Kanske är jag för privat - men samtidigt kanske mina kval i livet kan lätta någon annans tankar och kval. Kanske mitt delande av min livsväg kan bidraga till att ngn annan hittare en väg ut ur sitt egna helvete.
Här kommer en hel del osammanhängande tankar från ett liv i kaos...
Varför blir inte livet som man tänkt sig?
Varför gör det så ont att vara människa?
Så mkt drömmar och så mkt längtan som finns inom oss var och en. Och så sårbara vi är när vi blottar oss inför varandra och ger tillgång till vårt innersta.
De sista dagarna är flaschback känslomässigt från skilsmässan.
Tror jag har kommit till vägs ände men vill inte att det ska vara så.
Vill bara vrida klockan tillbaka och ha reagerat annorlunda.
Reagerade med maggropen när jag för andra gången blev drabbad av samma sak. Förlåt 7 ggr 70falt säger Jesus. Men är det verkligen så lätt? Kan jag klandras för att jag blev asarg och reagerade med det grymma att köra ut honom. Nej - jag antar att de flesta av mig säger just -nej. Jag vet att ni tycker att jag gjort rätt. Att jag stått upp för mig själv. Att jag redan hade gett en chans på just detta området och sammanlagt på 1½år har jag gått igenom 4större händelser av negativ art innan denna i söndags.
Det var inte konstigt att topplockspackningen inom mig gick. Att jag kände att nu är det nog. Samtidigt idag ångrar jag det. Om jag varit tyst och accepterat och pratat lungt hade vi inte varit här nu. Då hade jag inte haft så ont som jag har det. Då hade jag inte rensat ut och fyllt kartonger. Då hade jag kanske skrattat och varit gladare. Då kanske...
Och så snurrar tankarna igång.
Känslor som inte är logiska. Ett förnuft som säger att det inte kommer bli annorlunda. Ett samvete som säger att så här gör du inte mot en annan.
Men när vägsände kommer för de som är ännu närmare. När mina barn inte längre orkar se nederlagen och tårarna. När jag inte orkar förmedla att vinsten är större än den känslomässiga utgiften.
Samtidigt så älskar jag. Samtidigt vill jag bara krypa in i den varma starka famnen. Drunkna bort i de där ögonen jag fastnade för. Lyssna till musik han spelar för mig. Sitta och prata. Känna närheten och ömheten och se honom gå omkring i sin blå jacka och mata fåglarna. Veta att han är här när jag kommer hem från jobbet - när jag vaknar och när jag lägger mig.
Samtidigt vill jag få barnen att förstå och ta tillbaka honom. För om de hade sagt ok så hade jag hämtat honom nu. Börjat om. Raderat och börjat om - om han vill det vill säga. Jag vill ju ha honom och ingen annan. Jag vet att det finns andra. Jag vet att jag är ett bra kap. Jag vet att jag är värd bättre. Men det är här mina känslor är. Hos honom och för honom.
Men jag kan inte tvinga barnen att ändra uppfattning. De har sett för mkt av min besvikelse och mina tårar. De vill att deras mamma ska bli älskad och behandlad som en drottning. Men kanske det är så att deras mamma är för svår att leva med. Kanske inte felet i grunden är hos honom.
Och jag vet inte vem jag försöker lura - men känslorna är inte logiska.
Det här gör så ont. Så ont att jag inte vill längre. Jag vill inte ha ont. Jag vill bara bort från allt som gör ont. Jag vill hitta hem.
Och samtidigt vill jag ta hem honom - för jag är halv utan honom. Halv och orkeslöst tom. Han hör hemma här! Inte av barmhärtighet eller Florens Nightinggale anda. Nej endast av den orsaken att jag älskar honom.
Varför ska det vara så svårt att förstå?
Så det är mitt fel att jag reagerade med magen. Att jag drastiskt satte igång allt. Att jag talade med mitt jobb och släkt och vänner. Om jag hade varit tyst hade jag haft honom här nu och kunnat krama honom och stryka över kinden. Så jag har ingen att skylla detta på mer än mig själv. Varför är jag impulsiv och handlar med magkänslan. Varför kunde jag inte jobbat färdigt för dagen och funderat över det istället för att rusa iväg och sätta igång denna spiral...
För det påverkar inte bara mig utan alla som finns runt omkring. Varför förlät jag inte 7ggr 70falt?
Varför ska livet vara så svårt?
Varför gör det så ont att vara människa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar