Viktigt... ;)

Jag reflekterar över att allt fler säger att jag gått ner mer o mer i vikt - men faktiskt har jag inte gått ner ngt i år (nästan). Det står o pendlar på 3kg. Trist kan jag tycka, som vill spräcka en 0-a till. Men samtidigt spännande att folk kommenterar. Jag har visserligen blivit liten över halsen. Kan det vara så att kilona omfördelar sig fortfarande? Jag vet inte - men spännande är det med folks kommentarer.

Själv är jag i tankarna på att sätta fart med den där boken om viktminskningen o mina egna tankar kring vad det är att vara fet. Bemötandet då och bemötandet nu... vården... insidan. Vad vi nog skulle behöva mer hjälp med som GBP-opade. Vet bara inte om målgruppen endast ska vara min ursprungliga - dvs vårdpersonalen (etik är mitt andra ämne i utbildningen så det hade blivit en tonvikt vid den etiska aspekten i vårdgivandet) eller om jag ska brädda den till att bli mer allmän så att andra också kan få en glimt av insidan från mig. Det värsta är att jag är rädd att folk inte ska förstå lyckan av att kunna "torka sig bekymmersfritt efter stora A" eller att kunna ta på strumpor utan att bli anfådd.

Hade två konfirmationer igår. Där märktes viktminskningen. Visst var jag trött i huvudet o lite öm i fötterna efter att ha varit ståendes i iaf sex timmar... men skillnaden är stor. Jag orkar röra mig! Orkar gå i processionen (men fortfarande vill jag inte bära in kalken)... Jag kan andas och jag får plats o svettas inte så mkt som innan. Otrolig känsla!

Jag vet inte om ni där bakom skärmen kan fatta?!

Visserligen är humöret ibland sämre - nu kan jag ju inte bedöva mig med godis.

Visserligen är mitt självförtroende inte på topp - insidan beter sig fortfarande som gravt fet.

Visserligen är jag mer mån om mitt utseende - gosch! Har ju aldrig haft ngt innan.

Jag har fått ett nytt liv!

TACK!