Är det detta som är straffet för att jag satt mig i situationen att bli ensamstående mamma? Är det detta som är lönen för att jag valt ett jobb som kräver mycket av mig; sjäsligt?
Det är så tufft att få höra att jag inte finns där.
Att jag prioriterar andra.
Jag håller inte med! Jag vill skrika o sparka! Inse att jag gör så gott jag kan!
Hur kan någon tro att jag ska vara glad när jag kommer hem efter en lång dag och finner hunden utan långpromenad. Tröjan jag tjatat om i över en vecka- fortfarande inte bortplockad. DVDfilmer på alla andra platser än där de ska vara. Och detta ständiga tjat... och ändå matas inte kaninen. Ändå tas inte jackan på trots att det bara är två grader på morgonen.
Nej, jag stiger inte upp o kör 3mil för att lämna på skolan. En enda morgon ville jag sova. 5.40... en vecka med morgnar före 6! Nej det är inte synd om mig! Jag kunde varit kvar där jag var - eller kunde jag det? Nej, jag kunde inte varit kvar i ett äktenskap där inget fanns kvar. Där själen var borta och där andra kommit in. Jag gjorde det enda rätta... jag rodde o rodde tills den dagen jag var tvingad att ta upp min eka ur sjön och lämna in pappren på skilsmässan. Över 4år sedan jag lämnade in dem! Nästan 5år sedan kroppskontakten tog slut... och efter drygt 4år utan man så tog jag steget och släppte in en ny. Snart 9månader och antalet gånger jag fått äta upp det, att jag ger tid åt honom, glädje åt honom och inte till barnen. Men i 4år levde jag för barnen, för kampen att finna ett liv värt att leva.
Give me credit!
Pendling varje dag 5mil enkel på små 30-50-70vägar. Långa dagar...
NEJ det är inte SYND om mig - men jag har för fasen rätt att faktiskt få leva jag också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar