Så är jag där igen...
...där där det känns som jag är totalt misslyckad och värdelös.
Ja, jag har arbetat bra i helgen. Det vet jag... jag har levererat på arbetet... gjort bra ifrån mig. Men på hemmafronten har det väl inte varit topp.
Stressen över att handla, ordna och fixa + hinna med jobbet går ut över dem jag har omkring mig. Jag kan inte ta diskussioner under tidspress. Då måste allt bara flyta och jag måste kunna peka med hela handen för att det ska fungera att köra/hämta/lämna mm. Och tro mig - jag försöker göra mitt bästa. Men som vanligt misslyckas jag vilket relaterar skrikbråk med tonårsbarn. Återigen höra hur misslyckat allt är. Allt jag åsamkat genom flyttar mm. Så har påsken passerat och den var inte som den brukade. Och jag inser att den aldrig mer kommer bli som den brukat. Där kommer inte vara ngr skåne-resor, för jag jobbar, det kommer inte vara påskäggsletande och påskmys för jag jobbar och barnen skaffar sitt umgänge och jag startar om med nya vänner som inte de vill vara hos. Så det dåliga samvetet är väl det som präglat påsken.
Det och min nojja över att återigen göra fel och att det ska drabba barnen.
Jag vill så mkt!
Jag vill att det ska vara lugnt och bra. Jag vill att det ska finnas lycka. Jag vill kunna få ork över och tid att bara sitta och mysa.
MEN JAG RÄCKER INTE TILL och detta går ut över dem jag har nära. Så infinner sig känslan av att vilja dra en påse över huvudet och sitta i ett mörkt hörn tills jag tiden kommer då jag inte slits mellan alla dem jag vill vara med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar