Återigen förvirrade tankar... men när jag får ur mig dem så lugnar det mitt inre lite grann. Gör vardagen lite mindre skrämmande... så sluta läs om ni inte vill ha privata tankar! Byt till en annan bättre blogg om jag gör er illa till mods...
Om jag inte hade vaknat den där morgonen för två veckor sedan, stressad över att inte ha sovit, irriterad på mobiltelefonen som piper, stressad inför en lång arbetsdag som låg framför...ja... OM jag inte hade lyft telefonen och för andra gången valt att titta i inkorg och utkorg... ja då hade denna situatuationen inte varit ett faktum.
Fattar inte att något kan göra så ont och äta upp all den glädje jag en gång kände.
Visst borde jag inte ha reagerat med att iskallt köra in till Skövde station och dumpa - men nu gjorde jag det för jag visste inte vad jag skulle göra. En puls som inte var av denna värld, händer som skakade av ilska och av sorg och förödmjukelse.
Hur kunde han göra så IGEN? Var inte min kärlek mer värd? Betyder jag inte mer än så?
Så insikten om att det inte bara drabbat mig, att lögnen inte bara drabbat mig... att det inte var första gången.
Men det lindrar inte smärtan det heller! Och alla välmenade klyschor om att det finns någon annan där ute som är "min" som vill ha "mig" för den jag är. Just nu hjälper det inte! För var gång vi talar med varandra rivs såret upp och var dag jag tänker på att alla hans saker ska lyckas packas och föras här ifrån gör att jag dör lite mer på insidan. För innerst inne vill jag bara få hem honom hit, få honom att säga ordet förlåt. Få honom att se vad han har och att det kanske är så att det är han som inte kan få någon bättre, kanske är de ord han sagt till mig att ingen annan man kommer att stå ut med mig; kanske är det ord som gäller honom. För det finns nog ingen som accepterar det han gjort i så lång tid utan att bli förbannad.
Ja, jag vet att hämd inte nyttar något till - men min magkänsla vill samla varenda tjej han varit i kontakt med i en aula. Ge dem och mig själv en förmaning om att inte vara så naiva.
Så kommer tanken igen på att jag ska bo här mitt i ingenting utan att ha den hjälp praktiskt av en man som jag hade behövt. Att inte få se min bonusdotter gunga och leka på tomten. Här kunde jag ge henne och mina barn en sund uppväxt nära naturen. Här kommer inte komma små lekkompisar på besök. Och i allt kommer jag stå med skammen att vara den försmådda som reagerade genom att sätta på bar backe.
Var det detta du ville? Redan efter inflyttningen så började du att tjata om att det inte skulle fungera. Hur många är de, alla dem som du haft telefonrelation med.
Och sanningen, vad är sanningen? Sov du hos inomhus första natten som mormor säger? Om telefonen gjorde en total fabriksinställningsomstart och raderade alla nummer, varför fanns då alla familjefoton kvar? De var på telefonminnet och inte på minneskortet, för mig betyder det att du raderat allt (flyttat till annan mobil) - men du glömde en film från den 21dec. Den 21dec var 1:a advent då jag slet som ett djur för brödfödan medan jag tyckte synd om dig som låg okontaktbar här hemma i sängen... så inser jag att du legat i sängen och gjort det här! Är det så svårt att tala sanning? Vad vinns på lögner?
Jag tittar ut genom fönstret, det som jag en het sommardag för 7månader sedan med tillförsikt och lycka blickade ut genom väntande på att du och lilltösen skulle komma tillbaka efter doppet.
FATTAR DU HUR ONT DET GÖR?
HUR ONT DU GÖR MIG?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar