Semester - "Ester - bannade fläskfia"

Helt sanslöst!
Cyberspace åt upp hela mitt inlägg som jag just skrivit. Suck!

Så nu blir det inte så genomtänkt eller grammatiskt rätt... nu blir det bara fingerdiarré med tankar som far omkring i mitt huvud...

Semestern är här!
Redan andra dagen av "min"-tid. Tidig morgon igår resulterade i städade köksbänkar och skafferi. Idag en ny tidig morgon, Stellan arbetar så det fick bli en stund med honom. Vem vet... kanske dagen idag resulterar i ett städat skrivbord. Har hunnit gå en runda med Topsy fram och tillbaka till kyrkan. Det bästa med sommarmorgnar är att kunna gå ut iförd bara nattlinne och kofta. SKÖNT! Solen skiner och det blir en timme ute om en lite stund. Platt fall på mage och rygg - psoriasisen behöver det!

Tänk!
Över fem år sedan jag flyttade ifrån min ex-man. Konstigt! Jag minns ju det som igår -samtidigt känns det som en hel evighet sedan. Över fem år som "ensamma mamman".
Och nu i år... det har gått över sex månader sedan J försvann ur våra liv (det skulle varit två år sedan vi träffades för första gången nu till helgen). Ja ja... men det hade väl varit på väg under en längre period. Men hur det än var så var han den första relationen efter skilsmässan.
Och nu... snart sex månader med en ny/gammal man. Vi har ju känt varandra länge så han är ju inte "ny" även om vår relation är ny.

Sex månader och jag räds fortfarande alla ord om kärlek och att älska. För hur hittar jag detta igen att fullt ut tillåta mig att bli älskad och att älska? Jag är så rädd att det ska göra ont igen. Rädd att vi inte ska klara av det. Att något ska komma emellan... samtidigt njuter jag av att vara älskad. Vara omhållen... vila tryggt och sova gott med en varm trygg arm omkring mig. Det är inte ofta vi går till sängs vid olika tid - det är så tryggt att få somna nära intill. Jag är rädd att mina nojjor och mina sidor ska skrämma iväg - men det som andra kanske definierar som hårdhet är mitt försvar så att det inte ska göra så där tokont igen. För jag vill verkligen inte vara med om det. Jag vill få ha en vuxenrelation där jag tillåts vila och får lov att känna mig trygg i ett jämlikt/jämställt förhållande. Ergo - det som Stellan ger mig.

Semestern är, som jag sa, här! Men också insikten om att ta tag i livet igen. För bland allt det positiva som Stellan ger mig så sker också ngt negativt (fast det egentligen är positivt). Han får mig att slappna av - vilket syns på vågen. Och vågens dom gör mig ledsen och deppad. Att göra en GBP är bara ett hjälpmedel. Den som tror ngt annat tror fel. Om man äter sötsaker och/eller onödigt mkt och inte rör sig, så går man upp i vikt. Så nu är det ego-tid för mig för att komma på banan igen - och eftersom jag har svårt med motionen så blir det maten som får lov att regleras och stramas åt igen. Visserligen små promenader och sjö-dopp blir det ju, men det är inte tillräckligt. (Badade med Stellan vid Flämslätt igårkväll - mysigt).

Idag åker bonus-Mickis och bonus-Ida hem. De har varit här i nästan en vecka, löste av bonus-Madde som var här dessförinnan. Jag är rik som har dessa underbara bonusungar emellanåt. Jag älskar er som om ni vore mina egna - fast jag är tjatig ;) och tantvarningen är där.
Och om några dagar ska Hedvig till familjen T-N och sedan R. Emy ska till pappa, och jag ska gästspela vid Kattunga kyrkoruin.

Annars blir det nog semester på hemmaplan. Vila vila och vila!
+ att ekonomin lämnar mkt att önska. Nu skrapas det triss i TV-rutan och jag erkänner att nog önskar och drömmer jag om "plöstligt händer det". Jag vet exakt var jag skulle stoppa in alla lucidorer (som mormors Lennart kallade dem). Allt ifrån 25kronan till mångmiljonen vet jag var jag skulle göra av. Jag drömmer mig bort - och ärligt talat så är det väl drömmen som är det viktigaste. (200 000kr vann damen från Kågeröd i rutan)

Nej kära vänner där ute... nu blir det inte mer idag... nu ska kaffe ner i strupen sedan ska kroppen ut och exponeras för solen. Psoriasisen behöver det även om jag själv inte gillar att svetteligga ute.