Och...

...så var det den 9 juli igen.

Tror jag skrev den 9juli i fjol också... påminns varje år om det därför att vi valde att även göra denna dagen till Hedvigs dopdag. Så här, efterklok som man är, så hade det varit lättare att förtränga denna dagen om den inte delats av en annan viktig händelse. Men då... den dagen trodde jag att det skulle vara för alltid. Vi skrev det i våra ringar; usque dum mortus nos separat, om jag minns rätt (tills döden oss separerar). Och på ett sätt stämde det. Den känslomässiga och den kommunikativa döden inträffade.

I september, tror jag, är det tre år sedan vi lät skilsmässan gå igenom. Nästan fyra år sedan vi lämnade in ansökan och över tre år som jag bott och klarat mig själv med flickorna. Således lätt uträknat att behovet av närhet och ömhet har sin grund i längtan efter att dela liv med någon annan människa.

De senaste inläggen handlar mycket om kärleken och ensamheten... och kanske är det det som är det viktigaste nu. Och nog är det väl syftet med en blogg att ta upp det som är dagsaktuellt även om det kan verka tjatigt och självupptaget. Jag vet inte om det kan vara intressant att läsa om det - men jag hoppas att någon av er ska känna att mina tankar betyder något för er där på andra sidan skärmen.

Så... längtan att dela liv med en annan människa...

Jo, visst går det bra att dela liv med vänner och kompisar - men de flesta av dem går hem till sitt när småtimmarna gnager i själen. Och det är inte samma sak att vara med vänner och kompisar - som att vara tillhörig någon.

Ja, det är så jag brukar formulera min längtan för mig själv, det är nämligen det som jag längtar efter: att vara tillhörig någon.

Att vara tillhörig någon; att bli någon genom en annan. "Det här är min partner, min hälft, min livskamrat", det längtar jag att få säga och höra någon säga om mig.

Och ändå så dissar jag möjligheter till det.

Jag tror inte på nätdating (been there done that) det fungerar inte för mig trots att jag provat flera olika sidor. Jag tror inte på att träffa ngn på krogen - inte för ett långt förhållande. Jag vill nog träffas i ett ömsesidigt nyktert tillstånd.

Jag tror på att träffas genom arbetet; genom föreningslivet eller genom att gå ngn kurs. Så - here we go - hur lyckas jag med det? Att gå en kurs hinner jag inte; de flesta godbitar som jag ser på och via jobbet är upptagna och de i föreningslivet (läs byalaget, för det är det enda jag hinner med) är även de upptagna.

Så...

det skulle ha varit 15årig bröllopsdag idag...

Men nu är det en helt vanlig torsdag och Hedvigs dopdag!

Grattis gumman på dopdagen!