En påskhelg är passerad.
Underbara gudstjänster o möten är lagda bakom.
Ikväll fylls vardagsrummet av tonårsröster som skrattar samtidigt som skräckfilm ses. Är det detta som är att vara tonårsförälder? Chips, godis o läsk... allt i en enda röra (o jag kommer inte att städa).
Annars gått omkring med en oroskänsla i magen. Bonuslillgumman som närmat sig har känts bra. Fint på ett konstigt sätt, som om jag blivit lite mer accepterad. En underbar dag igår! Annars känns det som om jag går på is. Inte vet vad jag ska vänta mig. Kommer det att gå? Kommer vi att klara detta? Hans irritation över djuren som smittar mig och gör mig irriterad.
Ska jag våga att ge mig helhjärtat in i detta? Vågar jag lita på att vi kommer ro det i land... eller är det så att jag önskar mig mer än vad en annan msk förmår ge mig?
Många funderingar på hur framtiden ska bli, på hur mina val påverkar inte bara mig utan också min omgivning. Ja, jag funderar o begrundar... vänder o vrider... för och nackdelar. Men det är inte lätt... jag är inte lätt...
Skulle önska att oron inom mig kunde släppa o att jag kunde våga tro...
2 kommentarer:
Jobbit med någon som inte älskar ens djur så förbehållsamt som en själv, har själv provat på den svängen.. Tänk dig noga för.. Det finns sådana som en själv där ute, inget som är helt friktionsfritt dock, men har man samma intressen och samma passion till djuren och naturen som i mitt fall går det andra så mkt lättare.. För mig i mitt förra förhållande var det så underbart till en början. Vilken passion, men när den lade sig fanns det inget kvar.. Men du kan ju ha tur det hoppas jag av hela mitt hjärta. Massor av kramar
Hej, jag tycker absolut ni måste prata om djuren och komma fram till något vettigt. Det går inte att vänta tills sen.
Överhuvud taget prata med varandra om lätta och svåra saker, att göra allting klart för varandra, hur ni tycker om tänker, innan ni flyttar ihop, för det är väl det som är på väg??
Jag önskar dig allt gott, stor kram
Skicka en kommentar