Vardagens återskapande och rädslor...

Fattar inte att det förra veckan kändes som jag jobbade minst 40 timmar för mkt - men när jag kollar i backspegeln så var det 40 timmar men lite var dag. Saknar den där hellediga känslan som skapar möjlighet att bara ligga och dra mig, gå ut och sola och njuta. Sedan påverkar det också att jag vet att det ligger en tuff vecka framför och tankarna på predikan och konfa-tal och allt det praktiska försvinner inte bara för att jag är hemma och "sover". Nej, allt sådant far runt i hjärnan 24/7/365 och jag önskar mig bara en paus.

Inledde veckan som vanligt med terapisamtal och attans vad det är effektivt och kraftkrävande. Det blev fika på rådhuset innan jag gick hem och rent konkret flyttade ut det mesta av J:s tillhörigheter i garaget. Visst gör det ont - men det är det avslut jag behöver. Oavsett hur mkt längtan jag burit på och hur mkt jag älskat så är tilliten till honom (och andra) skadad. Jag kan inte leva med en man som ständigt söker kickar via dator/sms och annat. Jag försökte och jag ville verkligen bli gammal ihop med honom. Herregud, om jag inte menat allvar med det hade jag aldrig satt mig här på nytt jobb i okänd mark. Men nu är det som det är och ur detta ska också ngt gott växa fram; inte bara för mig utan för alla de drabbade... hoppas jag.

Det skönaste förra veckan var att Lena och Lage kom på besök. Så underbart att bara ha dem här och veta att de fanns vid köksbordet när jag kom från jobbet. Skratt efter skratt och djupsamtal efter djupsamtal präglade våra dagar som avslutades med att en stickning påbörjades. Jag SKA lära mig sticka strumpor för de är mkt skönare och nyttigare än vanliga köbestrombor.

S har också varit här en hel del och smälter in i mitt liv på ett naturligt sätt. Han skapar tillfällen till skratt, ger trygghet och ro. Det var mysigt att ha honom med på utflykten i lördags. Den vardagliga närvaron av en annan vuxen betyder så mkt för mig. Inte så att jag är rädd för att vara ensam - den biten är jag van vid... nej... snarare att jag vill leva och njuta den korta tid jag lever på denna jord. Där är mitt fokus. Närheten och att dela livets alla frågor och funderingar är underbart. Varför skulle jag förneka mig det? Visst... det är inte längesedan J... det håller jag med om. Men ska jag ta hänsyn till det? Ska jag inte bara tillåta mig att vara? Är det inte min tur att för en gångs skull leva och njuta? Ett minus dock med S, enligt mig, alla tidiga morgnar och ganska sena kvällar... lång pendling... Vi båda skulle behöva "bara vi" tid för att prata och umgås. Visst är det för tidigt att säga vad framtiden bär med sig för oss - men båda har en längtan att inte vara ensamma. Båda trivs VÄLDIGT BRA i varandras sällskap... och båda vet vad mitt jobb innebär för den andre. Han är inte okänd, ingen tabula rasa för mig/oss/vännerna, och han verkar verkligen (hur ofattbart jag än tycker att det låter) älska mig med mina fel och brister...och att han verkligen vill och menar allvar råder det inget tvivel om.

Viktfronten måste jag ta tag i. Jag mår dåligt just nu. På Gran Canaria slarvades det och jag känner/vet att jag gått upp ngr kilon. Även om det fysiskt innebär att min yrsel nästan är borta så vill jag inte... för jag ser mig bara som ett "fetto". Jamen jag vet att det bara är i min hjärna - men sorry. That´s it. Så fungerar den. Alternativet är lobotomi eller ngt sådant - och det är väl inte att rekommendera ;)

Psoriasisen börjar igen - alldeles för tidigt - trots att jag smort in mig nästan så mkt så syster Mabel kunde varit nöjd. Antar att det var påskstressen och nu inför konfat som satt fart på det hela igen. Det och oron över att se att J mår dåligt. SMS, FB, BLOGG... jag ser det... men jag får inte och kan inte ta ansvar för det och bära hundhuvudet för det. Men det påverkar mig på insidan och det syns på min utsida. Tyvärr... kanske får se om jag kan ta mig råd till en restresa i sommar för att bättra på det hela igen innan höstens allvar kommer igång.

Såg igår på Rebeccas blogg att hon nu fått gå in i himlen. Det gör så ont i mig... hon var bara året äldre än min Hedvig och jag kan bara ana hur ont det måste göra för familj, släkt och vänner. Becca blev 17år. Jag är grymt tacksam över att jag fått lära känna en liten liten liten del av henne under min tid i Tölö. Hon var en totalt underbar människa med en sådan kärlek till andra. Jag kommer att sakna henne och hennes blogginlägg och "peppningar" som hon förmådde ge fast hon var dålig.

Så har även denna måndagsförmiddag dragits igång med terapisamtal och jag känner att kraften både går ur mig och kommer åter. Det är en komplex situation i livet just nu. Det som dränerar på kraft är också det som bygger upp kraft och självförtroende.
Min vardag måste återskapas - jag måste gå vidare med mig och min tjejer. Jag måste ta itu med mina rädslor som jag bär på... och jag måste tillåta mig att vara den jag är utan att bry mig så mkt om andras åsikter om mig och mitt liv. Jag vet ju någonstans långt inom mig att jag gör mitt bästa och att jag faktiskt (då och då) är ganska bra på det.

Tack mamma som haft Emy på prao och konfaförträff i veckan som gått. Idag kommer lillmonstergulliganOllibolle hem... tror både jag och Hedvig, Topsy, Niobe och Disa (och S) har längtat efter henne.