Dag läggs till dag och jag får bittert ångra att jag tog det beslut jag gjorde för drygt två veckor sedan. Kanske är det så att jag bara måste acceptera det - fast jag inte vill. Jag förödmukar mig och ber, men acces ges inte.
Depression med ångest av måttligt slag - så lyder min "diagnos".
Förvånad?
Nej, inte jag i alla fall. Men irriterad över att ha hamnat där jag nu är. Att jag försatt mig själv och barnen i denna situation. Långt från vänner och bekanta. Varför lyssnade jag inte bättre på er andra? Varför lyssnade jag inte bättre på mig själv?
Så nu är jag tillbaka på ruta 1 igen...
Orkeslösheten är total och ibland undrar jag om jag någonsin kommer att känna den där innersta glöden av kärlek/tillhörighet och samhörighet igen. Eller kommer jag bli en av mängden kalla cyniska människor som bara färdas längs livsvägen och suger ut sig det gottigaste ur sina medmänniskor. Är det dit jag är på väg? Har inte mitt måtto alltid varit att se till andras behov för att jag i min naivitet trodde att de skulle sätta mina behov i första rummet? Allt under en from devis: Se hur de överträffar varandra i kärlek... Allt vad ni gjort en av mina minsta... Det du vill andra ska göra dig ska du göra dem...
Är det så vi människor ska välja att leva för att passa in i dagens samhälle? Bara (ut)nyttja medmänniskan för sina egna syften utan tanke på den andres bästa? Ja... det verkar inte bättre än att det är så.
Men det får inte vara så!
Det kan inte vara det som är livets mening...
Livets mening måste ändå vara att kunna leva var dag som om det vore den sista och njuta av det! Njuta tillsammans och åldras tillsammans. Ta livet som det är, dela vägens börda, turas om att bära den tunga ryggsäcken.
Nu sitter jag och ser ut genom köksfönstret i prästgården. Ser ut och summerar tankar på hur det här ska gå.
+ sidan innehåller
En underbar församling med så många underbara församlingsbor.
En underbar gammal prästgård.
En underbar natur.
Bara två mil in till stan.
Bra skola iaf för Hedvig, Emys är väl som en vanlig kommunalskola i största allmänhet.
- sidan innehåller
Arbeta tre helger av fyra (känner av tröttheten mer än förr).
Långt från stan; 2mil utan kommunala medel är LÅNGT.
En stor prästgårdspark som jag inte orkar sköta (10% är väl mitt ansvar).
Ensamheten; när mörkret faller är har tyst och ensamt (även med tonåringar o djur).
Nåja...
Jag lär inte bli färdig med mitt livsgrubblande idag.
Blir man någonsin färdig med sitt livsgrubblande?
En positiv sak mitt i allt är att jag äntligen fått veta en orsak till min enorma trötthet. Jag har bara trott att det var psoriasisen och värken i mina leder. Men nu står det klart. Jag har sömnapné. Visst gör det mig mer attraktiv *NOT*.
På fredag ska jag hinna in till KSS och hämta min nya livskamrat/sängkamrat. En CPAPmaskin. Så... 41½år och från och med nu och resten av livets alla nätter uppkopplad med andningsmask. 5 av 7nätter måste den minst användas, och minst 5timmar per natt. Sexigt värre...! Men det är klart... om det kan få mig att bli piggare så är det väl värt det.
BTW -70.6kg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar