Så är det dags igen...

... nu kommer den över mig med fart- insikten om att hösten är här och med den skolstarten. Redan när City Gross började köra sin "skolstartsreklam" i slutet av juli började min ångest krypa närmre. Och nu går det inte att undvika. Nästa vecka är helvetet igång igen! Fyra år till sedan har jag rott barnen i land - om fyra år har jag inga barn i grund- eller gymnasieskolan om allt går som det ska.

Jag vet att jag borde vara glad över vårt svenska skolsystem och att mina döttrar erbjuds utbildning, men... lika bra att få det sagt en gång för alla:

Från den dagen Hedvig gick från dagis in i skolvärlden på Österskolan har jag hatat varje sekund av det hela. Hatar att "staten" bestämmer över mitt och mina barns liv. Alla är inte skapta att stiga upp och vara i skolan kl 8.00 eller 8.40. En del hade jobbat bättre 10-18 eller nåt sån´t. Jag hatar att barnen får med arbete hem att göra - för jag är definitivt inte en pedagog och jag förmår inte att lära dem på ett bra sätt (iaf inte matte). Jag hatar föräldrarmöten, klasskassor och utvecklingssamtal. Och inbilla mig inte att gymnasietiden är frivillig för det är den i praktiken inte!

Visst kanske det hade sett annorlunda ut om vi inte flyttat runt så mkt. Men jag vet inte... tyvärr tror jag inte det. Vi har provat på kommunala skolor och friskolans värld. Och hade jag fått plocka godbitar och lärare ur alla de ställen vi har erfarenheten av så skulle jag nog få ihop en bra skola till sist. Men som det är nu så är det en lång termins plåga som ligger framför och jag VILL INTE!

Missförstå mig rätt...

Jag älskar själv att plugga och vill att mina barn ska känna det samma. Men jag hatar läxstress och tentor, utedagar med lunchlådor, tvätthögar och körningar (ja jag är väl medveten om att jag valde att jobba i Berg och att prästgården ligger bortom all ära och redlighet vad gäller allmänna kommunikationsmedel).

OM barnen hade fått flexiblare arbetstider. Mer tid till egenstudier under lärarhandledning. Läxläsning inbakat i skoltiden - ja då skulle det kanske gå ihop sig för mig. Då kanske stressen hade varit lägre och rädslan inför vardagen mindre. Tänk om de hade fått möjlighet att ha en buss utanför (eller i närheten) av bostaden - tänk om den hade gått en ggr i timmen iaf, tänk om de hade fått börja senare på dagen och sluta senare... tänk om tänk om...