Bortvald...

Finns det en värre känsla på denna jord än att bli bortvald? Jag vet inte - men jag har svårt att tro det. Och ändå så utsätter vi varandra för det varje dag. Bortvända ansikten. Utsträckta händer som inte tas emot. Beröringar som saknas. Frånvaro av det som ska vara där.

Jag vet inte vad jag ska säga för att trösta. Säga för att lindra.

Finns det ord som kan förklara varför en flytt är viktigare än att träffa sina barn - är det ens rimligt att avstå att träffa sina barn för att man ska flytta om en månad, en våning... Ja, jag är arg. När vi flyttat får allt ställas i vardagsrummet så att livet fortfarande kan pågå.

Hösten o i julas... då var det flytt och packning också... och nu igen. Men att tala med mig om det - nä - det existerar inte. Fast det är jag som lämnas med besvikna tonåringar och utan att kunna säga ett enda snällt ord till tröst.

Hur känns det att bli bortvald... Jag tror vi alla vet det...

...och ändå utsätter vi varandra för det varje dag!