Bokslut eller årsredovisning?

Tänk att 2008 redan har gått...
Ja, jag är faktiskt lika förundrad varje nyårsafton... men i år tar det priset. Jag har inte hunnit med! Varken kroppsligt eller själsligt. Året har bjudit på så mycket, tårar och glädje.

Arbetet:
När jag ser i backspegeln så ser jag mig själv som har letat annat jobb sedan i våras. Så länge har jag "varit på gång" mentalt. Och nu är jag här, en vecka innan jag ska gå in i mitt nya arbetslag. Kommer jag att klara att jobba dubbelt? Kommer det att fungera på det nya? Kommer jag att passa in i deras arbetslag? Så många frågor och så mycket förväntan som ryms inom mig just nu. Och samtidigt så mycket vemod över att "mitt drömjobb" inte blev det drömjobb som jag trott. Berodde det på mig? Berodde det på organisationen? Berodde det på platsen? Berodde det på tidstillfället? Så många obesvarade frågetecken som inte kommer att rätas ut, som jag måste lägga i mitt livsskrin coh se att de faktiskt påverkat och förändrat mig mer än jag anat. Nu längtar jag bara till att få "vara vanlig präst" igen...

Socialt:
Byalaget... jag säger bara byalaget. Kul gäng med massa uttryck som jag inte fattar något av. MKB förkortning för Malmös kommunala bostäder om ni frågar mig... här MiljöKonsekvensBeskrivning... kossor som kalvar (ok jag testar nog att "be" ut dem för det där de pratar om med rep och doningar, huga)... och när jag skrev protokoll o de talade om att plocka pinnar som en aktivitet på marknaden...JISSES! Jag skrev att vi går i skogen och plockar pinnar...gapskratt... hur skulle jag veta att det handlade om att lyfta stockar med skogsmaskin! Saknar en levnadskamrat...vill visserligen inte bo ihop med någon, men att ha någon att dela tankar och känslor med.

Vikten:
Från att ha mött en person, på årets första långpromenad, som talade om att jag var fetare än allra fetast och inte hade kläder som dög... till att nu vara drygt 21kg mindre.
Från att någon nämnt en präst som knappt fick på sig kläderna, kan varit jag...eller någon annan, till att idag satsa på livet. Igår var det 6veckor sedan GBP. Häftigt och ofattbart. Fast igår var sämsta ätdagen hitintills. Fick inte i mig, och det jag fick i mig blev jag yr av. Idag testat dinkelmüsli och hitintills är jag ok.

Fysiken:
Kunde varit mycket bättre. Från att ha varit helt stillasittande kan jag nu gå promenader, även om jag inte gjort det på över en vecka för hälsporren. Det är det värsta med mig och min kropp. När jag börjar röra mig så får jag ont! Irriterande! Speciellt irriterande när det är hälen som jag måste sätta ner. De enda skor just nu som avlastar är ett par sviktande bonnatofflor o dem kan jag inte gå ut och gå med.

Löften:
Att satsa på mig själv och mina barn.
Att försöka göra sådant som ger mig glädje.
Att försöka bättra på min kondition.
Att kämpa vidare med vikten och förhoppningsvis under nästa år gå ner 25kg till.

Gott slut och farväl till år 2008

&

Gott Nytt År

2009

Obefintlig matlust.

Visserligen är det kul att vågen står på -21,6kg... men samtidigt är det eneverande att inte kunna äta. Inget smakar och även om första tuggan är mums, så växer resten i munnen till jag tvingas spotta ut för att inte klökas. Tror att allt sitter i huvudet och att jag ännu inte fått kläm på det där med att skapa matro. Törstar enormt och kan inte dricka mig otörstig. Längtar till kolsyra men vågar inte att testa (vill inte ha ont). Ser fram emot kvällsfikat som är det som fungerar bäst: Finncrisp och a-fil. Funderar på att testa att köpa hem lite müsli imorgon och se om det fungerar. Kanske det kan bli ett bra lunchalternativ. Vattenmelon är dyrt men ger mig tillfredställelse.

Har nu väntat sedan efter 12 på att läkaren skulle ringa för uppföljningssamtal. På lappen från sköterskan står det:

29/12 EM. Dr. XXXX ringer för 6v-uppföljning.

Enligt mig är eftermiddagen slut nu, det är kväll. Jag skulle ha åkt och handlat katt-, hund- och kaninmat men inte vågat ge mig ut p.g.a. det väntade samtalet. Sådant irriterar mig! (Ja, alla telefoner har varit fria fram till 18.10 då Hedvig talat en stund.) Nu går jag ifrån för nu orkar jag inte vakta telefonerna längre, och nu måste jag på toa!

Ahh, en vanlig lördag!

Wow vad skönt att äntligen kunna få säga att det är en vanlig lördag. Idag blir nog en total slappedag... pussla, läsa, se på tv... bara myspys med andra ord.

Juldagen och Annandagen blev långt bättre än förväntat. Hade gtj igår och det var trevligt med bra med folk. När jag träffar gänget så kan det sticka till i mig att jag är en svikare som lämnar dem... men samtidigt så måste jag sätta mig själv och min familjs bästa i första rummet. Och jag tror att jag kommer att må bättre på det andra jobbet där det finns ett riktigt arbetslag och begränsade arbetsuppgifter och en verksamhetsbudget som förhoppningsvis ska räcka. Dessutom, det bästa för mig: Att återigen få arbeta med mina ungdomar och barn.
Igår var det 6barn på gtj (två var mina egna förstås...). Insåg att jag legat av mig hastighet i avläsning vad det gäller barnens tecken. Pinsamt att inte kunna avläsa Playstation 3 direkt... kan visserligen också bero på att jag är dålig på marknades tv-spelsutbud. Tänk om det funnits en barn och ungdomsinriktad prästtjänst på tecken, det hade passat mig... kanske i framtiden...kanske i framtiden...

Hur som... detta är första julen i mitt liv som jag inte gått upp i vikt :)
Idag stod vågen på -21,3kg jubel och glädje i Kapernaum.

Har inatt grubblat på hur man gör för att lära en katt att gå ute och att komma tillbaka in igen. Tips mottages... annars kommer jag att fega att låta lillgumman vara utomhus.

God och lugn mellandagsperiod. Nu laddar vi om inför nyårshysterin. Tack gode Gud att vi bor på landet med minimalt med raketer och smällare.

Besvikelse och tårar på julafton

Så är det bara att konstatera att även hur mycket jag än försökt hålla gnistan uppe så HATAR JAG JULEN. Jag hatar inte Jesusbarnet i krubban och den sanna julens innebörd... nej... jag hatar allt det andra som vi människor hysterisk skapar kring jul. Förväntningar som byggs upp och som grusas och raseras.

Det gick väl ganska bra med allt fram tills julklapparna skulle delas ut. Barnen hade tillsammans önskat EN enda sak från sin far. Ja... det ska erkännas att det var en dyr sak, men de hade enats om EN önskan. Ett nitendo Wii. Till saken hör att de få gånger han har barnen så får de jämt höra hur dyra i drift de är (även om det gäller en begagnad loppiskjol). Till saken hör också att i år har de inte träffats så mkt. Så ligger kuvertet där, och jag vet att jag borde uppmuntra med att säga att tanken räknas, utanpå barnens för och efternamn inuti ett julkort i från loppisen där han jobbar (ett julkort på finska) och 500kr var. Hedvig bröt ihop. Hon grät och grät... rev sönder kortet från honom och från farfar och farmor. Besvikelse!
Och även hos mig stang det till... så lätt... så lätt att bara slippa undan igen.

Senare på kvällen ett SMS från någons lånade telefon från honom... vad finns att säga...

Så tar jag tag i livet och fortsätter kvällen. Vi ser på TV. Emy skrattar och är glad för första gången på mycket länge. Hon har fått ett fisande litet monsterspel... i TV reklamen vill hon prova för andra gången och Hedvig hugger direkt. Jag tittar argt på Hedvig som blir ledsen och går "för min blick sa att hon inte fick vara kvar"... min blick sändes iväg med tanken att det där var väl onödigt. Hon hade redan huggt efter Emy då jag bad Emy att inte dricka mer julmust.

Och där någonstans tar jag slut... all humöruppehållande kraft insats som jag samlat för att klara mig igenom julen försvann... där kom tårarna och den stora tomhetskänslan över att vara ensam och misslyckad.

Matmässigt också en dålig dag. Laxen smakade inte mig, inte heller sillen eller min älskade rullsylta. Ingenting gott och det som ser gott ut kan jag inte äta. Jag vet, operationen var min idé... och jag ångrar den inte... men ibland hade det varit lättare att genomlida dagen om jag kunnat droga mig (som förut) med min mat.

Midnattsmässan var lång...1½...
...och idag väckt av katten...

Så var julafton över för denna gången. Idag juldagen...
Dagen är kommen kärlek triumferar!

Men kärleken känns långt borta.

God Jul!

Vaknade vid halv sextiden med en förskräcklig yrsel. Kunde kappt resa mig upp... men nu är jag på nedervåningen, duschad och klar.

Tänker på alla mina vänner...
...känns lite konstigt att inte vänta hit någon idag.
Speciellt tänker jag på A-G som nu sitter i bagarstugan och äter julgröt och skinksmörgås. Undras när vi ska få till en date. Nu måste jag snart ta mig i kragen och åka upp så att jag får se den mysiga lägenheten.

Tänker på mamma och T som är hemma och G&G som också är hemma i jul. Mina syskon... och... ja alla.

Kram!

Idag -21kg (räknade fel i går och fick korrigera...inte lätt med substraktioner;) ).

Da'n före doppare dagen & 5 veckor post operation

Så här dagen före dopparedagen så har jag gått varm!

Men nu är predikan skriven, köttbullarna står på svalning, rullsyltan ska pressas, skinkan är griljerad, svartpeppar inhandlat, granen klädd, kratonger och plastförpackningar återvunna och all tvätt (om de inte lagt in ny) tvättad... och snart... snart ska jag kura skymning. Julen kommer bli bara i vårt eget sällskap. Jag och tjejerna o alla våra djur. Ska bli skönt, slappa, äta, mysa och gå på gudstjänst. Idag är det också den 5 veckan sedan operation. Fattar inte att tiden gått så fort. Det är också min 9dag med vanlig mat och det har gått bra och utan dumpning. I morse stod vågen på -20,8kg... men nu kommer det nog både bli upp och ner under helgen.

Så nu önskar jag er alla, från oss alla, EN RIKTIGT GOD JUL!

Predikan

Det är fantastiskt.
Varje år blir jag lika förundrad…
Adventsstress, julstädning, mat och klappar.
Allt hinns med, och sedan dagen.
Dagen är kommen – kärlek triumferar.

Dagen innan julafton ser jag på vår lilla krubba

och tänker mig tillbaka till den där första natten i hans liv.

Utan mat och klappar, utan städning och utan säng.
Han och hans unga mamma, Josef, åsnan, lamm och kossor kanske kameler…

...herdarna och stjärnorna och änglarna…

Guds egen natur.
Där på ängen, i natten, föds han.
Gud blir människa som du och jag.

Gud som borde ha kommit som en kung.
Han som väl borde vara född i ett vackert palats

med vackert guld och fina sängar med sidenlakan, betjänter, läkare…
För visst hade det varit lättare att tro på en som med

maktens röst befaller att vi ska knäfalla och tro!
Eller…
Hade vi velat tro på en Gud som tvingar oss till tro och lydnad?
Hade vi velat ha en Gud som inte vet hur det är att leva som människa?

Nej… jag hade inte velat det…

för mig är det trovärdigt att ha en Gud som just som Gud.
Istället för fest och fyrverkeri, guld och rikedom så valde Gud att komma i det tysta.
Han kommer som den hemlöse, som flyktingen.
Han valde det enkla smutsiga, ett lånat stall bland spindlar och hö…

djurens matho; krubban, blev hans första säng…

inget rinnande vatten, ingen barnmorska att hjälpa till.
Han kommer hjälplös… som ett litet spädbarn, beroende av mamma och pappas omsorg.
Ett barn som sträcker sina små armar emot den vuxne

och tittar bedjande, hjälp mig, se mig, älska mig.

Så blir Gud någon jag kan relatera till.
Inte en främmande maktgalen despot utan en människa som jag själv.
Han vet vad det innebär att vara människa,

han har känt hunger, kyla, värme, sorg, glädje…

...ja... allt som vi människor känner har han känt.

Maria och Josef.

Den unga förstagångsmamman och den oroliga styvpappan

tar emot barnet och välkomnar det till livet.
De finns där som trygga föräldrar genom barndom och tonår upp till vuxen man

… till korsdöden och uppståndelse…
Så blir Jesus som en gång, likt alla barn, varit hjälplös nu den som hjälper oss.

Nu är det ombytta roller.
Nu är vi Guds barn som i tro får sträcka våra armar och säga, Gud se oss.

Niobe & Topsy & Disa

Familjens nytillskott NIOBE född 080902

En riktig nattens drottning!...och trappans väktare TOPSY.
De har lärt sig att sitta hos varandra.

Familjens trotjänare DISA.

Niobe

Igår flyttade Niobe hem till oss. Topsy blev fullkomligt tossig och skällde som en galning. Lilla Niobe gömde sig i famnen hos oss och fräste ilsket tillbaka. Framåt kvällen kunde de ligga bredvid varandra tysta. Natten tillbringades med spinnande och trampande i min säng, slickandes min haka och lite pussar, turer till tårna och tillbaka till trampandet...för att inte tala om följa John leken till toa. Idag har det gått bättre med Topsy vill gärna skälla när Niobe rör på sig. Niobe har svårt att hitta ron till att äta... men det går bättre och Topsy har fått slicka på Niobes öra. vi berömmer Topsy hela tiden med BRA och DUKTIG TJEJ.

Jag är slut!

Skillnad?

Denna ansiktsbild togs 26/2-08 då jag var nyfärgad i håret.

Denna togs idag efter ögonbrynsplock, mustasch o "skägg"borttagning (därav den röda färgen).

Denna bild togs i somras (tror det var 6/6) och då var jag ändå inte uppe i maxvikten.

Denna bild tagen idag -19,9kg.

Det är inte lätt att se skillnad eftersom det inte är samma typ av kläder. Men det känns skillnad!

Skratt!

Talade med en god väninna och kollega i telefon igår. Vi har inte talats vid på några månader. Hon gav en underbart upplyftande kommentar; att det var skönt att höra mig skratta igen.
...och det stämmer. Den senaste tiden, de senaste åren, har det äkta skrattet varit frånvarande till stor del.

Jag var i en underbar kärleksfull församling och jobbade igår och musikerna sa; det lyser om dig.
...och det stämmer. Jag har fått tillbaka glädjen även i ansiktet.

Igår tog jag på mig en ärvd prästskjorta och med skrattångest inser jag att den, som varit så för liten förut, nu satt löst MYCKET löst och fladderkrage. Men med ont om tid tog jag ändå på den.

Jag fick ett brevpaket igår och jag känner mig älskad! Ja, pedagog K... jag öppnade det... kunde inte hålla tassarna borta. Började nästan gråta när jag såg grisen som inköptes på en gemensam resa med Elida, men boken får vänta till julafton.

Jag mötte folk från byn igår, och jag känner mig sedd...
På gott och på ont. Folk ser en och säger det till någon som säger det till en annan som säger det till mig. Tror att alla noterat min viktminskning här i byn och det känns som alla vill mig väl. Det är gott när människor bryr sig om varandra.

Igår sjöng Hedvig på skolavslutningen och jag är stolt ända ner i tåspetsen. Och jag gillar pedagogerna som ser oss som familj och som finns där för mig och tjejerna.

Och idag blir vi troligtvis med katt. En liten kattflicka som behöver nytt hem. Vi testar och ser vad Topsy säger om det... om det går bra så blir vi 6tjejer i huset ;)

Idag: -19,9kg

4 veckor sedan...

...jag opererades på Sophiahemmet.

Det är faktiskt lite ofattbart. Jag greppar inte att tiden gått så fort och att idag är sista dagen som sjukskriven efter operationen. Jag måste säga att jag mår bättre än jag väntat mig även om det finns saker som jag tycker är jobbiga. Till exempel:
* Inte kunna svepa ett glas vatten och bli otörstig.
* Inte kunna dricka kolsyrat vatten som jag saknar.
* Svårt med att äta frukost (vilket jag nog skulle haft ändå).

Sedan finns det saker som bara är underbara, till exempel:
* Inte hungrig (känner en sugande känsla när jag väntat för länge mellan målen).
* Kan gå en promenad utan att få ont överallt (bara i fötterna).
* Kunna uppskatta promenaden som ett trevligt inslag.

I siffror ser resultatet av dessa fyra veckor ut så här:
* -7,4kg (summa -19,4kg)
* Stuss omkring -12cm
* Midja omkring -7cm

Räknar med att vikten nu ska plana ut till omkring -0,5kg till max -1kg i veckan. Jag måste ju ha en chans att hänga med i utvecklingen.
Tänk... jag är på gång att bli en ny människa. Det är enormt givande att få vara i omdaning ständigt i livet. Det utvecklar och bidrar till att man inte stagnerat. Det är som om jag invertes vill skapa nytt ur askan från de senaste 2½åren... stolt resa mig som en fågel fenix emot skyn...visa alla att SE här kommer JAG.

Hon kommer den väna med ljuset hit...

...hon kommer med ljus i sin krona.

Idag var Hedvigs stora dag. Som skolans lucia skred hon in med sitt följe av tärnor, nissar, pepparkaksgubbar o smålucior. Jag njöt, och en tår kom i ögonvrån. De var så vackra både Emy och Hedvig.

Hedvig läste vers och sjöng solo.

Det här var verkligen ett "kodak moment" som jag kommer att spara länge.

Annars har dagen varit si så där. Lite magont, propplösningen bestod av en promenad. Vågen i morse på -18,8kg. Jag är så glad! Nu vill jag krypa upp i soffan med en god bok... strunta i städningen. Släppa lös kidzen på lussekus- och pepparkaksbak. Kanske göra en lasagne av köttfärsåsen som är kvar från igår.

Tre veckor...

...har nu gått sedan operationen.

Så smått börjar jag inse att jag mår bättre. Har bland annat orka gå lite mer. Idag tog jag en promenad på ca 3km och den tog 40 minuter. Ja, jag vet att det inte är någon bra tid... men med min kondition så är det bra - tycker jag i alla fall - .
Det viktigaste måste vara att jag följer läkarens råd, vila - ute. Var så enormt slut på morgonen att jag la mig i två timmar. Får ibland sådan hemsk trötthet, riktigt så att jag inte orkar att stå upp. Vikten står i stort sätt still och det är irriterande -18kg idag. Ja, jag vet att jag ska vara nöjd. -6kg på två veckor är bra! Men det är svårt att ge sig själv beröm.

Ibland slås jag av en oändlig lycka mitt i tröttheten... börjar nog bli blödig... och ibland av en oändlig saknad efter någon att dela dagarna med. Det är bara dryga två år sedan skilsmässan och jag vill inte ha någon varje dag, dela hemmet med o så... nä... bara ibland... kunna krypa upp till någon, någon att promenera med eller någon som kan bidra till det praktiska i hemmet.

Sammanfattning: Lycka, saknad, trötthet och konstant mätt.

Trögt.

Just nu går det trögt.
Började, som jag skrev sist, med att äta vanlig mat fast lätt-tuggad. Detta gjorde att viktnedgången avstannade och dessutom pendlar på ett kg upp. SUCK! Jag ska äta 1000kcal och jag håller mig nästan inom den ramen. Igår blev det 1078kcal. OK jag vet att - 17.5kg är bra. Det är -5.5kg sedan operationen (knappt tre veckor) men ändå. Som alla som kämpar med viktnedgång vet, man blir lätt otålans o vill helst vara "smal" NU.

Idag är det full rulle.

Hedvig är redan iväg... barntimmeavslutning i och med familjegtj. Hon har en nu kl 10.00 och sedan en kl 15.00. Den i eftermiddag tänkte jag gå på. Så jag ska ha maten färdig när hon mellanlandar här hemma. Idag blir det lax, spenat (ej stuvad) och potatis. Sedan har jag grymt mycket tankar i huvudet som helst ska bearbetas färdigt... och det är inte det lättaste. Och så borde jag gå ut en halvtimme på en promenad. Har lovat mig själv tre gånger i veckan. Det är nog det svåraste för jag har börjat inse att jag är ganska bekväm och lat av mig. Hemsk insikt. Tror att den kommer sig av att det är jobbigt i och med vikten och då känner jag ingen glädje eller njutning i den fysiska aktiviteten. Hoppas att det ska avta och att jag om så där ytterligare 10-20kg kan våga mig in i simhallen igen. Jag gillar att simma och vill komma igång med det.

Lite mer Mmmm i vardagen...

...blev det igår när jag gjorde rotmos och åt kalvsylta. Tog rester av det till lunch idag också. Klart bättre än barnmat och klart det godaste jag ätit på 1½månad. Däremot igår lunch tog jag lite riven rödlök på barnmaten... och det eller rotmoset satte fart i de nedre regionerna.
Idag stod vågen på -18,5kg.
Jag kan inte se det själv och inte riktigt förstå det. Nu väntar jag bara på att det ska komma en tråkplatå... Hoppas att det kanske dröjer tio kg till innan den kommer.

Kramen till alla er jag saknar:
Freddi, Elin, Lena, Marie, Kristina, Maria, Emc, Karin, Ulle-Gull... och många många fler...

Love

Sätta fart...

Nu är det dags!

48paket ska slås in. Jag sa till tjejerna att i år blir det ingen kalender, men jag vet hur glada de blir. I år blir det en onyttig kalender (det var vad jag hittade på Willys). Så nu är det dags att sätta fart.

Var i Vallkärra igår och skrev in Hedvig till konfat på Göransborg. Det kommer att bli bra.
Tog all kraft att köra Lund tur och retur på 9timmar. Fick stanna på macken i Falkenberg för då hade jag så ont i tarmarna att det bara var att gå in på deras dass o sitta en stund. Sedan tänkte jag fylla på med soppa, men då var deras soppa slut :(

Väl hemma blev det spaghetti och köttfärssås i barnmatsburk. Gick bra. Tog ca 40minuter att få i mig 200gr. Vet inte om det är för snabbt, men kändes iaf bra efteråt.

I morse stod vågen på -16,9kg... just nu är jag inne i ett ryck och väntar på att första tråkplatån ska infinna sig.

Om Jesus fötts i Betlehem 1000gånger

men aldrig i mitt hjärta

så vore allt förgäves.

(Från gårdagens predikan).

Så smällde det till...

...och vågen står på -16,4kg

Hoppsan Kerstin...

-15,9kg från den 4 oktober

Det handlar om smak...

...förändringar.

Snacka om upplevelser denna första vecka. Sådant jag tidigare ansett avskyvärt blä-smakande har helt plöstsligt kommit att falla mig på läppen. Hittade en glasburk med soppa på ICA, köttfärssoppa, med det mest vedervärdiga utseende och konsistens som utspädd köttfärsås med stark tomat karaktär. MUMS... på två måltider sitter den som en smäck i magen - och jag tycks må bra av den.

Egentligen tror jag att doktorn bara petat fem hål i magen för syns skull medan han egentligen opererade mina smaklökar ;) .

Är fortfarande öm i vänster sidan, det är där de ska ha rotat mest. Tror att värken kommer från musklerna. Har tagit en tuppis även idag och drömt så gött och samtidigt so weird. Ibland blir jag orolig för min egen hjärna... drömma om folk som ligger över tjugo år bakåt i tiden.

Julen är avlägsen och julstädningen har inte kommit igång. Förmår mig inte till att ta tag i någon dammsugare eller golvmopp. Kunde vår Herre födas i ett stall bland djur och lort i en enkel krubba så tror jag att han kan komma till vårt hem även om det inte är finstädat... eller?
Men det är klart... jag vill ha upp min krubba och stakarna i fönstret. Vi får väl se imorgon om jag kan utverka påtryckningar på några barn, ingen nämnd och ingen glömd, att göra en kraftansträngning.

Bless!

Inte längre häftig...

...för jag är just hemkommen från vårdcentralen som tagit mina agraffer. De såg ut precis som de man använder för att häfta samman en budgetutredning. Fniss.
Haft lite ont idag, tror att det är bukmusklerna som bråkar lite. De har ju fått sig en omgång så att säga.
Lite jobbigt att få i mig 2.5liter, speciellt att det ska vara 1000kcal i dem. Jag gillar vatten och te bäst och det innehåller ingen näring.

-14,6kg

Min gastric bypass operation och dygnen efter.

Inläggning måndagen den 17 november 2008
Klockan sex på morgonen for jag iväg med tåget med destination Stockholmscentral. Men mig var min väninna EmC. På tåget blev det mest halvslummer och lite samtal. Väl framme på centralen i Stockholm tog vi en toarunda innan vi begav oss till den röda linje 3 mot Mörby centrum. Min oro började komma under promenaden. Ofattbart att tre års väntan var över och att det nu var min tur att opereras.
Innan vi gick in på Sophiahemmet så stod vi utanför en stund. Jag behövde samla mig. Vi tog hissen upp till avdelning 2 och klev på, jag skulle vara där klockan 10.00. Vi fick sitta ned en stund och vänta innan jag visades till mitt rum 209B blev min plats. Fick provtagningspapper och vi begav oss mot provtagningen. Det var inte så lätt att följa beskrivningen efter som korridoren delade sig i två grenar. Kanske borde de sagt åt mig att följa vänstervägen hela tiden. Min hjärna tog inte in allt som sades, den var på helt annan plats. Jag kunde inte ta alla prov eftersom det var ett som var fasteprov. Efter provtagningen tog jag vägen utomhus istället (lättare tyckte jag) och EmC sa ”hej då” och for vidare. Uppe på avdelningen igen gick jag in på mitt rum. Där fanns nu en rumskompis på väg in i duschen. Hon skulle opereras samma dag. Vi samtalade en hel del innan hennes operation blev av. Många skratt föll då vi insåg att vi bägge två hade döva ex-män. Hur stor är sannolikheten för det med Sveriges omkring 10 000döva personer. När M-M farit iväg till sin operation passade jag på att läsa och vila. Packade upp fint i lådor och skåp och njöt. Vid halvfemtiden hämtade de M-M’s blåa påse till postop och jag förstod att allt gått bra för henne.
Efter ett tag fick jag träffa narkosläkaren som gick igenom hur jag skulle sövas, om jag varit sövd innan och om jag var allergisk emot någonting. Hon var jättetrevlig, vill minnas att hon hette Birgitta. Jag hade ingen koll på att en slang skulle ner i halsen… huga… tur att jag sover när de gör det. Hon sa att jag kunde få äta ”en sista måltid” antingen på stan eller på avdelningen. Jag avböjde. Jag hade ju varit utan mat i tre veckor (förutom en dag) och då kändes det onödigt att äta. Hade mina modifast med mig.
Själva inskrivningen blev inte av förrän på kvällen. Det fanns så mycket annat för sköterskorna att göra under eftermiddagen. Tror inte att jag riktigt var medveten om allt som sades för jag minns inte alls vem som skrev in mig. Var trött och spänd inför tisdagens äventyr och resan som jag skulle ge mig ut på. Fick veta att vi var flera som skulle opereras och att jag var nummer tre på listan. Suck, tänkte jag, jag hade önskat att jag varit nummer ett istället. Fick duscha med descutantvål omgång ett. Somnade sent. Låg och kollade på tv. Flippade fram och tillbaka mellan olika kanaler. Sov gott fram tills klockan var sex morgonen efter.

Operationsdagen tisdagen den 18 november 2008.
Vaknade som sagt vid sextiden på morgonen. Visste att de skulle komma upp med M-M från postop vid sjutiden och att jag sedan skulle bege mig iväg till provtagningen för att ta fasteprover. Tog på mig kläderna från gårdagen och satte på tv nyheterna. Gick efter en stund ut i korridoren. När de kom körande med M-M blev jag glad. Kul att se att hon var tillbaka. Titti följde mig och en till patient L ner till provtagningen. Idag var vägen mycket lättare. Vi fick sitta och vänta en stund, men hade vår egen lilla gräddfil in utan nummerlappar. Vi skulle ju opereras!
Efter provtagningen, väl tillbaka på avdelningen, inleddes väntan. Fy vad jobbigt att vara nummer tre i ordningen. Pratade lite med M-M, läste, såg på tv, gick i korridorerna. Pratade med en kvinna som skulle göra en gammastrålknivsoperation på en hjärntumör. Tror att klockan var nio – halvtio när jag blev tillsagd att jag skulle duscha med descutantvål för andra gången och hibiscrub till håret. Tog en lång och varm dusch… jag som annars är färdig på femminuter stod nu minst tjugofemminuter i duschen. Tänkte att det var bäst att skrubba på ordentligt för att ingen ”skit” skulle bli kvar. Sedan deras trosor, operationsstrumpor och operationsrock. Fick ringa på sköterskan för att få hjälp att knyta i ryggen. Efter ett tag sattes det som jag kallar centralingångsnål i min vänstra hand. Fick också lite premedicinering i form av smärtstillande och lite lugnande, som jag fick skölja ned med ett halvt glas vatten. Sedan väntan… väntan... Vid elvatiden kom de in och sa att det var dags att köra ner till operationsavdelningen. Sängen stötte i dörrgaveln, hissen tog lång tid innan den kom… men sedan var vi på väg. Jag lämnades av på operationsavdelningen där jag först fick ligga i gången (hemskt starkt lyse) för att sedan få en draperiplats. En sköterska kom med papper med information om BA-tub, jag tänkte att de måste vara nötter som ber en att läsa en instruktion på papper minuter innan man ska opereras (ingenting fastnade i hjärnan kändes det som). De sa att Peter, min doktor, skulle ha lite lunch och att vi fick vänta ett tag. Jag var glad åt det och tänkte att det var bra att alla fått mat och vila innan de skulle ta itu med mig. Klockan var nog omkring halvett då de sa att det var dags.
Jag kördes in på operationssalen. Jag minns inte att jag gick fram till britsen, men jag vet att jag gjorde det. Det var flera personer i rummet. En narkossköterska riggade upp mig, jag fick lägga ut mina armar på armstöden (en tanke till Kristus for genom mitt huvud). Tror att jag fick lite lugnande medel och sedan sövdes jag. Minns bara att de sa att jag skulle tänka på något trevligt, så jag tänkte på mina älskade barn Hedvig och Emy. Jag minns inte att jag somnade.
På postop kände jag mig irriterad när de väckte mig. Jag sov så vansinnigt skönt. Peter kom förbi och talade om att operationen gått bra och att han var glad att jag gjort den, min lever var påtagligt förstorad (fettlever) trots att jag druckit i tre veckor och minskat 12kg i vikt. Jag var extremt torr i munnen och syrgasen i näsan gjorde näsborren kall. Fick efter ett tag skölja munnen, det var ljuvligt. När de bytte sköterska fick jag bara bomullskompresser, då vart jag lite sur… sen fick jag skölja munnen igen. Fick smärtstillande hela tiden och fick blåsa i BA-Tuben. Minns att jag låg och höll mig i sängen, det kalla stålet var så skönt. Jag var så fruktansvärt varm. Förstod sedan varför då de tog av operationstäcke och något grönt från sidorna (kan ja varit värmestrumpor eller värmetäcken). Efter ett par timmar skulle jag sitta på sängkanten för att resa mig. Trodde att de skämtade med mig. Fick luta mig mot en gåstol, det gick bra, men jag satt en lång stund och vickade på benen innan jag tog sats. Tror att Annica var där. En sköterska spritade av ryggen och det var SÅ SKÖNT och jag kände tacksamhet över den omsorgen de visade mig. Sedan sov jag mest och var torr i munnen. Vid halvelva på kvällen kom en av sköterskorna och föreslog en promenad med gåstol… jag trodde jag skulle smälla av, hon och jag + en gåstol… hallå! Jag är stor! Men det gick bra och jag måste säga att det var skönt. Sedan var det natt och vi skulle sova. Jag fick en halv plastmugg med vatten att sippa på under natten, välbehövligt med min torra mun. Jag kissade dåligt och jag fick lite vätskedrivande någon gång där på kvällen. Vid tretiden fick jag ropa på sköterskan. Första gången hörde hon mig inte, men sedan kom hon. Jag hade lite ont och var lite orolig. Hon höll mig i handen en stund. Det var skönt. Sedan sov jag till klockan sex. Vid sjutiden hämtades vi upp till avdelningen och en ny dag kunde börja.

Onsdagen den 19 november, Elisabethdagen, 2008.
På avdelningen fick jag först ta det lugnt, men fram på förmiddagen kom Annica med Sven (gåstolen). Hårda bud i Mellerud, bara att stiga upp. Satt länge på sängkanten. Kändes inte helt ok. Var rädd för att resa mig. Men upp kom jag, fast först tog hon bort katetern. Gick bara i rummet en kortis och hälsade på M-M. Fick på mig egna byxor men behöll deras tröja (så mjuk o gossig). Man fick inte gå i korridoren utan att vara ordentligt klädd. Sedan låg jag och pratade en del med M-M och tittade på tv. Hade skoj åt att hennes kontroll styrde min tv. Pratade med bland annat mamma, som glömde gratta på namnsdagen och därför fick ringa upp igen. Skulle dricka 1½liter vatten denna dag, hade droppet kvar. Ingenting smakade och inte förrän kvällen kom jag på höjdaren ISVATTEN och ISLINGONDRYCK mums! Doktor Peter kom förbi och klämde (aj) på magen, allt var i sin ordning. Satte på en meditationsskiva i mp-3n och somnade så gott. När jag vaknade kände jag mig förvånansvärt pigg och jag ville gå upp och testa att kissa. Det kom bara några droppar så jag screenades senare under dagen. På kvällen kom kisseriet igång bättre. Kände mig så pigg att jag ville ut i korridoren. Annica tog ifrån mig Sven och gav mig Pelle istället (droppställningen). Jag var nog lite irriterad på henne för jag trodde inte jag skulle klara det. Men med hennes peppning gick det bra. När hon gick av dagen så kom Titti och tog över coachningen och jag gick så många rundor jag tyade. Orkade inte vara i sängen, hade ont i baken av allt liggande. På kvällen lyckades jag släppa en minimal men mycket välkommen fis. Rundan längs korridoren kallades för pruttrundan, men efter mitt besök kan vi nog lägga till rap-rundan. Gick på hembesök till L och A som opererats samma dag som jag. De mådde jättebra och var inte lika matta som jag. Sov dåligt denna natten M-M var vaken några gånger och pratade, dessutom när hon satte på sin tv så gick min igång.

Torsdagen den 20 november 2008.
Dagen gick åt till att flyta fritt, dvs dricka vad jag ville. Jag kom upp i mina 2500ml (wow) och fick beröm. Titti jobbade även idag, gillade hennes goa småländska. Fick duscha, skönt, och centralnålarna i både höger- (som de satt under operationen) och vänsterhand togs bort. Letty plåstrade om mig med plastplåster innan duschen men fick byta två efter duschen. Var och hämtade hemgångsinformation på kliniken. Nästa gång jag ska dit är den 14maj. På kvällen jobbade Christina som gjorde att jag kände mig hemma, hon talade nämligen Skånska. Christina hade sin sköterskehatt på sig, mycket fint till den blå klänningen. Det var hon som visade mig hur jag skulle ta Fragminsprutan själv. Jag som är spruträdd… men det gick bra. Träffade doktorn som sa att jag kunde åka hem på fredagen. Bokade biljett på tåget och A ombokade sin så vi fick sällskap. Det var fullt på nästan alla tåg. Pruttade och rapade på längs korridorsrundan. Träffade M och J som opererats på onsdagen. L åkte hem och M-M åkte också hem. Fick fruktsmoothisar som var jättegoda och soppor. Soppan tog enorm tid att äta och den vi fick på kvällen tyade jag inte att äta upp. Började packa så smått. Mycket skratt och prat med de andra som opererats. Fick mens som gjorde att jag kände mig än mattare.

Fredagen den 21 november 2008.
Duschade även idag och fick hjälp att byta ett förband som lossnat. Packade färdigt. Titti och Christina jobbade, men Titti var inte hos mig idag. Men det hindrade inte att jag fick kramat om dem bägge. Fick medicinpåse med hem. Pratade mycket med A och M och J. Vid halvtolvtiden tog A och jag en taxi till stationen. Gick in och köpte naturdiet och vatten och en tidning på Pressbyrån. A var inne och fixade sitt biljettbyte. Tåget stod på perrongen så vi klev ombord. Hos oss kom en tjej, S, att sitta. Hon hade precis fått sin ADHDdiagnos. Vi pratade en hel del. Slappade, somnade. A klev av en halvtimme innan oss andra. EmC stod på perrongen och mötte. Vi for hem till henne och lagade soppa till mig. Drack för lite denna dag. Tog min spruta och firade EmC’s dotter A:s födelsedag. Mormor och H var med. A fick 200kr av mig att köpa något för, för jag hade ju inte haft en tanke på det. Vid halvelva somnade jag. Sov sådär… var vaken några gånger under natten.

Lördag den 22 november 2008
Åt frukost hos EmC. Tog en modifast som jag hade med mig och te. Sedan for jag iväg hemåt. Gjorde ont att ratta bilen och när det var väggupp. Gick in på apoteket som tydligen inte gått charmkurs. Irriterande! Provade ringa Emy gång på gång men hon hade slarvat och inte satt på sin mobil, så jag fick själv hämta Topsy och ha henne i bilen då jag hämtade Hedvig i Borås. Hämtade Emy hos D innan vi for hem. Efter fyra timmar hemma bröt kriget ut och jag kände mig som världens sämsta mamma. Var helt slut på kvällen. Fick i alla fall i mig 2500ml dricka, wow. Te 2dl, Vatten 5dl, Blåbärssoppa 2,5dl, Modifast 2dl, Varmakoppen med äggula 2dl, Vatten 6dl, välling 2dl, nyponsoppa 2dl, te 3dl. Haft tryck upp över axlarna, tror att det är gas och att jag inte kan gå på dass för att göra stora A.

Söndag den 23 november 2008
Slappade mest hela dagen. Var ute en timme i solskenet. Pratade med grannfrun och tog en promenad på 20minuter (ca) tillsammans med Hedvig och Topsy. Åt nyponsoppa 2dl, välling 2dl, vatten 3.5dl, blåbärsdricka från Brämhult 2.5dl, låglaktosyoughurt 2dl, varmakoppen med äggula + en msk låglaktos matlagningsgrädde 2dl, te 2.5 + 2dl, Juice 2.5 + 2dl, låglaktosyoughurt 2dl. Gjort stora A! Tänk att man kan bli så lycklig av lite avföring.

Promenad

Har varit ute en timme i det fina vintervädret. Tror att 20minuter av dem gick till promenad med Hedvig och Topsy. Vill mer än jag riktigt orkar. Konditionen finns inte där helt enkelt.

Idag har det varit lugnare, men jag saknar att vi inte äter ihop. Men det kommer det också om några veckor är det tillbaka till mina hårda "sitta tillsammans vid bordet"-krav.

Kram

Hemma

Hemma igen och det märks... lugnet tog slut efter endast 4 timmar. Datorer, tv, tvätt, väskor, disk och skrik... allt som vanligt... förutom att jag just nu har än mindre ork.
Hunden fick 5minuters promenad och jag har bett om för mycket med att ta upp väskan till mitt rum, värma nyponsoppa - omvärma välling och nyponsoppa - väcka mig - hämta en spruta och lägga en madrass i sängen (som jag för övrigt inte vet hur jag ska kunna sova i då den är så låg, barnen tog ju sönder sängstommen i våras).

Har tagit i allt jag kunnat idag. Sov hos EmC och körde sedan till apoteket. Varför är apotekspersonal så onårbara - nästan likgiltiga. Så minns jag det inte från Tant Ulla på apoteket när jag var liten. Det känns som jag stör när jag ber om råd och då jag ber om att få saker som jag undrar över.
Sedan hem... kämpat att äta... jagat E som inte haft mobilen på... hämtat hunden själv... kört till Borås och hämtat H... kört till Skene och hämtat E... give me a break...

Så avslutas dagen med en hysteriskt hyperventilerande skrikande unge som inte orkar att gå i trappan, blir stressad, är livrädd, stortjuter, har haft hemlängtan och ändå vill bo nån annanstans... bara för att jag behöver hjälp... Och när jag frågar varför hon inte packat upp så kontras det med att jag inte packat upp. Jag tar några plagg i taget för att inte be barnen om hjälp även med det. Och den andra som bara går in på sitt rum...
...och som grädde på moset hur dåligt hon mått sedan skilsmässan...

SKIT att jag alltid misslyckas med att vara en bra mamma!

Ibland saknar jag att ha en vuxen att relatera till i vardagslivet.

Dagens mat:
2dl modifast choklad, 2dl roibooste, 5dl vatten, 2½dl blåbärssoppa (osötad), 2dl mild ädelostsoppa med ägg-gula, 6dl vatten, 2dl osötad fullkornsvälling, 2dl nyponsoppa, 3dl kanelte

- 13,4kg

Packdag.

Så, nu är den här.
PACKDAGEN!

Jag har 0 koll på vad jag behöver. Är allmänt vimsig. Rädd att min lilla kvarvarande hosta ska ställa till det... jag menar... jag har faktiskt käkat vitaminer, haft mössa och strumpor. Hallå... jag kan inte hjälpa att mina luftrör inte vill som jag. Så fort tänker på open så hostar jag (ok det är till viss del psykosomatiskt).

Talade just med H som var genomförkyld o hade varit på bio (Rallybrudar) igår.
Emy just uppstigen o ska äta frukost.

Jag tror jag tar ett bad innan jag packar.

By the way -11,2kg idag på morgonen.

Jag kommer nog inte hinna skriva mer innan open.
Så -so long o vi hörs när jag är tillbaka!

Just nu kryper...

...det i varje liten kroppsdel.

När jag gått utan riktig mat nu så många dagar så inser jag vad dövande mat är för kroppen. Den energi som vanligen går åt till matsmältning ligger nu bara och puttrar innanför skinnet.
Ja men...kanske ni tänker... gör nå´t av den då.
Jo, det borde jag väl göra. Men det är lättare sagt än gjort. För utan den sedvanliga matmättnaden har jag fått lite svaj under galochen.

Hur som...
Nedräkningen är i full gång!
Idag: -10,7kg.

Och... by the way... JAG HAR FÅTT ETT VIKARIAT SOM KOMMINISTER!

Mindre...

... än EN vecka kvar till operation. Det börjar att kännas... nerverna, rättare sagt spänningen inför det som ska komma är påtaglig innanför skallbenet.

-10,1kg

Hmm...

Har en snygg jeanskjol som jag tänkt ha på mig idag... men si det gick inte... den var för STOR. Den glappade nästan 5cm *fniss* och det såg inte klokt ut. Så det blev den gråsvarta jeanskjolen och leggings istället. Tänkt vilket angenämt problem!

- 9,2kg

Irriterar mig över att inte lyckas som jag vill med presentationen jag ska hålla om några timmar. Ska göra ett sista försök nu innan Emy vaknar.
Ska leta adress också till -församling.

Gud, tack för den nya dagen. Jag ber dig att ge mig ledning i var jag hör hemma. Ge mig styrka att styrka andra. Visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.

9dagar kvar!

Det är 9dagar kvar tills jag åker upp till Sthlm för att bli inskriven på sjukhuset... tänk... 9dagar.
Och idag står det -9kg.
Yeah!
Men det har varit tufft, är tufft...
Igår tog jag en allévo champinjonsoppa och la i en skiva hackad rödlök. Det känndes som världens lyxmiddag.
Efter att bara ha druckit sedan den 22oktober (utom en dag då jag bytte ut till bars och en dag då jag åt KÖTT) så känns det lite mysko.
Men...men... bara några dagar kvar och sedan är det operation.

Fast tro inte att operationen gör att man vaknar upp smal. Nej! Operationen är bara ett hjälpmedel, som vilken medicin som helst, så att man kan klara av att gå ner och behålla vikten.
Men arbetet med viktnedgången gör du själv... äta rätt... äta mindre... motionera.

DET FINNS INGA GENVÄGAR!

Kycklingarna flyger förbi...

...grillade och ihop med potatissallad, prinskorvar och en o annan gås.
Gaaahhhh...som Homer skulle dreglat... katrinplommon o gräddsås.

Nu är det hemskt!
Vedervärdigt o pissigt...

Sitter nu vid datorn med min peach/mango naturdietsmoothie... och kämpar...

-8,7kg

Minus i kanten.

- 8,1kg

Tänk... sakta men säkert på väg neråt... neråt på ett positivt sätt.

Samtidigt uppåt på ett annat sätt... orken o humöret.

Nervigt, JA! Tacka 17 för det. Om några dagar smäller det ordentligt och livet blir inte som det fordom var.

Tips

Modifast vanilj med kanel.
Modifast choklad med pepparmintsdroppar.

-7,6kg.

Matnojjig... tänker på bacon, potatissoppa, prinskorv, äggröra, camenbertost.

Dimman ligger tät...

...bortöver kyrkogården.
Det är en kall och grå morgon.

Egentligen hade jag velat krypa tillbaka igen, mer under täcket, ner i sängens omslutande värme.

Just nu ryms bara mitt grubbel.
Det tränger bort varje förnuftig tanke... varje arbets sak...

Fokus i strålkastaren är riktad mot mig.
Mot barnen.
Mot frågan: gör jag rätt...

Gud!
Du som ser mig och mitt inre.
Säg åt stormen att dra förbi.
Ge mig lugnet.
Ge mig styrkan.

Insikt!

Hjälp... idag sköljde en våg av insikt över mig...
30ml = 2msk.

Resan är nu påbörjad!

Så var jag då i Stockholm igår.
Dagen inramades av kyla, väta och ett par överförfriskade herrars uppvaktning.

De var fantastiskt trevliga på Vitakliniken på Sofiahemmet.
Jag var förberedd på hån och annat, men inte alls.
Lungt och sakligt gick vi igenom förberedelserna... positivt om jag minskade 4-5kg till.
Dr räknade från oktobers toppnotering och då är det -7,5kg idag.

Matordning gicks igenom och det kommer att bli tufft.
Bland annat får man inte dricka till maten utan ska dricka före eller 20minuter efter.

1 av 1000 riskerar att inte klarar livhanken.
SOS studien visar att efter 15år har de som opererats bättre överlevnad än de andra o-opererade.
Jag riskerar för tidig död redan nu genom vikten.

Planerat titthålsop, men väl inne i magen kan de vara tvunga att ändra metod.
Planerat 3-4dagar där.
Ska vara uppe på benen redan samma dag.

Är nu vedervärdigt sugen på att äta mat.
Har lite svårt att se 18dagar till utan mat och sedan 2 veckor flytande + 2 veckor puré.
Men det ska väl gå...
...jag vill må bra.

Några patienter hade blivit av med sin psoriasis efter op. Hellre op än cellgiftsbehandling som det varit tal om.

Nervigt och många tankar...

Sammanfattning om matlivet efter op:
Vecka 1 & 2
Flytande kost: 2,5liter/dygn
1000kcal.

Ät långsamt!
Magsäcken rymmer 20-30ml.
Ta hjälp av liten sked eller sugrör.
Magen tömmer sig i tarmen på ca 20min (snabbare vid ex vatten)

Ta gärna fortimel, nutrilett, modifast, naturdiet som hjälp för att komma upp i kalorimängd.
All dryck och soppor räknas in i mängden.
Gärna varma matiga soppor.
Endast Brämhults juicer om man väljer juice.
Mjölk begränsas eller byt ut till låglaktos.
Sockerfri dryck för att undvika dumping.
Matlagnigsgrädde, en msk i soppan, + en äggula för att komma upp i kaloriantalet.
Buljong kan hjälpa mot illamående.

Vecka 3 & 4
Purékost
Ätes utan dryck till.
Vätskeintag 1,5liter/dygn.

Barnmatsburkar 8 månaders.
Om tugga väl så går fiskbullar och kalvsylta.
Fiskgratäng utan bitar går också.
Hemlagad mat kan mixas.
Kött, fågel, fisk i alla måltider.
Små portioner 5-6ggr/dag.
Vatten före måltid, INTE till måltid.

Resten av livet
Tugga! Tugga! Tugga!
Multivitamin, Calcipos/Dvit och Triobee + järn
Proteinrikt och varierat.

Frukost, lunch, middag
Två mellis: Knäckemacka eller frukt.
Stressa inte vid måltiderna 30-45minuter/måltid.
Mejeriprodukter: rekommenderat mellanprodukt; ej lättvarianten.
Proteinet viktigast i måltiden; kött, fisk, kyckling, ägg.

Svårätet; mixa eller extremtuggas!
(Broccolistam, rå vitkål, rabarber, citrusfrukter, sparris, ananas, torkad frukt, majs, ärtor, hårda gröna äpplen, vitt bröd, pasta, chips, tacoskal, popcorn, nötter, mandel, kärnor, skal, segt nötkött)

Predikan i allhelgonatid.

Luk 20:37-38
Jesus sade: "Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande."

Vad händer när man dör?
Frågan är aktuell i dagarna av 10årsminnet av Backa-branden… och idag på alla själars dag då vi minns våra egna kära som har dött.Frågan ställs ganska ofta och varje gång tvekar jag inför svaret. För vad svarar man egentligen på frågan om vad som händer när man dör? Visst borde jag som präst inte ha några som helst problem med denna fråga, och det har jag väl egentligen inte heller rent teoretiskt.
Jag kan svara på och förklara vad som händer med kroppen när man dör och jag kan förklara vad vi, som kristna, tror händer med själen när någon dör. Men är de svaren tillräckliga?

Nej… de svaren är inte tillräckliga.

För vad händer med dem som dör… och vad händer med oss som blir kvar?
Hur förklarar jag för någon att en person som funnits där hela ens liv, nu inte längre finns?
Jag funderar på det ofta… hur förklarar jag att telefonen inte ringer mer, att breven slutar komma och att jag inte längre kan vänta på att få besök av personen, och att jag aldrig mer ska få tala med denne… för nu är den personen död.
Hur förklarar man?
Hur ger man ord som är tröstande när det gör så hemskt ont inombords… lika ont som om det vore ett blödande sår?Jag vet inte hur man förklarar det…
Jag vet inte hur man ger dessa tröstande och värmande ord……men jag tror att allt handlar om ärlighet om äkthet, att våga visa för andra vad som händer inom oss när vi sörjer… och att våga vandra vägen tillsammans tills ljuset återkommer…

Jag kan bara tala om min tro, min barnatro, att det kommer ett liv efter detta livet. Att det är sant det som vi läste ur evangeliet att de döda kommer att uppstå, därför att Gud är livets Gud.

Det är så mycket som ska göras i allhelgona tid. Trädgårdsarbetet inför vintervilan. Gravar som ska göras fina. Skollediga barn som ska skjutsas till aktiviteter. Gäster som ska komma på middag.
…så mycket som ska göras…Kanske jäktar vi på att hinna med allt som en flykt från den brännande frågan.
En flykt för att slippa fundera på vad som händer när man dör.Borde vi inte istället ta den där pausen, sätta oss ned tillsammans och samtala.
Samtala om det svåra, om kampen att orka en dag till i ensamhet och saknad…
Samtala om sorgen över liv som inte blev av, och liv som inte blev som de borde ha blivit.

Men i all sorg och saknad måste vi också våga prata om skrattet och glädjen. Våga se fram emot att sorgen förändras. Att det kommer dagar då livet känns bättre igen.

Jag vet inte exakt vad som sker efter döden men jag tror att Gud låter oss komma hem.
Gud är en gud för de levande.
Därför levandegör han oss igen, på ett annat sätt och på en plats där det inte finns krig och ondska, ingen sjukdom och ingen smärta, inga tårar och ingen död.

Tills jag själv kommer dit bärs jag av bilder av hur det kommer att bli och en sådan bild finns i barnboken Mio min Mio där berättas det om Landet i Fjärran:

"… och det var en ö som simmade på havet. Och i luften var en doft som av tusen rosor och liljor och en underlig musik som var vackrare än någon annan musik i världen. Nere vid havsstranden låg ett stort vitt slott, och vi landade där. Någon kom gående längs stranden. Det var min fader konungen. Jag kände igen honom så fort jag fick se honom. Jag visste, att det var min far. Han öppnade sina armar och jag sprang rätt in i hans famn. Han höll mig kvar där länge. Vi sa ingenting åt varann just då,. Jag bara höll mina armar om hans hals så hårt jag kunde."

Gud är förändringarnas Gud...

...det tror jag i alla fall.

Jag tror att Gud vill att vi ska vara i andlig rörelse hela våra liv. Att aktivt söka Guds närhet, hans svar och vägledning i våra liv är det viktigaste för människan och bidrar till att göra oss hela. Att det sedan kommer dagar då jag egentligen vill stoppa min tro i en säck och gömma Guds namn på en hylla, ja, det är nog bara att acceptera som en del av vandringen. Jesus stannade inte på förklaringsberget, det var bara en kort rastplats, och så är det även i våra liv.

Gud är förändringarnas Gud, och det är det som gör livet så spännande.

Fader, jag kommer inför dig och lägger mitt liv i dina händer. Du vet vad som ligger framför. Du vet om min osäkerhet och min rädsla, min ångest och ånger.
Idag ber jag för G o hennes syster som imorgon begraver sin mamma. Jag ber för K att hon ska få kraft att vara det stöd hon behöver vara, Gud utrusta henne med ork och kraft. Jag ber för E som står i beredskap att söka ny tjänst.
Amen

Minus i kanten är ett riktigt plus!

Efter en veckas naturdiet smoothie - fyra om dagen - så står vågen på -5.1kg.
Från årets toppnotering -6.6kg.

En start BMI på 52...

Har nu suttit och läst en massa om GBPoperationer. De flesta nöjda, några drabbade av komplikationer... andra som ej opererat sig avråder från op. De opererade rekommenderar. Några texter är svårbegripliga, andra skrämmande.

Men med 30års bantning och ett BMI på 52 så ser jag detta som min chans att få hjälp till ett normalare liv...

t.ex. sitta bekvämt i en karmstol utan att ha stolen kvar på höfterna när man reser sig.

Gastric bypass (GBP).
Operationen innebär att en liten ficka skapas och att man till denna ficka kopplar upp tunntarmen. På så sätt förbikopplas den större delen av magsäcken och maten åker direkt ner till tunntarmen.
Detta innebär att man tvingas att äta mycket mindre, då det bara är en liten ficka av magsäcken som används till maten. Man tar inte heller upp näringen ur maten på samma sätt som en icke-opererad då en del att tunntarmen också är bortkopplad.

Risker med operation
Om man har en kraftig övervikt så har man en ökad risk vid all form av kirugi. Man kan t.ex. drabbas av blödningar, proppar i ben eller till lungorna och en risk för sårinfektioner.
Så här säger en statistik som jag tittat på:
Sårinfektion 2-5%
Blödning eller läckage som gör ny operation nödvändig 1%
Dödsfall till följd av komplikation är mindre än 1%

Andra komplikationer…
Efter GBP så kan vitamin- och mineralbrist uppstå, därför behöver man tillskott av detta. Mat kan fastna mellan fickan och tarmen och då kan man få lov att göra en gastroskopi för att avlägsna maten. Efter GBP så måste maten tuggas extremt nogsamt.

Framtidsdrömmar...

Egentligen är jag nog lite skraj inför det som ska komma...

Vad kommer att ske med mig?
Kommer jag klara operationen (om jag får den)?
Kommer jag vara jag?

Men det positiva väger över.

För er ickefettisar kommer här några av mina drömmar:

* tänk att kunna knyta skorna utan att hålla andan.
* tänk att kunna ta en promenad med döttrarna (jag vill ta en pilgrimsvandring med dem).
* tänk att kunna få tälta igen.
* tänk att nå fram till proppen i badkaret.
* tänk att våga gå till simhallen.
* tänk att med lätthet kunna torka sig där bak efter stora A.
* tänk att kunna ta upp något från golvet utan bekymmer.
* tänk att en gång i sitt liv få gå in på Lindex eller dylikt och köpa ett par byxor som passar.
* tänk att än en gång i sitt liv få plats i ett par sloggi-trosor.
* tänk att gå altargången fram utan att bli anfådd då jag tjänstgör.

Hoppsan!

De ringde från Sofiahemmet!

Den 31 får jag träffa doktorn.
Om jag blir godkänd opereras jag den 18 november.

Det gråa bland färgen...

Egentligen gillar jag hösten riktigt mycket. Alla ljuvliga färger som sprids runt omkring mig. Överraskningsmomentet att inte veta vad som skett i naturen under natten.
Men just nu, preicis i dagarna, är det som om ett grått töcken har lagt sig i mitt inre. Besvikelse och ensamhetskänsla... känsla av misstor och hopplöshet varvat med egnet tillkortakommande.
Jag försöker att peppa mig själv att jag är bra! Att jag klarar allt som jag vill klara!
Alla de där orden jag skulle sagt till någon annan säger jag till mig själv... och önskar att jag förmår att ta till mig dem.

Gud,
min ursprungs källa...
Vänd ditt ansikte till mig och låt mig vila i din solglans.
Sänd dina änglar att skydda och bevaka, stödja och bära.
Jag lägger mitt liv i dina händer och kapitulerar inför dig som är större än allt.
Se med kärleksfulla ögon till mig som en mor pysslar om sitt barn.
Genom Jesus Kristus, min Herre.
Amen

Tänker denna vecka på M som förlorat sin pappa.
På E och J som idag ska ingå äktenskap.
På G vars anhöriga är mkt sjuka.
- Gud omslut och kom till dem med din tröstande närvaro -
Amen

Hej sa´ Petronella & Gubben höst.

Tänk... ibland saknar jag dessa underbara barnsånger från lekis-tiden och från de egna barnens sångstunder.

För nog är det både regn och rusk och höst ute.
Stormen (stark kuling enligt mig) har övergått i kuling.
Träden har blivit blåsta på en hel del av sina löv...

Kurandets tid har startat med levande ljus och tjocktäcke i sängen (i natt fick faktiskt balkongdörren hållas stängd) och hund i knävecken.

Hösten är mognandets tid och skördens tid.
Mognandet...
Det ständiga arbetet för själen.

Lugn som sprider sig och önskan för dagar att komma.

Även höstens häftiga regn vattnar själens jord!

Höstfärger...

...så lägger sig naturen till vila.

Utanför vår infart står ett underbart höstfärgsträd.
Rött och brunt i alla tänkbara nyanser.

Det är som om Gud tappat sin målarpensel lite här och var...

Blickar upp mot åsen och ser grönt, gult, rött, brunt...
det dagas...

Tänk om ögonblick kunde frysas...sparas...

50-år!

Så var den förbi... dagen då vi kvinnor firar 50års jubileum över att ha tillgång till prästämbetet. I stillhet firade jag det med att gå i min hemförsamling. Där nämndes inte ett ord, inte i förbön... inte i liturgin. Men inom mig tänkte och bad jag för alla kollegor (kvinnor såväl som män) och min förbön är: Herre, låt den dag komma när vi alla är präster. Inte präst och kvinnlig präst utan bara präst. Amen.

Idag blev jag glad då prästen stod och predikade i mittgången utan manus. YES! Det blir ett helt annat tilltal, ett helt annat möte med mig som församling.

Nu ska jag ut i köket o knåpa ihop en äppelkaka och se om den blir bättre än den förra. Sedan ska jag ut och höststäda bilen. Det är dags för det inser jag när temperaturen sjunker och löven blir allt rödare.

Sedan är veckan snart igång igen...

Hört under dagens arbetstimmar...

En sten i rullning samlar ingen mossa.

Ibland...

...tvingas man backa bandet och ta om det i slow motion för att begripa handlingen...