Mental istid!

Ibland fryser jag till is.

Ord som jag längtat efter och som jag hade behövt under de senaste dryga 1½året kommer nu. Nu när allt är försent.

Vet inte hur jag ska hantera det. Jag är så sårad av allt som hänt - allt svek, alla lögner. Jag vet att det inte är gjort av elakhet - men jag kan inte få det ogjort. All min ångest och min växande osäkerhet på vem jag är. Alla gånger som jag fått höra att ingen annan kan älska mig/mina barn/mina galna djur... allt negativt kring mina behov av dagliga kramar o omfamningar...

Jag försökte!

Jag försökte verkligen och jag valde att älska. Kommer jag någonsin våga älska igen fullt ut?
Valde att ge upp mitt liv, barnens liv och mitt sociala umgänge i Björketorp för att komma hit till ett nytt sammanhang och en plats som jag inte hittat till om det inte varit för honom. Alla mina val som påverkat mina godingar Hedvig och Emy. All min ångest för att jag försatt dem i denna situationen - att jag inte såg det komma fast andra tycks ha sett det. Att jag inte förstått varningssignaler och inte tagit till mig när J sa att han inte förmådde att älska mig pga det och det.

Och nu... ord om kärlek om att älska och att vilja. Om saknad... Ja vem saknar inte? Man kastar inte bort en bonusdotter hur som helst. Men nu är det som det är och det finns ingen återvändo.

Och vid min sida finns en annan uppvaktande man som vill fullt ut utan tvekan från första stund. Moraliskt?
Vem avgör det?
Rätt?
Vem avgör det?
Kan man någonsin mer veta vad som är rätt och göra det som är riktigt? Är inte det viktigaste att njuta vad gott är HÄR och NU?

Jag är singel o han skild sedan tre år.
Visst - kanske inte helt lyckat... hans ex och jag var väninnor (så är det sagt - den som är fri från synd kan kasta första stenen) och att gå vidare så snabbt efter J...

Men har jag gått vidare?
Ja, på ett sätt...
...men saknaden över J finns kvar.
Hans kropp, hans överarmar med tatueringarna... hans ögon... Ja, han kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta - han var den första efter min skilsmässa.

Att älska- Nej, jag älskar nog ingen just nu mer än mina barn - och kanske jag kan förmå att älska mig själv.

För vem vågar att älska fullt ut när ordet älska förknippas med smärta och svek...?

Men jag håller av!
Och jag älskar det S gör för mig - tryggheten han ger.
Hans kärleksfulla ord som bekräftar mig, som får mig att känna mig vacker och fin.
Hans bekräftelse av att jag duger. Att jag och mina tjejer är helt ok... att mina djur (med sina brister) är helt ok.

Cc Cowboys: Helt ok (värd att lyssnas på!)

Total mental istid och jag vill bara ta en paus från mina tankar som snurrar runt runt runt---