Fortfarande...

... inte den som jag en gång var...

Insåg när Stellan, jag och Emy var i Göteborg igår att jag inte är frisk än. Tycker inte om att se det - men det ligger där. Känner igen det från tiden efter skilsmässan när vi var nyinflyttade i Göteborg och jag "total-gick-in-i-väggen".
Jag klarar inte av folkhopar. De kryper på mig och äter sig in i mig, bildligt. Står på affären och klarar inte av att så mkt folk är omkring mig samtidigt som de mina pratar med mig och föreslår saker och samtidigt som jag själv ska tänka på vad som är lämpligt till en student. Panik!
Kände ångesten komma nära igen och ville helst av allt bara sätta mig på golvet och skrika. Det hände ett par gånger under dagen - men jag hanterade det ganska bra genom att gå ifrån. Det är väl förbättringen, men jag gillar inte att se den sidan hos mig själv. Jag skärper mig och tar ut mig så fullständigt!

Idag är det dagen efter... har klarat av första gtj med dop (men glömde dopljus och dopbevis/fadderbrev hemma så Stellan fick komma ner med dem). Sitter nu och väntar på en familj som ska komma (glömde deras papper hemma så Emy fick stå på trappen med dem). Och ikväll ännu en gtj, så när klockan är 19.30 ikväll är jag hemma för att få middag... Min kropp och mitt inre säger nej.

Psoriasisen är inte som den ska... påsken tog ut sitt och den inre stressen nu efter gör det inte bättre. Ser min fulla alma och längtar bara tillbaka till dagarna på Valle där jag bara levde. Smörjer och smörjer, spricker och blöder. Värken etter värre denna vecka och den gör att jag är mkt känsligare och mkt tröttare. Ibland vet jag inte hur jag ska klara av dagen för att det gör så ont. Vet att det måste bli metodextratesprutor men vill vänta tills i höst. Vill njuta lite till innan jag drar igång dem. Vill så fruktansvärt mkt att jag går på ren envishet.

Ja, jag vet att det kan vara värre.
Jag har ju fina vänner.
Underbara barn och en man som dagligen bekräftar att han älskar mig och att jag är värd att älskas.

Men värken och tröttheten är där - övermäktig... men skam den som ger sig.

Ja, jag har inte hunnit ringa varken N eller M för en date. Sorry tjejer - jag räcker inte till...