...att få vara lycklig en stund i sitt liv?
När allt är som allra bäst. När kroppen säger JA du har hittat rätt famn att krypa in i, då... då rycks allt ifrån mig.
Kommer hem. Hunden har bitit/nafsat ett barn i handen. Märken men inte hål... Samtal med Emy. Vad hände? Var hunden trött? Var det oprovocerat?
Hunden som visat aggression mot män efter att ha blivit slagen förut... som inte gillar nya folk... men som alltid älskat barn. Vad hände? Varför?
O orden om att aldrig komma hit mer med barnet. Hur ska livet då gå att få ihop? O orden om att det ska resas hem idag... o jag som såg fram emot påsken... emot livet... emot dagar tillsammans...
Emy gråter, jag gråter - Hedvig försöker trösta. Hon tar på sig vuxenrollen. Hon borde inte - men jag förmådde inte ta den. Jag orkade/orkar inte vara vuxen. Orolig sömn och huvudvärk nu på morgonen, försöker inom mig se det värsta scenariot jst nu. För min del: ett liv utan honom... För Emys del: ett liv utan Topsy.
Varför får knyttet aldrig vara lycklig? Varför får jag aldrig vila i att vara lycklig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar