Tacksamhet...

Det är faktiskt fantastiskt att veta att ni finns där på andra sidan skärmen. Jag vet inte hur många ni är - ja... oftast vet jag inte vilka ni är. Men ändå... TACK... och tack för *kramen* den behövdes!

Det är en filosofisk dag idag... eller... hur jag nu ska säga. Inom mig kryper känslorna... de är så många och så stora. Hanterar ganska dåligt det fysiska avståndet. Ska ta itu med strykning och dammsugning o kanske bädda rent sängen, men det blir inte av. Kommer upp i rummet o ser bara frånvaron. Väskan packades och åkte igår. Jag vet att det bara gäller några dagar, men ändå... ändå gör det något med mig. Vet ju att vi ändå inte hade träffats så mkt eftersom jag jobbar i helgen. Vet att tiden kommer att gå fort - men ändå är saknaden stor, tomrum. Armar som längtar efter armar, mun som längtar efter mun. För min del en väldigt konkret fysisk saknad. Har som sagt massor att ta itu med men strukturproblem att få det gjort.

Maten var klart bättre igår om än ej bra... fortfarande lite svårt idag... är inne på den andra kaffen o fick i mig lite fil, björnbär och GImüsli (sedan ringde mamma o som vanligt när något kommer emellan i maten så är det då fullkomligt kört att fortsätta att äta).

Laddar om bössan för konfa-läger. Ska bli kul! Alltid kul att vara på läger... det är väl de gamla scoutstråken som sitter i ;)

På måndag ska munnen opereras. Den lilla "knölen" ska slipas bort o sändas på undersökning. Jag är livrädd! Hatar det som rör munnen... kommer blottlägga tandrot på angränsande tand/tänder. Kommer nog göra ont! Kommer nog inte kunna äta som jag borde (ångest!) så jag får nog ladda iaf för två dagar med naturdiet eller nutrilett. Kommer få en lungande innan men det känns idag inte som det hjälper. Är rädd, en fegis som är liten som ett blåbär.

...men...

Nästa vecka är ändå en hel del ledighet inplanerat och jag SKA till A-G.

Det som inte dödar det härdar... (om jag säger det tillräckligt ofta kanske jag tror på det).

Svaj...

Gillar inte de där dagarna när min mathållning inte fungerar. Blir påverkad dagen efter också. Har sovit kasst. Magen gasig som bara den... Inte så ont, mest irriterande. Vaknar till yrsel som inte gett med sig trots fil, GImüsli o ½macka med en skiva ost och starkt kaffe. Vet inte just nu hur jag ska ro dagen iland. Vill helst vara hemma o skita i allt när jag mår så här, samtidigt är inte det lösningen. Måste ta det ett andetag i taget. Avskyr när maten påverkar hela mig och när arbetet igår gjorde att det blev fel mat. Vet inte riktigt hur jag ska komma till bukt med det. Måste kanske lära mig framförhållning och att också våga göra "avbrott" från gängse normer. När de andra äter mjukbröd så klarar jag mig inte bara på knäcke och frukt. Måste lära mig att ta med maten dit. +att jag måste inse att jag inte ens ska testa mjukbröd (tog ½fralla utan ngt till frukost på APT:n o fick direkt diarré), samtidigt så är det så lockande.
Nej jag gillar inte de där dagarna när maten inte fungerar o där det påverkar hela mig, min vardag, min familj. USCH! Känner mig mest som i behov av att bli infångad i en lång varm kram.

Nån som tröstar knyttet?

"Herre Gud vad du ser ut"...

...hade jag inte träffat min läkare några gånger innan hade jag nog tagit illa vid mig. Nu gjorde mig det spontana uttrycket bara glad o faktiskt ganska stolt! Han hade inte sett mig på många kilon - o han var mäkta impad över förändringen o det jobb jag gjort med mig själv. Så... nu är remissen skriven o nu ligger det i plastikkirurgens händer att besluta vad som kan vara "medicinskt" som jag kan få genom landstinget. Men blev iaf glad att doktor Per tyckte att både lår, mage, överarmar och tuttemojsingar skulle fixas. Knölen på ryggen skulle jag "glömma" så länge den inte ger mig mer problem eller blir ett kosmetiskt problem. Ett lipom (alltså en fett-tumör som inte alls har ngt med cancer att göra). Den kan ha funnits innan också men nu när kroppen ändrats har jag lagt märke till den (o lite annat som jag inte sett innan). Ska få sjukgymnastik så jag lär känna min kropp på nytt o få lite balans på den ;)

...

En annan fundering. Varför är detta med tystnadsplikt så konstigt för andra att förstå. Grillades av mina konfisar idag ang det. Jag menar - du är medveten om det när du blir präst... och för min del tacklar jag det med hjärnkraften att det är "Gud som hör o inte jag"... visst är vissa saker jobbigare än andra. Men vi lånar ju ut våra öron för att vår medmänniska ska få avlastning. Jag är glad att vi präster har den absoluta tystnadsplikten - känns fint att veta att man alltid kan gå till någon och säga allt utan att den skvallrar vidare. Så... tystnadsplikten är inget problem enligt mig.

...

Har varit på bowling o fått ett klot på tån - AJ -. Tröstade mig med lite naturgodis och en stor kopp te... o nu ska jag halta upp i sängen.

...

...och i övrig intet nytt under solen. Känner så mkt i mitt hjärta o tränar mig i bekymmerslösheten.

Denna ständiga otillräcklighet!

Är det detta som är straffet för att jag satt mig i situationen att bli ensamstående mamma? Är det detta som är lönen för att jag valt ett jobb som kräver mycket av mig; sjäsligt?

Det är så tufft att få höra att jag inte finns där.
Att jag prioriterar andra.

Jag håller inte med! Jag vill skrika o sparka! Inse att jag gör så gott jag kan!

Hur kan någon tro att jag ska vara glad när jag kommer hem efter en lång dag och finner hunden utan långpromenad. Tröjan jag tjatat om i över en vecka- fortfarande inte bortplockad. DVDfilmer på alla andra platser än där de ska vara. Och detta ständiga tjat... och ändå matas inte kaninen. Ändå tas inte jackan på trots att det bara är två grader på morgonen.

Nej, jag stiger inte upp o kör 3mil för att lämna på skolan. En enda morgon ville jag sova. 5.40... en vecka med morgnar före 6! Nej det är inte synd om mig! Jag kunde varit kvar där jag var - eller kunde jag det? Nej, jag kunde inte varit kvar i ett äktenskap där inget fanns kvar. Där själen var borta och där andra kommit in. Jag gjorde det enda rätta... jag rodde o rodde tills den dagen jag var tvingad att ta upp min eka ur sjön och lämna in pappren på skilsmässan. Över 4år sedan jag lämnade in dem! Nästan 5år sedan kroppskontakten tog slut... och efter drygt 4år utan man så tog jag steget och släppte in en ny. Snart 9månader och antalet gånger jag fått äta upp det, att jag ger tid åt honom, glädje åt honom och inte till barnen. Men i 4år levde jag för barnen, för kampen att finna ett liv värt att leva.

Give me credit!

Pendling varje dag 5mil enkel på små 30-50-70vägar. Långa dagar...

NEJ det är inte SYND om mig - men jag har för fasen rätt att faktiskt få leva jag också!

Kairos

Att vara i det som är...

att inte ta ut varken glädje eller sorg i förskott

...det är svårt.


Andas just nu i ett vacuum. Så mkt funderingar på vad livet bär med sig. Så 7kt mkt glädjande saker (kyrkan ska vara Guds glädjehus eller vad det var Hedvig sa när hon var liten)... och världen ska vara vårt hem under vår tid här...

Men...
när var dag kräver av dig en ansträngning då känns det orättvist.
Varför verkar det som att vissa glider omkring på en räkmacka hela livet medan andra ber och våndas... sliter och kämpar.

Samtidigt finns där glimtar av ren och skär lycka! De där stunderna som är "kodak moments", kanske är det dem man ska leva på resten av tiden. Kanske är det just i den stunden vi ska träna oss i att andas in Guds kairos. Att vara... bara vara... våga släppa allt annat.

Just nu är jag i vacuum. Det är spännande! Som lugnet före stormen, som att vara i stormens öga! Tänk vad jag lär mig om mig själv... och vad jag lär mig om vilka som verkligen finns där och delar min livsväg. De som bara är där när det är "gött att leva" och de som vågar vara kvar när livet är naket!

Idag fick jag den absolut finaste kommentaren ever av en kyrkobesökare "du har valt rätt yrke". TACK! Du måste varit en ängel, en budbärare... för gissa om jag det senaste funderat på varför jag gör detta. Varför jag utsätter resten av min familj för det... TACK! Jag gömmer det vid mitt hjärta, likt Maria bär jag det med mig.

Sinnesrobön eller manifest?

Funderar mkt på vad det innebär att förkunna den uppståndne Kristus. Handlar det om att med ord förkunna och tvinga in Hans ord i dem vi möter?...eller... innebär det att försöka se på dem vi möter med Jesus för ögonen? Är det inte så att det logiska får stå tillbaka för det som berör och känns på insidan? Är inte evangelium om Jesus ett handens och fotens budskap? Är inte hjärtat viktigare än hjärnan?

Ibland känns det som om jag kläs i en tvångströja. Eller kanske är det så att jag själv tar på mig den eller tillåter andra att iklä mig den. Visst kan det vara trevligt att "krama" sig själv - men hade det inte varit trevligare att kunna sträcka ut armarna och omfamna alla under parollen Älska din nästa som din själ... ja som din själ (har läst Thomasevangeliet på nytt i helgen ;) ).

Kanske har min "gamla KH o mentor" rätt när han säger att jag inte ska spika upp mig själv och göra mig själv till martyr. Han har vishet o hans ord kryper tacksamt innanför skinnet på mig och ger mig en hel mängd nya tankar. Han har rätt i att jag bör dyka ner i sinnesrobönen igen och hitta kärnan av ro och tillit.

Jag behöver inte försvara Gud! Det gör Gud så bra själv... jag behöver bara vara jag och göra det med hela mitt hjärta. Fokus på vem det är som jag är kallad att betjäna... och insikt om att det inte är ENDAST jag som måste göra det! Släppa taget om mig själv och min vilja att göra allt lite bättre. Kyrkan går inte under... Guds församling går inte under... Gud kräver inte att jag ska ge över förmåga.

Så kanske jag ska skapa mitt manifest på ett sätt ändå-
Älska andra som min själ.
Dvs älska min själ och vårda den så är den en tillgång för Gud och kan sprida glädjebudskapet om att han lever och att han har öppnat vägen till Gud så att vi alla kan få komma hem till vår Fader och Moder.

...och samtidigt...

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
- mod att förändra det jag kan -
och förstånd att inse skillnaden!

Drömmar eller realism?

Är det fel på att ha drömmar?
Nej, givetvis inte... men frågan är om drömmarna alltid är realistiska eller om de dränerar en på kraft.
Jag tror mina drömmar är realistiska - men dyrköpta. För konsekvensken är att det alltid är ngn som får stå tillbaka med sina önskningar. Men måste det vara jag som står tillbaka eller kan jag få lov att tillåta mig att blomma? Jag tycker att jag är värd att få blomma (egoistiskt sagt). Ska försöka leta mig fram till en second hand affär i dagarna. Måste få tag i en kjol att sätta på mig o jag trivs bäst i jeanskjol.

Nu står konfalägerperiod o konfirmationerna för dörren. Vet på förhand att jag knappt kommer att stå på fötterna. Har idéer - men är de genomförbara. Tisdagsgruppen ska iaf få göra fjärilar att dekorera kyrkan med. Torsdagsgruppen får nog landa i en redovisning om skapelsen o en om Jesu födelse. Ja, tisdagsgruppen fundrar jag också på modevisning av liturgiska plagg, redovisning i sång/musik kring frälsarkransen och "ta din säng/i-pod och gå". Nästa ledighet i början av maj - så nu är det att bita ihop. För på den futtiga lediga veckodagen så kan jag inte relaxa tillräckligt. Behöver ha tiden på mig att varva ner. Minst 5dgr...

Måndagmorgon o matsäck packad. Men hallå monstrum - hur ska mamma veta att det ligger utfyktsinformation på bruna hyllan om ingen hintat om det?

Love, peace and understanding...

Irriteras och njuter!

Njuter av att ha tagit en underbar vårpromenad i solskenet tillsammans med min allra finaste och käraste... Ljuvligt! Mer sådant o jag skulle må riktigt bra!

Irriteras över att ex:et lämnar tillbaka barnen utan att komma in o säga hej... utan barnen meddelar besviket att pappa inte kan ha dem förrän tidigast i juni nästa gång. De får inte vara där när han o sambon packar... o inte när de flyttar till nästa lägenhet (i samma hus!). Det är tonåringar som inte behöver tas om hand eller hållas under uppsikt så... var är problemet? Och när skulle han säga det till mig?

Det är lätt att skaffa barn!
Men tydligen inte lätt med resten...

Det borde vara förbjudet...

...att vara ledig o ändå vakna halv sex på morgonen - lika trött som när man la sig, men utan känslan av att kunna somna om. Gjorde ett tappert försök o drog mig ner till soffan o till fortsättningen av Gärtners översättningar/sammanställning av Apokryferna... men inte ens det fick mig att somna om. Så nu sitter jag här o bloggar om livet istället - och tar en kaffe.

Frosten har nupit där ute... hinnan ligger över bilglasen... I sängen ligger prinsen o sover (och jag hoppas han inte störts för mkt av att jag gått upp). På MSN väninnan som jag saknar - ja, jag saknar en hel massa goa skånebor.

Näst sista lediga dagen innan maratonmånaden börjar. SUCK. Trött redan innan den tagit fart. Ser nästa ledighet i maj o då måste jag få ro och råd att åka till Skåne o A-G o C o gänget. Jag är så halv utan er.

Månaden där det också, med all sannolikhet kommer att tas viktiga beslut. Stanna eller inte. Boende eller inte. Vet också att det ligger en månad av mindre umgängestid med kärleken. Det har jag svårt att se hur jag ska klara. Men det är nyttigt, det vet jag!, men samtidigt så är jag så trygg när han finns här hemma vid min sida. Nu har han vaknat ;) o satt på MIFFOradio (underbart program).

Ska maila Skövde idag. Kolla att pappren kommit in. Sista dagen imorgon. Mkt funderingar. Framtid... längtan... spänning...

För tillfället en aningens statsfientlig...

...så dök den ner i brevlådan. Lika fint paketerad som vanligt. Sin blekgula oskyldiga bakgrund till trots får den mig att "go berserk" eller hur det stavas. Ja, lilla lugna jag blir inom mig en bärsärk. Först tog man bort avdraget för omkostnader vid psoriasis (o nej - alla får inte handikappersättning, beror vem på FK som bedömmer). Sedan anser man att prästskjortor är "privat"klädsel och således inte avdragsgill (vem går i prästskjortan privat?)... o så droppen i fjol, vilket jag vägrat acceptera o som gör mig lika arg i år. Räntan på studielånet är inte avdragsgill. De vill att man ska utbilda sig o jobba - men göra det enklare för oss när vi gör det... näääääääääääääääääääääääääää; varför då?
Inkomsten undrar jag vart den tog vägen, för inte har jag upplevt att jag tjänat så "bra" som jag borde tycka att det är. Men tonårsdöttrar, pendling, flytt, konfa o annat har ätit upp allt. O sedan var det restskatten i fjol. Tänkte att nu NU i år måste jag vara i kapp. Pyttsan! 13995kr exklusive ränta vill staten ha av mig. Jag är trött nu. Trött o ledsen av att kämpa i motvind.
GIVE ME A BREAK, chefen... DU SA INTE ATT DET SKULLE VARA LÄTT - JAG VET DET- MEN DU LOVADE ATT DET SKULLE VARA VÄRT DET... VARFÖR KÄNNS DET INTE SÅ?!

Vad jag behöver...

Inser igår och idag att det jag främst behöver just nu är VILA. Kroppen är så trött att min hjärna inte vill arbeta med mig. Känns som om varje liten sak som kräver tankekraft är en ansträngning utöver dess like. Sov en stund på dagen både i söndags och igår o kommer nog att göra det idag också... Borde inte vara trött - borde vara pigg med tanke på viktnedgång o allt. Men ändå... tröttheten är total o massiv.

Hade tänkt åka till C i helgen och till K:s födelsedag - men som det är just nu tror jag att jag behöver vara hemma o ta tag i min ork. För resten av april erbjuder inte mkt vila. Så ett par dagar bara i lugn och ro med mkt sova o lagom med friskluft o promenader är nog det bästa.

Annars behöver jag
* Pengar
* Tid
* Nytt boende
* Kläder (har inte en enda BH som är lagom - o eftersom pengar är bristvara så återstår endast att ta ett klädlån på Ullared - detta fundrar jag vidare på).
* Skor, för även fötterna har minskat.
* Inspiration
... och alla er som står ut med mig...

---

Var ute o gick igår kväll och höll min mentala bekymmerslöshetspärla intensivt och nära hjärtat. Måste vila i att det som ska ske - det kommer att ske. Det kommer att bli bra! Det kommer en lösning som gör att jag kan spara in på bensinpengarna o lägga dem på allt det där andra som jag behöver bättre. Inser att jag bär så mkt tankar inom mig. Tankar på vem jag är - vad jag är... och kanske just nu fixeringen på hur jag är. Fötternas rytmiska nötande mot asfalten... det var inte bara att gå ner 65kg. Det är inte bara att vara "14kg från normalvikt"... kroppen måste hänga med, orken och hjärnan måste hänga med. För inom mig så ser jag inte att jag förändrats till ngt bättre. Inom mig ser jag fortfarande det massiva berget av "fett" som vältrar sig fram... så...
Kanske är det inte konstigt att jag är trött.

Från nov 2008 -65kg. Bytt jobb 2ggr. Flyttat. Startat en ny relation. Bekymmer med boende som inte fungerar o funderingar inför framtiden. Ska jag flytta o riva upp barnen igen... Ska jag ta ett nytt jobb... för det finns inget boende närmre nuvarande jobb.
Från jan 2009 pendlat 10mil om dagen till jobbet. Ekonomin suger, delvis pga att jag fick gå ner rejält i lön o förlorade tjänstebilen. Firat en 15åring o en konfirmation av densamma, vilket också kostat en del. Begravt min mormor och min farmors lillasyster + begravt 2 vänner utöver de vanliga "jobbet".

Nej - det är nog inte konstigt att jag är trött och behöver sova...

Funderingar...

En påskhelg är passerad.
Underbara gudstjänster o möten är lagda bakom.

Ikväll fylls vardagsrummet av tonårsröster som skrattar samtidigt som skräckfilm ses. Är det detta som är att vara tonårsförälder? Chips, godis o läsk... allt i en enda röra (o jag kommer inte att städa).

Annars gått omkring med en oroskänsla i magen. Bonuslillgumman som närmat sig har känts bra. Fint på ett konstigt sätt, som om jag blivit lite mer accepterad. En underbar dag igår! Annars känns det som om jag går på is. Inte vet vad jag ska vänta mig. Kommer det att gå? Kommer vi att klara detta? Hans irritation över djuren som smittar mig och gör mig irriterad.

Ska jag våga att ge mig helhjärtat in i detta? Vågar jag lita på att vi kommer ro det i land... eller är det så att jag önskar mig mer än vad en annan msk förmår ge mig?

Många funderingar på hur framtiden ska bli, på hur mina val påverkar inte bara mig utan också min omgivning. Ja, jag funderar o begrundar... vänder o vrider... för och nackdelar. Men det är inte lätt... jag är inte lätt...

Skulle önska att oron inom mig kunde släppa o att jag kunde våga tro...

Är det för mycket begärt...

...att få vara lycklig en stund i sitt liv?

När allt är som allra bäst. När kroppen säger JA du har hittat rätt famn att krypa in i, då... då rycks allt ifrån mig.

Kommer hem. Hunden har bitit/nafsat ett barn i handen. Märken men inte hål... Samtal med Emy. Vad hände? Var hunden trött? Var det oprovocerat?

Hunden som visat aggression mot män efter att ha blivit slagen förut... som inte gillar nya folk... men som alltid älskat barn. Vad hände? Varför?

O orden om att aldrig komma hit mer med barnet. Hur ska livet då gå att få ihop? O orden om att det ska resas hem idag... o jag som såg fram emot påsken... emot livet... emot dagar tillsammans...

Emy gråter, jag gråter - Hedvig försöker trösta. Hon tar på sig vuxenrollen. Hon borde inte - men jag förmådde inte ta den. Jag orkade/orkar inte vara vuxen. Orolig sömn och huvudvärk nu på morgonen, försöker inom mig se det värsta scenariot jst nu. För min del: ett liv utan honom... För Emys del: ett liv utan Topsy.

Varför får knyttet aldrig vara lycklig? Varför får jag aldrig vila i att vara lycklig?