Dedicated?

Tankarna snurrar runt i mitt huvud. OM jag inte hade reagerat som jag gjorde, OM jag bara hade låtit det bero, OM jag, OM...OM...OM.
Önskar att jag hade haft en avstängningsknapp för min hjärna. Och när jag väl lyckas somna en stund ringer FK. Jag är så slut i hjärnan. Jag förmår inte ta in mer tankar, mer känslor, mer något. Att tala i telefon är en mardröm, att veta att jag måste klara av jobbet är en mardröm för där måste jag tala. Och orden kommer inte till mig. I skrift fungerar det för här kan jag gå tillbaka. Lägga till, dra ifrån, läsa igenom -SE vad jag säger/skriver.

Visst vet jag att jag landar på fötterna igen. Det har jag gjort så många gånger även om jag för varje gång blir lite mer skadad i mitt innersta. Lite mer osäker på andra. Lite mer osäker på mig själv. Kanske är det jag som har fel. Kanske är allt mitt fel. Kanske...
Men jag vet att det inte är så.
Jag vet att jag är tålmodigare och mer överseende än många -för det säger ni som känner mig. Och ni kan inte allesammans vara sjuka och ha fel -eller?!

Att vara för på - att vara för mkt... är det alltid ngt negativt? När jag går in i ett åttagande, privat eller arbetsmässigt så ger jag 100% och 100% till hur omöjligt det än låter. För dem som jag har omkring mig och som jag håller av vill jag det allra bästa. Jag vill att de ska känna att jag helhjärtat är där -med kropp, själ och ande.

Att vara svartsjuk - att inte kunna se att man kan se åt andra. Jag är egentligen inte svartsjuk... tycker inte jag... men när osäkerheten på känslan emot mig ständigt gör sig påmindk kan jag då klandras för mina sura miner när andra kvinnor får uppmärksamheten. Hela mitt jag skriker bara efter den ömma beröringen och få känna att jag varje dag är den vackraste kvinnan i just den mannens liv. Smekningen över kinden, leednet som bekräftar tvåsamheten. Ja, om det är något konstigt så är jag svartsjuk... En kvinna som är säker på sin mans känslor ska aldrig behöva komma i svartsjuketankar.

Att ha kontrollbehov - ja, är det så konstigt. Att ha varit van att alltid vara den som måste kunna rodda allt i land. Att vara den som ständigt är rädd för att bli sviken. Att vara den som inte än insett sitt egenvärde (mentalt förstår jag det men inte emotionellt) det gör att behov av kontroll finns och har man inget att dölja så är inte kontrollbehov hos den andre problemet.

Ja, min hjärna går på högvarv. Kroppen säger ifrån. Förkylning och feber, orkeslöshet och svårt att sova.

Men jag vet att jag reser mig - att jag kommer landa på fötterna igen, men det tar tid. Oavsett hur framtiden kommer att bli så tar det tid, och just nu är jag här i mina känslor och kan inte vara någon annan stans.