Predikan i allhelgonatid.

Luk 20:37-38
Jesus sade: "Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande."

Vad händer när man dör?
Frågan är aktuell i dagarna av 10årsminnet av Backa-branden… och idag på alla själars dag då vi minns våra egna kära som har dött.Frågan ställs ganska ofta och varje gång tvekar jag inför svaret. För vad svarar man egentligen på frågan om vad som händer när man dör? Visst borde jag som präst inte ha några som helst problem med denna fråga, och det har jag väl egentligen inte heller rent teoretiskt.
Jag kan svara på och förklara vad som händer med kroppen när man dör och jag kan förklara vad vi, som kristna, tror händer med själen när någon dör. Men är de svaren tillräckliga?

Nej… de svaren är inte tillräckliga.

För vad händer med dem som dör… och vad händer med oss som blir kvar?
Hur förklarar jag för någon att en person som funnits där hela ens liv, nu inte längre finns?
Jag funderar på det ofta… hur förklarar jag att telefonen inte ringer mer, att breven slutar komma och att jag inte längre kan vänta på att få besök av personen, och att jag aldrig mer ska få tala med denne… för nu är den personen död.
Hur förklarar man?
Hur ger man ord som är tröstande när det gör så hemskt ont inombords… lika ont som om det vore ett blödande sår?Jag vet inte hur man förklarar det…
Jag vet inte hur man ger dessa tröstande och värmande ord……men jag tror att allt handlar om ärlighet om äkthet, att våga visa för andra vad som händer inom oss när vi sörjer… och att våga vandra vägen tillsammans tills ljuset återkommer…

Jag kan bara tala om min tro, min barnatro, att det kommer ett liv efter detta livet. Att det är sant det som vi läste ur evangeliet att de döda kommer att uppstå, därför att Gud är livets Gud.

Det är så mycket som ska göras i allhelgona tid. Trädgårdsarbetet inför vintervilan. Gravar som ska göras fina. Skollediga barn som ska skjutsas till aktiviteter. Gäster som ska komma på middag.
…så mycket som ska göras…Kanske jäktar vi på att hinna med allt som en flykt från den brännande frågan.
En flykt för att slippa fundera på vad som händer när man dör.Borde vi inte istället ta den där pausen, sätta oss ned tillsammans och samtala.
Samtala om det svåra, om kampen att orka en dag till i ensamhet och saknad…
Samtala om sorgen över liv som inte blev av, och liv som inte blev som de borde ha blivit.

Men i all sorg och saknad måste vi också våga prata om skrattet och glädjen. Våga se fram emot att sorgen förändras. Att det kommer dagar då livet känns bättre igen.

Jag vet inte exakt vad som sker efter döden men jag tror att Gud låter oss komma hem.
Gud är en gud för de levande.
Därför levandegör han oss igen, på ett annat sätt och på en plats där det inte finns krig och ondska, ingen sjukdom och ingen smärta, inga tårar och ingen död.

Tills jag själv kommer dit bärs jag av bilder av hur det kommer att bli och en sådan bild finns i barnboken Mio min Mio där berättas det om Landet i Fjärran:

"… och det var en ö som simmade på havet. Och i luften var en doft som av tusen rosor och liljor och en underlig musik som var vackrare än någon annan musik i världen. Nere vid havsstranden låg ett stort vitt slott, och vi landade där. Någon kom gående längs stranden. Det var min fader konungen. Jag kände igen honom så fort jag fick se honom. Jag visste, att det var min far. Han öppnade sina armar och jag sprang rätt in i hans famn. Han höll mig kvar där länge. Vi sa ingenting åt varann just då,. Jag bara höll mina armar om hans hals så hårt jag kunde."