Omringad av kossor...

...ligger prästgården i sin vackraste skrud.

Om man bortser från alla flugor!

Just nu inser jag att det kanske var ett feldrag att söka semestern först i augusti. Men samtidigt vet jag att det är då som jag behöver den som bäst för att fungera resten av året. Men när jag står så här dagen innan årets skolavslutning (blir bara en i Berg) och inför att skicka iväg Emy till konfatiden i England och Hedvigs sommarjobb inser jag att jag hade behövt vara hemma och pula.

Fast, idag är en tanke och puldag. Ska få ur mig talet till imorgon. Ska läsa lite ur det konfamaterial jag tänker använda till hösten. Ska förbereda en minnessamling och börja se över nästa helgs material.

Magen lever sitt eget liv. Försöker ta tag i mig igen och få in en regelbundenhet. Men det är svårt på sommaren. Blir lätt för sen middag och då blir det en del felaktigheter under dagen.
Lägger en mentalt tuff vecka bakom - och helgens meningsskiljaktigheter och oro syns mer än önskvärt på min kropp. Psoriasisen är i full blommning igen. Ljumskarna och hela nedre regionen gör mig galen. Sedan påverkar väl min upplevelse av att hela tiden ligga efter och att inte riktigt finna struktur i vardagen. Så inläsningen av konfamaterial bli nog förlagd iaf 30minuter i badkaret.

I det privata går livet vidare så sakteliga.
För ett år sedan var jag den lyckligaste av lyckliga. Upp över öronen kär i J och på gång in i en framtid med honom. Packningen var i full gång (ja, jag minns hur ledsna E & H var och det minnet gör så ont - att jag gjorde fel val) och jag såg fram emot att komma igång på en ny plats. Jag bar så mkt drömmar! Midsommar förra året. All lycka och all förväntan. Dopet i Malung. Vännerna. Allt det praktiska som tog upp tiden. Sedan magplasket. Borde fattat tidigare. Borde sett tidigare. Den tuffa hösten, den helvetiska vintern. Besvikelsen. Osäkerheten. Ifrågasättandet av mig själv.
Nu en nyorientering. En ny man i mitt liv - en omstart med en gammal vän till familjen.
Alla mina "det går inte för sig". Det är bara drygt fyra månader sedan jag lämnade J. All min oro att detta nya inte kommer hålla. Osäkerheten efter att tidigare blivit intalad att ingen orkar med mig och mitt bekräftelsebehov. Att än en gång släppa taget och ge efter för längtan att vara två. Att våga tillit - det är svårt. Omsorgen jag får av Stellan. Den dagliga närheten och omfamningen. Den naturliga kramen när han kommer hem, när vi stiger upp, när vi går till sängs. Leendet. Messen. Tryggheten! Öppenheten och insikten om att jag är så skadad av det tidigare. Sakta sakta på skakiga ben återvänder livet till mig. Återvänder lyckan och glädjen. Och inom mig skriker min själ att: måtte han orka med mig, måtte jag orkar med, måtte vi växa starkt tillsammans. Jag måste lära mig att våga tro och inte tillåta mig andas in rädslan av att bli lämnad. Visst finns där saker som blir tuffa (arbetsavståndet, min osäkerhet och trötthet) men de sakerna är överkomliga. Måste vara överkomliga!

Liv ska levas!
Att leva är att vilja liv!