En av bönerna i frälsarkransen... andas in och ut...
Det är där ribban ligger. För just nu går jag in i en period av överkurs igen. Visserligen känner jag mig starkare än på länge - men samtidigt mer sårbar. Jobbhögen växer och det är inte kul att kleta in smörj när det är kallt och uschligt här hemma. Mina plitor gör sig till känna igen på armbågar och "det undre"... men det är smällar jag får ta.
Egenterapin har satt snurr på en hel del tankar och jag tränar mig i att se i nya banor. Fast lite ångestladdat är det att inte ha vikt tvätten; strukit, putsat fönster, lagt in disken, frostat ur frysen, städat ur kylen, städat badrummet etc etc... och att jag VET ATT JAG LAGT KLÄDER FRAMME... ja ja... bagateller för er, men för mig en hop av stress!
Igår satte jag igång operationen att "tömma" ur huset. Att synligt stänga den dörr som jag måste stänga för att gå vidare. Det gör ont! Det gör ont för jag vet att J mår så dåligt av allt som skett. Samtidigt kan jag inte ändra mig och ge fler chanser. Sista chansen var 11januari. Nu finns ingen återvändo. Även om jag ville till en början så finns det inte på världskartan att ändra mig och dra det ett varv till. Men jag är frustrerad över att det är så svårt att få hjälp i vårt samhälle... Men jag kan inte göra mer och det måste jag inse. Jag har gjort vad jag kunnat och mer därtill. Men jag saknar och när jag ser ut i prästgårdsparken så minns jag alla drömmar jag hade när vi flyttade in. Att bära ut kartong efter kartong igår gjorde ont ända in i själen - men samtidigt är det "now or never". Så inser jag att jag inte kan få ut allt - för när vi flyttade samman blandade vi våra saker och ngt kommer nog till honom som är "mitt" och en del av hans hamnar nog kvar hos mig. Ofrånkomligt... Inte heller vet jag hur jag ska göra lämning/hämtning av sakerna. Han har inte möjlighet och jag vet att om jag ser honom fylls jag med så mkt känslor att jag inte kommer klara av det. Återigen inte mitt ansvar att ta tag i detta... det är ngt som terapeuten fått mig att inse.
Så det nya.
Att nyorientera mig och våga vara där jag är. Det är inte lätt. Jag återerövrar mitt liv på ett sätt och JA jag kommer att köpa det där bordet som jag tjatat om bara för att jag kan och vill. Ommöblering påbörjad i det att Emy flyttat upp i E:s rum och vardagsrummet där nere måste bli ngt med för där stod J:s soffa.
JA, jag unnar mig EGENTID och fika på sta´n efter terapin bara för att jag behöver det! Och JA jag klipper mig för att jag vill ha den njutningen den stunden, och för att kunna vara presentabel på jobbet.
Relationer... tja... inte min starkaste sida eller?! Tycker att jag är bra på det men det finns tydligen delade åsikter om det... Ja ja, jag är inte den bästa - men tro mig jag kämpar med att göra så gott jag kan! S står som en trygg klippstod (hoppas jag) och ger utmaning i tanken. Långa samtal med ömsesidighet i fokusering. Mkt närhet som jag behöver... som får mig att skratta. Hoppas att det ska fungera och att resten av vänner och familj kan se att det är ok för mig. Andra saker finns också som är tungrodda - men det är bara att ta ett litet microsteg i taget. Ena foten före den andra... jag kan inte göra ngt annat. Om jag hade kunnat vrida klockan tillbaka kanske jag skulle tagit andra beslut redan 2005. Men nu har jag tagit dessa alla beslut som lett oss hit - och här är vi och nu måste vi/jag göra det bästa av det.
Idag kommer älskade vännen Lena på besök (sorry Emy men det blev hastigt och lustigt bestämt). Ska bli skönt med lite tjejsnack även om schemat är späckat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar