för två månader sedan. Men nog är det det jag gör... jag blickar framåt mot en oviss framtid... men blicken är fäst vid horisonten med tillförsikt. På något sätt kommer det att ordna sig och bli bra. På något sätt kommer jag och barnen att läka. Vi kommer aldrig vara de vi var då - med de drömmarna... men vi kommer att bli dem vi är ämnade att vara om vi bara vågar att släppa in framtiden och tron på livet. Vägen in i framtiden kommer inte att vandras ensam. Har, för min del, påbörjat terapisamtal för att få hjälp i att se var det gått snett. Hur jag hamnade i detta så att jag inte omigen går in i en relation där jag kan bli nyttjad på fel sätt. Det är bra att samtala. För var gång vrids tanken ett varv till, jag får hjälp att se var jag har mina svagheter och genom det kan jag stärka mig som människa. Se att jag kan faktiskt inte vara andra till hjälp och glädje så länge jag själv inte fungerar och så länge jag inte själv ser att jag ska älska min nästa SOM MIG SJÄLV (det är en sak att predika om det - en annan att känslomässigt förstå det). Lördagen som gick var jobbig. Packade det sista inne i huset som tillhör J. Självklart har jag säkert missat ngt och att reda ut vilken gardinstång som tillhör vem - det gör jag inte. Fick hjälp av kär vän. Föll samman efteråt i en gråthög - men vännen stod kvar och fixade även den delen. Fick SMS från J i lördags. Åter ett nytt nummer... men svarade inte som jag brukar. Nu blev det ett svar som definitivt var ett avslut från min sida. Info om att jag går vidare och att sakerna är packade. Men visst saknar jag honom. Visst far det en känsla av ömhet genom mig när jag ser hans bild. Jag är inte tömd på känslor för honom - men det är känslor som de man ska ha för den man en gång älskat. Igår en underbar fm med Högmässa i Skara domkyrka. Vad gott det är att bara sitta som församling, ikognito, och bara vara. Hoppas på fler sådana tillfällen. Sedan solning på altanen i Öglunda. Skönt med det avskilda läget där jag kan sitta i ro. Presenterad för de närmsta grannarna... hoppas jag gjorde ett gott intryck ;) Hem på eftermiddagen för däckbyte (jag tog ett däck och S fick göra de resterande 7). Vissa saker är enligt mig en mans uppgift - men det är klart som ensamstående kvinna måste man kunna även den saken...(om det kniper). Sitter nu på uteplatsen och har Topsy vid mina fötter. Solar ben och armar och laddar mentalt för arbetet som ligger framför. Kan just nu inte säga att jag ser fram emot påsken... beroende på allt som hänt och att jag känner mig dränerad på energin. Visst har jag fysiskt återhämtat mig - men psykiskt är jag bara på mina första stapplande steg. Men tillförsikten finns där... vetskapen att jag landar på fötterna och att mina underbara tjejer också kommer att göra det. Att vi någonstans genom detta bär mer oss ytterligare en viktig kunskap som kommer att påverka våra framtida val. Dyrköpt erfarenhet - men det går inte att få ogjort. Har ett leende på läpparna sedan morgonens tidiga samtal... Tack käre vän för det! Kirkegaard talade om att våga ta språnget... kanske jag vågar... fullt ut med vetskapen om att någon fångar upp mig i fallet.