Tillit - lita till

Kan man lita på en annan människa.
Fram tills nu hade jag obehindrat svarat "JA". För så naiv är jag. Så kärleksfullt ser jag på dem jag har runt omkring mig. Jag litar helt på dem - litar till dem. Men nu... nja... nog är tilliten skadad och det kommer krävas oerhört mkt för att den ska komma tillbaka. OM det går att komma tillbaka till ett stadium av tillit.

En mardrömsvecka ligger bakom. Jag skulle helst velat klippa ur den ur almanackan - men nu är det som det är. Jag reagerade som jag gjorde -med fog- och nu lever jag/vi med konsekvenserna av det. Än så länge idag har jag inte gråtit. Har inte orkat gråta. Är märkligt lugn, vilket jag tror beror på alla er där ute som ber för mig/oss.

Ja, jag tror på bönens kraft. Inte som en mirakelkur som fixar allt så att det blir som jag vill. Nej, men att omslutas av förbön innebär att jag känner detta varma konstiga lugn att nu blir det som det blir. Antingen så är det fetê a complie eller så finns det ett hopp om framtiden.

Gör det mindre ont?

Nej, absolut inte. Och visst gör det ont att veta att han sitter i en övernattningslgh (som jag fixat) utan ordentliga möbler och utan ordentlig utrustning för det dagliga livet. Helst av allt skulle jag vilja ta hem han - och samtidigt hittar jag små tillits-rubbande saker som gör att min ilska blommar på nytt.

Jag vet vad alla ni som jag talat med tycker och jag kan se vad ni säger och förstå er. Gladast är jag för den respons jag fick av mina storebröder -tack! Jag kan till och med säga att ni har rätt, för jag hade aldrig låtit mina döttrar göra mina misstag. Men återigen är känslor inte logiska och jag vet att jag kör ngt personligt kamekazerace och jag tror ju att alla människor vill väl om de får rätt förutsättningar för det.

Visst vet jag att det finns andra där ute som vill ha mig -tro mig erbjudanden har kommit. Men det är inte det det handlar om. Jag vet att jag ser bra ut, jag vet att jag är välutbildad, hyfsat trevlig; rumsren och snäll, jag vet att jag inte är ett dåligt kap för en man. Visst är jag svår att leva med - men vem är inte det - vi bär alla våra ryggsäckar och i min finns ett bekräftelsebehov. En längtan att få höra de där små kärleksorden ofta. Få den ömma strykningen över kinden (eller som mammas man... bjuda upp till en vals på köksgolvet). I bagaget finns också ouppfostrad hund, katt, gammal kanin och två tonårstjejer med samma hormonsvall som sin mamma. Men, i bagaget finns också en kärleksfullhet som inte är av denna värld.

Så, lördag.
Slasket ute gör inte humöret lättare.
Biblisk köttgryta på matsedeln idag. Hedvigs väninna kommer hit. Emy hos morbor.