Funderar mkt på vad det innebär att förkunna den uppståndne Kristus. Handlar det om att med ord förkunna och tvinga in Hans ord i dem vi möter?...eller... innebär det att försöka se på dem vi möter med Jesus för ögonen? Är det inte så att det logiska får stå tillbaka för det som berör och känns på insidan? Är inte evangelium om Jesus ett handens och fotens budskap? Är inte hjärtat viktigare än hjärnan?
Ibland känns det som om jag kläs i en tvångströja. Eller kanske är det så att jag själv tar på mig den eller tillåter andra att iklä mig den. Visst kan det vara trevligt att "krama" sig själv - men hade det inte varit trevligare att kunna sträcka ut armarna och omfamna alla under parollen Älska din nästa som din själ... ja som din själ (har läst Thomasevangeliet på nytt i helgen ;) ).
Kanske har min "gamla KH o mentor" rätt när han säger att jag inte ska spika upp mig själv och göra mig själv till martyr. Han har vishet o hans ord kryper tacksamt innanför skinnet på mig och ger mig en hel mängd nya tankar. Han har rätt i att jag bör dyka ner i sinnesrobönen igen och hitta kärnan av ro och tillit.
Jag behöver inte försvara Gud! Det gör Gud så bra själv... jag behöver bara vara jag och göra det med hela mitt hjärta. Fokus på vem det är som jag är kallad att betjäna... och insikt om att det inte är ENDAST jag som måste göra det! Släppa taget om mig själv och min vilja att göra allt lite bättre. Kyrkan går inte under... Guds församling går inte under... Gud kräver inte att jag ska ge över förmåga.
Så kanske jag ska skapa mitt manifest på ett sätt ändå-
Älska andra som min själ.
Dvs älska min själ och vårda den så är den en tillgång för Gud och kan sprida glädjebudskapet om att han lever och att han har öppnat vägen till Gud så att vi alla kan få komma hem till vår Fader och Moder.
...och samtidigt...
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
- mod att förändra det jag kan -
och förstånd att inse skillnaden!
2 kommentarer:
Måste det finnas en motsättning här?
Ligger inte nyckeln i ett både-och? Att evangelium måste vara både ord och handling, både liv och lära, för att det ska kunna vara till upprättelse och mening?
Och samma både-och-förhållande gäller även människorna i Guds rike? Några tänker med hjärtat och andra känner med hjärna och vi reagerar olika i olika situationer. Och det är som det ska vara. Ibland ska man göra evangelium, ibland ska man tala evangelium, ibland ska man bara vara evangelium. Även där behövs mod - och vishet - att inse skillnaden.
Jo, du har rätt i ditt sätt att tänka. Det behöver inte alls vara en motsättning.
Men jag upplever att det ofta blir så att fokus så lätt hamnar på "lärandet"/det intellektuella lärandet.
Det jag vill komma åt är att det finns ett annat lärande som inte behöver utesluta intellektet men som inte heller är beroende av det.
Jag tror att i olika faser av våra liv så präglas vi mer av det ena eller det andra.
För mig är det just nu ett uttryck för en frustration där "hjärnan" får lov att läggas åt sidan för att släppa fram en mer fysisk tro.
/Ellinor
Skicka en kommentar