Förankrad?

Lägger en underbar helg bakom mig.
Skulle ha skrivit i "dagboken" men det har inte blivit av - så mina förvirrade tankar kommer här.

Insåg inte hur mkt jag saknat att bara slappa på soffan med en väninna. Dricka vin, äta gott och tjöta. Hade inte heller fattat hur mkt jag saknat G & G - ja, hela Skåne är saknat! Skulle lätt kunnat vara kvar där ett par veckor och bara drösslat omkring och mått gott. Hann inte med alla som jag ville träffa - utan det blev C & V, G & G samt familjen T-N. Sköna möten och sköna samtal som ger lite ork i vardagen iaf för mig.

Tiden utöver det var S-tid. En promenad vid Abbekås; en härlig stund i solskenet. Ett stopp vid Beddingestrand där S friade (ja ja... med en Werthers orginal i munnen kan jag bara le). Sedan en stund i Smygehuk där vi tog en kort promenad; såg ett brudpar... och sedan de ord som etsat sig kvar. Han säger att han virat trossen runt mig som en stark förankring.

Ta till mig känslan av att vara förankrad och älskad, åtrådd och uppskattad... Ja, det gör jag på ett sätt. Men rädslan för att än en gång misslyckas i livet och få så där fruktansvärt krampaktigt ont igen gör att jag mer känner mig som ett träskmonster som bara skrattar bort allt för att inte låta min själ bli blottad.

Å andra sidan; vänner... Jag skrattar!

Jag busar och skrattar & lever. Jag är inte mitt gamla jag (och kommer inte att bli det igen) men jag skrattar och försöker se att jag överlever att besticken inte ligger i ordning. Kanske märks det inte så tydligt men för mig är förändringen stor! Inte tillräckligt stor för att räcka till åt barnen och alla andra - men tillräckligt stor för att jag själv ska se att det svarta hålet sakta fylls av strimmor av ljuslila ljusstrålar.

Resten av helgen:
Emy var hos pappa (som köpte två klänningar åt henne och som tar hand om hunden ((efter visst tjat)) fram tills midsommar). Mickis var där - men jag hann inte se henne :(
Hedvig har hållt ställningen hemma och bakat kakor, och dammsugat lite grann vad jag kan se (TACK).