Tack Giseluttan o alla ni andra som stöttar... tack för att ni finns med era kloka ord och främst era omslutande tankar och böner. Jag/Vi/ behöver dem!
Åter en helg som är jobbig. Den orangea väskan for hem till Falköping igår. Dagar utan närheten, även om telefonen finns så är det inte samma sak. Pratat nyss o där råder magsjuka av något slag. Känns så dumt att inte vara två och dela på det även om jag hatar spyor... men allt är lättare när det delas.
Barnen skriver på sina bloggar om deras oro inför flytten och deras vilja att vara kvar. Jag vet ju som sagt ännu inte om jag får jobbet jag sökt - men jag hoppas på det. Inte för att jag vill bort från det jag har; här finns en underbar församling där jag trivs! Men pendlingen tar på orken och på ekonomin... och pendlingen mellan oss är inte bra. Vi vill vara närmre - få vardagen att fungera. Om det inte blir en flytt uppåt så hade ändå en flytt varit nödvändig för jag klarar inte pendlingen så länge till. Att vissa dagar jobba mkt o till och med vara 14timmar iväg från hemmet tar på mig. Och de dagar jag ska återhämta mig på räcker inte till. Kvalitén i ledigheten blir inte som det jag hade behövt. Jag är för trött för att njuta helt enkelt o det jag inte hinner på vardagen måste då göras på ledigheten - och då hinns ingen guldkant med. Barnen klagar ofta på att jag är sur... men sanningen är snarare att jag är så trött att jag inte vet hur jag ska hålla ihop. Jag orkar inte ens tala i telefon längre. Det är bara jobbigt när telefonen ringer och jag undviker att svara.
Hoppas på att det ska bli en nystart där orken och närheten ska få skina igenom så att barnen kan uppleva en bättre mamma än den de har. Hedvig vill ha en ny säng o lite backar o det ska jag försöka se till att det går att ordna i så fall. Och så den där studsmattan vi skulle köpt hit som aldrig blev av - den ska vi försöka ordna också i så fall.
Jag längtar efter att få leva ett vuxenliv igen. Ett liv där jag har en vuxen vid min sida. Jag hoppas att det ska vara för resten av livet - men det vet jag att jag inte kan lova. Men jag hoppas... jag önskar... för jag vill leva. Jag vill känna! Jag vill älska och bli älskad! Jag vill dela liv igen, med en vuxen. Självklart med mina barn också - men det finns saker och stunder i livet där barnen inte räcker till utan som behövs delas med en vuxen... och en gång hoppas jag att de i sina hjärtan ska förlåta mig och se att jag bara gjort så gott jag kunnat och att jag älskar dem mer än något annat även om det är svårt att visa det ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar