4-veckor senare...

Sitter vid köksbordet med dagens andra kopp pulverkaffe. Det är väl en av de mest synliga förändringarna... för vad är det för mening att sätta på perculatorn när man är ensam... Ja, givetvis finns det massor av andra synliga förändingar, men det gör för ont att ta upp dem alla. Men maten och sovandet är väl de två största grejjorna. Ingen som suckar för att jag snarkar loss på natten... Å andra sidan ingen som gör god mat som är färdig då jag kommer hem. Inga vackra ögon att drunkna i. Inga tatuerade överarmar med muskler som är sanslöst vackra. Å ytterligare en sida... ingen som högljutt irriterar sig över djuren... men å en sida till, ingen liten bonustjej som kryper upp i sängen.

Var och lämnade post där i fredags och kylan (med en antydan av känsla bakom) var total. Jag började nästan gråta direkt då jag såg honom. Jag är så ARG att jag på ett sätt skulle vilja slå och banka på honom så att han fattar att det gör ONT inom mig. Och samtidigt så vill jag bara ta hem honom. Detta konglomerat av känslor får mig att bara vilja sitta i ett hörn och vagga och tokskrika... Anade inte att det någonsin igen skulle vara så jobbigt att vara människa. Trodde första skilsmässan från barnens pappa var det värsta jag kunde gå igenom. GRATTIS nu har vi en snygg andraplacering i uppbrottet för fyra veckor sedan.

Men livet går vidare på alla håll och kanter. Ser att det ska visas ett program på TV i veckan om GBP operationer och de som inte är nöjda med den. Det är tråkigt att se att några inte är nöjda. För mig har den förvandlat livet till det bättre. Jag kan gå! Jag kan andas! Jag kan leva! Jag kan faktiskt äta och dricka vad jag vill!

...men jag inser att jag ska minska det mjuka brödet som jag inte mår bra av. Sedan har jag min yrsel som kommer ofta - men det är det värt. Har gått ner tillräckligt och ligger omkring 77.5 - 80kg. Det går upp och ner beroende på inkomst och utgift sas. En farlig godbit som jag frossat i det senaste är släta semlebullar... tur att det snart är fasta så att jag kan ha ytterligare ett skäl till att avstå från dem (och pepparkakorna)... Sedan att jag ser ut som en kvinna i allt för stor hudkostym - ja det får jag ta. Det kommer på köpet. Visst har jag ågren för min mage som hänger, låren som hänger, armarna som hänger, tuttimojsingarna som hänger... Ja - allt som går att "hänga" hänger. Men det är det värt, och jag står på remiss för ett samtal med plastiken så kanske kanske kanske att jag kan få hjälp att åtgärda ngt av det.

Hemma går allt sin gilla gång... *not*... vi har hoppat på en berg- och dalbana. Jag fungerar inte och då fungerar inte heller det runt omkring mig. Att stå med allt ansvar för mat, körning, planering mm är inte lätt. Jag trodde ju att jag äntigen hade avlastningen i en annan vuxen här hemma. Men nu är det vi tre tjejer igen och då är det bara att ta tag i det. Men tröttheten är enorm.

Ibland vill jag verkligen hoppa av. Bara gå ut genom dörren och inte komma tillbaka. Givetvis älskar jag mina barn. Men ibland suger det att vara ensamstående. Att inte har råd att ge barnen det som de önskar. Att alltid få vända och vrida på allt, att se saker jag själv vill ha men inse att jag inte kan unna mig det förrän barnen är utflugna. Jag är över 40år och min vardagslyx handlar om att unna mig en flaska vin och en flaska whiskey i månaden. VÄLKOMMEN till min del av världen. Ska strax in och betala räkningarna - och inser att jag inte kommer ha pengar att betala alla. CSN, BILLÅN, SJUKHUSVISTELSEN (utomlands), EL; BENSIN mm mm Shit, ibland vill jag verkligen inte mer.

På arbetsfronten är det väl som vanligt. Tycker jämt att jag ligger efter. Rannsakar mig själv... kanske ställer jag för höga krav på mina egna insatser, kanske hushåller jag inte med min tid och kraft... Församlingsborna är så underbara och det känns så fint att få dela gudstjänstgemenskap, dela brödet och vinet, få döpa en del och få överlämna andra, efter livets slut, in i Guds kärleksfulla famn. Det är en nåd!

...fast när man drömmer om begravningar, småbarn som behöver nappflaska, träskoinnetofflor som sparkas av i altargången och en korvägg fylld av bilder på församlingens gamla präster - ja, då blir iaf jag lite orolig för vad som pågår i min hjärna ;)

Det är konstigt hur snabbt folk reagerar på att man är ute i singelträsket igen. Folk engagerar sig, frågar... tycker (när jag berättar om varför) att jag gjort rätt. Det är nog av uppriktig omsorg - men samtidigt så känns det konstigt...

...spärren inom mig är stor... Känslorna för J finns ju kvar. Det irriterar mig att jag inte kan släppa och bara se att det aldrig kommer att bli något (fast det beror väl på att jag har känslor för honom... och de tar inte slut på beställning). Och lika mycket kvar är såren från vårt förhållande och tidigare relationer. Kommer jag någonsin våga släppa in någon på livet igen? Samtidigt är det så underbart roligt med SMS och telefonsamtal. Att det redan är några som visar att de har ett intresse av mig. Det får mig att känna mig lite vacker... Frågan är hur jag ska hantera det? Go with the flow eller vara en bromsklots? Just nu njuter jag bara av att få uppmuntrande tilltal -näst intill regelrätt uppvaktning. Kanske är det där ribban får ligga... att bara vara ett enda stort ego och suga i mig sådant som jag aldrig någonsin tidigare fått. Önskar bara att de ord jag nu får höra kunde ha funnits i den relation och i den dröm om ett familjeliv som jag hade då jag flyttade hit.

Nu är måndagen igång. Den 28 februari. Jag "fyller" 41½år och lilla mamma har födelsedag. GRATTIS MAMMA PÅ DIN DAG!

...undrar vad livet har i beredskap för mig... (för oss alla)